Vi bråkade idag, jag och Pi. Pi är alltså det nya smeknamnet för hon som var på andra sidan jorden. I vilket fall som helst bråkade vi om en sån där grej som egentligen inte alls spelar någon roll men som fick ta för stort utrymme. Pi frågade om hon kunde stänga av tv:n men jag sa att jag ville se klart på intervjun. Hon stängde inte av och jag tittade fram tills dess att det blev omöjligt att höra vad de sa eftersom Pi börjat dammsuga.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer men ur denna händelse gick vi sedan sura ut ur lägenheten för att eventuellt gå på loppisrunda. På väg till loppisen diskuterade vi saken men var ändå tämligen irriterade när vi gick in i den första butiken. Där huserarde lyckligtvis norra Stockholms gulligaste expedit, en kvinna på några och femtio, som höll låda medan främst Pi synade utbudet. Även om vi inte köpte något gav hon oss en gåva, som hon ger till alla sina kunder. Och när vi fått varsin försvann minnet från bråket fullständigt och vi beslutade oss att i alla framtida diskussioner kunna dra fram gåvan som triumfkort.

Allt gott,
Malin

Imorgon åker jag till Norge. Jag ska jobba så det hela är egentligen helt odramatiskt men det innebär att ikväll är sista gången jag och en särskild kvinna i mitt liv träffas förrän tidigast december. Hon åker iväg till Asien i vad som inledningsvis ska vara tre månader men en vet ju att sådant där kan dra ut på tiden. Alltså är det en viktig afton att få sagt det som velat sägas och vara nära någon som betyder mycket för en. Hon vet ingenting om vad som ska hända, bara att vi ska ses och att det dröjer länge efter det.

Jag kan ju avslöja för er vad jag har planerat för jag misstänker att hon kommer ha tillräckligt att göra så att hon inte hinner läsa den här bloggen. Under dagen ska vi städa ur hennes gamla lägenhet och efter en dusch och lite piff (en vill vara fin ändå vår sista kväll, även om vi sett varandra ur de minst smickrande vinklarna/hårdagarna) planerar jag att hinna fixa en hel del. Det är alltså viktigt att hon duschar efter mig, det är det som är kritiskt här.

I mitt rum kommer jag breda ut en picknickfilt, tända alla ljus jag kan hitta och duka med hennes favoritvin samt den kantarellpaj jag förhoppningsvis hinner laga innan. Ur högtalarna ska ”våra” låtar spelas och jag kommer (tro det eller ej) stänga av min mobiltelefon. Det enda som kommer finnas är nu, för det andra är för smärtsamt att tänka på. Oavsett vilken relation vi har kommer tre månader utan att ha henne nära att vara tre månader av stålsättning och förträngning. Jag måste suga musten ur det. Jag måste ge allt. Annars kommer jag bli besviken på mig själv sen. För hon ska ha allt jag kan ge, det är hon sannerligen värd.

Men det här har inte hänt när ni läser det här. Så om ni vill, så skulle jag verkligen uppskatta om ni höll ett par tummar för min skull. Jag kan behöva det, för jag har genom historien klantat till långt mindre viktiga tillfällen än det här.

Allt gott,
Malin

Tänk att vänta i över 40 år på att få gifta sig med den som en älskar och lever med? Jag hade inte pallat och under den tid jag vuxit upp hade jag aldrig behövt vänta. Eller jo, om jag träffat mitt livs kärlek tidigt hade jag fått vänta. Nu behöver jag inte det – jag kan när/om jag vill (och den andra berörda personen) gifta mig helt lagligt som vem som helst i Sverige. Det är svårt att föreställa sig att jag inte skulle kunna göra det.

Edie och Thea har levt i den verkligheten i över fyrtio år. De har älskat varandra men inte kunnat gifta sig. Tillsammans har de funnit sig i det, bidat sin tid och väntat på den dag som så småningom kom. När de fick varandra, också på ett juridiskt plan – precis som de heterosexuella älskande har fått möjlighet till i alla år.

Kanske kände de på sig att en dag på 2000-talet kommer vi två att få bli äkta makar, att de skulle hålla andan tills det hände. De kanske ställde in sig tidsmässigt på att få vänta länge även om dagen trots allt skulle komma. Som tidsinställd kärlek. Som det här inlägget, som jag skriver kvart i tolv en fredagskväll men som publiceras först imorgon. Inte alls samma tidsrymd och helt utan samma dignitet.

Jag beundrar att de hållit andan så länge.

Du ser dokumentären om Edie och Thea här.

Allt gott,
Malin

Inom några dagar flyttar jag ut ur mitt käraste kollektiv där jag tillbringat de senaste ett och ett halvt åren. Det är visserligen helt och hållet på eget bevåg men jag kan ändå inte undgå att känna mig en smula vemodig. För inom dessa väggar har jag upplevt otroligt många situationer och omvälvande känslor. Till exempel var det här jag upplevde min första blixtförälskelse (kan ju tyckas sent i livet – men så är det ibland) och det var följdaktligen även här som tårarna rann när det hela var över lika snart som det startade.

Alltid har mina kollektivkamrater stått där med en axel att låna ut, en bira att bjuda på eller en vanlig, enkel kram. Det är få människor i mitt liv som varit ett sådant stöd. Också få människor i mitt liv som varit ett sådant gissel. Men en får ta det salta med det söta, det goda med det onda och vad det nu heter. Mest av allt har det varit kärlek, rödvin och middagar kring runda bordet i köket. Dessvärre kommer hela kollektivet splittras inom snart eftersom andrahandskontraktet sägs upp och livet går vidare oavsett vad en själv känner i frågan.

Därför ska vi i afton fira av den här tiden rejält med Adjö-och-tack-för-fisken-festen. I skrivande stund håller jag på att förbereda för den. Tipsrundan är uppsatt, tilltuggen inhandlas av andra och jag har redan valt ut klädsel för kvällen. Det här med klädsel kan annars ta uppåt en 45 minuter nu för tiden. Fåfänga är väl ingen dygd men jag är en ”late bloomer” i frågan. Jag minns den gamla goda tiden när ett par jeans och en t-shirt var allt som krävdes. Som jag såg ut…

Allt gott,
Malin