Det händer fortfarande i sociala sammanhang som innefattar nya möten att frågan om Prides vara eller inte vara uppstår. Jag syftar nu på situationer där jag är den enda hbtq-personen (åtminstone den enda som är öppen med det) och min sexuella läggning blir extra tydlig och inte helt sällan exotiserad. Vilket i sig visar på behovet av ständiga samtal.

En vanligt förekommande åsikt brukar vara att samhället ju är så öppet idag att det inte finns något behov av Pride utan att paraden snarare har omvänd effekt. Notera att det är paraden som åsyftas. När jag påpekar att Stockholm Pride innehåller långt flera programpunkter än paraden – av både politiska och mer lättsamma typer – brukar intresset vara lågt. Samtalet fortsätter kretsa kring ett par timmar varje år då hbtq-personer och deras vänner dansar Stockholm igenom. Det slutar ofta med att slutsatsen ”om ni bara är som vanligt skulle ingen reagera”. En kan fråga sig vad det innebär att vara som vanligt men en sak vet jag, att hålla handen med en kärlek på stan är aldrig att vara som vanligt för mig.

Särskilt angeläget blir det när en läser om hur Prideparaden i Kiev fått ställas in eftersom paraddeltagarnas säkerhet inte kunde garanteras. När arrangören misshandlas framför en fotograf kan en verkligen undra hur ett samhälles övriga normer ser ut, där våld mot hbtq-personer normaliserats. Där det är skillnad mellan människor och människor beroende på vem en älskar. Hur ska en då ”vara som vanligt”?

Allt gott,
Malin