För första gången på ett bra tag återsamlas kollektivet där jag bodde medan det fortfarande var sommar. Vi är precis lika dysfunktionella som när vi bodde ihop. Skillnaden är att istället för att ses i vår rymliga trea innanför tullarna träffas vi i en mysig etta långt utanför stan. Det är fint här – hela området byggdes på 50-talet.

Men mest är det fint att vi träffas igen, att vi gnabbas igen och att det ändå slutar med att en hederlig middagsbjudan urartar i ett kaos av röster och projekt. I skrivande stund sitter jag i soffan framför datorn, Mette skriker ”här är den!” från köket varpå Madde svarar att ”nej, det var inte den vi letade efter”. Mallan frånsäger sig allt ansvar och låser in sig på toaletten. Mitt på golvet ligger hunden Daniel och trivs. Familjen Tycoon – på det postmoderna 2010-talet. Som jag tycker om oss!

Allt gott,
Malin