I afton kommer Pride Kungsan att ta emot mig med öppna armar. Förutom att lyssna till invigningstalarna kommer jag att rekognisera parkens utbud, höra diskussionerna och spana in publiken. Redan i lördags var jag och plockade upp mitt band. Då kunde jag samtidigt passa på att promenera genom den byggarbetsplats som skulle bli Pride Kungsan. I ärlighetens namn såg det ut som uppbyggnadsfasen av vilken festival som helst.

Foto: Armémuseums arkiv

För att komma i stämning ska jag ta mig till Armémuseum och förhoppningsvis hinna med deras visning; Krig, kön och sexualitet. Ibland behöver en kasta nytt sken på historien. Ur ett annat perspektiv hade det varit passande om jag haft en större fetisch för uniformer. Inte för att konformitet fascinerar men välklädda människor har ju alltid en självklar charm. Vi får se – efter idag kan min begynnande uniformsfetisch ha fått rejält med vatten på sin kvarn.

Allt gott,
Malin

Den kvinnliga könsrollen har som bekant diskuterats fram och tillbaka under många år. Idén om den perfekta kvinnan har varit lika djupt rotad som ärtsoppa på torsdagar flankerad av en karlakarl på ett lika självklart sätt som pannkakorna efter middagen. Sett ur det perspektivet är jag en dålig kvinna. På tok för kort hår, alldeles för få klänningar i garderoben och bara ett par högklackade skor som jag inte använt på två år. Å andra sidan spelar det ingen större roll. Människor är människor.

Problemet är när personer lägger en värdering i hur en ska vara. När det finns en mall för vad en människa som har en manskropp ska vara. Det blir tröttsamt, för alla, att utgå ifrån att fysiska attribut ska avgöra hur en är som människa. Under festivalen hoppas jag se en uppsjö av människor som är sig själva. Precis sådär ljuvliga, inspirerande och fantastiska som människor är när de släpper idealen.

Det är okej att lyssna på Sanna Nielsen oavsett om du definierar dig som tjej eller kille. Även om inte jag gör det.

Heja Machofabriken som arbetar för att vidga mansrollen.

Allt gott,
Malin