Nu är det över för i år, Lakritsfestivalen är ihoppackad och borttransporterad från Münchenbryggeriet. Jag har äntligen fått komma hem, känner mig lite ledig och drar av mig stödstrumporna med spets. Det känns lite trist, jag får nästan börja bära nylonstrumpor med spets undertill till vardags också. Och gå omkring med ett finurligt leende på läpparna.

Allt gott,
Malin

I skrivande stund är det två timmar och tjugosex minuter kvar tills Lakritsfestivalen öppnar på Münchenbryggeriet i Stockholm. Och då kan en ju undra varför jag vet det. Men det är inte alls konstigt eftersom jag jobbar som utställaransvarig på festivalen och således haft både en och två bråda dagar inför detta. Så om ni vill springa på mig i helgen då vet ni var jag finns.

För övrigt var mina fötter igår kväll så svullna att jag hade svårt att gå. Inte särskilt intressant information men det kommer en poäng, jag lovar. Av en god vän fick jag då låna ett par stödstrumpor som gjorde underverk.
När jag några timmar senare skulle gå på toaletten hade jag helt glömt bort att jag hade stödstrumpor på mig och när jag såg mina vader inklädd i nylonknästrumpor med svartspets under arbetsbyxorna blev jag så chockad att jag skrek. Jag kände mig oerhört queer just då.

Allt gott,
Malin