I helgen var det Pride i Köpenhamn och totalt beräknas 80 000 människor ha funnits i och omkring paraden. Det är ju inte utan att en hade velat vara där även om jag inte vill förta Veronica Maggios underhållningsvärde i lördags. Å andra sidan är det inte märkligt att 80 000 pridefirare skulle ha räknats som snäppet vassare i min värld.

Jag har en idé om danska kvinnor som mycket attraherande. Inte så att jag vill inleda en relation med varje dansk kvinna i världen (eller?) utan snarare som att de är sköna brudar med fötterna på jorden. Dessutom är jag övertygad om att de är ena riktiga ess på att festa med tanke på hur mycket öl det landet producerar. Om en har en ölfabrik centralt i huvudstaden kan det bara bli på ett sätt.

Sett ur det perspektivet kan det varit lika bra att jag inte var i Köpenhamn i helgen. Mina idéer om de danska kvinnorna hade kunnat grusats i insikten att de varken är mer eller mindre attraktiva än andra kvinnor. Nej, jag trivs bättre här – där jag på avstånd kan drömma om de danske pigerne.

Allt gott,
Malin

Lördagen gick i underhållningen och festens tecken. Inledningsvis möttes vi upp, tog en öl och småpratade sådär som vänner gör när de inte setts på ett tag. Särskilt spännande var det för födelsedagsbarnet som inte hade någon aning om vad vi skulle göra på kvällen. I min ficka brände biljetterna till Veronica Maggios extrainsatta konsert på Cirkus. När vi kom dit var det affischerat för nästa stora konsert, Lena Philipsson, något som roade oss måttligt innan födelsedagsbarnet fick se Maggioaffischen och förstod att det var det vi skulle se. Han blev genuint glad. Konserten var klart över förväntan, men det var inte det jag tänkte skriva om.

Efter konserten tog vi en öl på en, om en jämför med vanligen, ödelagd uteservering på Debaser. Så istället tog jag med mig mina straighta vänner på bögkalas. Kolingsborg bjöd upp till dans och efter lite peppande (och informationen om gratis inträde innan midnatt) tog vi oss dit. I baren lekte vi med shotsen, födelsedagsbarnet visade avancerade partytrick som involverade brinnande fingrar innan bartendern gav oss en sur blick varpå vi svepte och tog oss till dansgolvet.

Musiken motsvarade, med vissa undantag, ett mellanstadiedisco. Alltså, utan den där känslan av att inte våga leva ut på dansgolvet med rädsla för vad ”de coola” skulle tycka. Jag kan således erkänna att vi dansade som att det inte finns någon morgondag, företrädelsevis på det lilla podiet i mitten av dansgolvet. Den lyckan gjorde min kväll.

Allt gott,
Malin