I Efter tio med Malou sitter Anton Hysén i soffan. Malou sitter där och ska prata om hur det är att vara homosexuell och om tråden #homoriot som finns på Twitter. Lite senare kommer Robert Jacobsson, skaparen av tråden, att förklara varför han gjorde det. I korta drag handlar tråden om att uppmärksamma kränkningar och oprovocerade kommentar med mera som hbtq-personer utstår dagligen men knappt reagerar på längre. Som att någon skriker bögjävel/flatjävel efter en på stan eller att någon ”hjälpsam” mansperson på krogen vill erbjuda sitt ”verktyg” till ett flatpar.

Hur som helst sitter Malou med Anton och undrar när han visste att han inte var som alla andra vilket Anton besvarar utan reaktion. När Robert kommer är han betydligt tydligare, mer förbannad och inte lika villig att gå Malou till mötes i programmets anda som verkar vara ”aktuellt men aldrig brännande, mysigt ska det vara”.

Det som gör mig orolig är att Anton Hysén, född 1990, förklarar att han förstår att folk blir kränkta men att han är så säker på sig själv att det inte bekommer honom. Än så länge har Anton inte haft någon kille men han tror inte att han skulle ha några problem med att hålla handen på stan, han är så säker på sig själv. Jag ska inte raljera allt för mycket över Antons bristande erfarenhet, den är inte att undra på med tanke på hans ålder. Istället blir jag trött på den machokultur han förmedlar, som säkerligen varit framgångsrik på fotbollsplanen, men framstår som okänslig och hybrisartad på platser som inte luktar fotbollsskydd. Vad värre är att Malou genast hoppar på tåget och subtilt avfärdar #homoriot som något som ”beror på hur känslig man är”.

Prova att läsa historierna på #homoriot och föreställ dig istället att samma sak händer en invandrare eller en person med handikapp. Då slutar det kanske handla om känslighet. Då slutar det vara något en ”ska ta”. Då slutar det spela roll hur säker en är på sig själv.

Allt gott,
Malin