En mamma delar personligt och öppet med sig om sin sexåriga sons första förälskelse. Han vurmar för en av karaktärerna i Glee vid namn Blaine. Jag är inte insatt i persongalleriet i Glee men har läst mig till att detta är pojkvännen till en av de manliga huvudkaraktärerna, Kurt. Tydligen ska han vara snygg också så det är egentligen inga konstigheter alls att ungar blir kära i honom.

Mamman skriver i varje fall hjärtligt och varmt om hur hennes sons förälskelse inte väcker några olustkänslor hos varken henne eller hans pappa. De drar heller inga förhastade slutsatser om att det här skulle innebära att han är homosexuell även om sonen förklarar att Blaine och Kurt är precis som han är. Hon framhåller bara att hon älskar honom oavsett, vilket sonen himlar med ögonen åt. Läs inlägget här.

Givetvis har reaktionerna inte låtit vänta på sig, vilka procentuellt sett varit positiva. Samma mamma har skrivit om reaktionerna på hennes blogginlägg och vad som skrämmer henne allra mest med dessa. Jag ska inte sammanfatta allt utan framhålla hennes viktigaste poäng. Hbtq-vuxna har varit hbtq-barn och redan då fått höra att homosexualitet är dåligt/inget att föredra/direkt samhällsfarligt. Eller så nämns det inte alls. Inget barn ska begränsas och eventuellt skuldbeläggas på det sättet och om en vuxen försöker är det av yttersta vikt att säga ifrån.

Homofobi är jobbigt för vuxna hbtq-personer. Jag blir fullständigt livrädd när jag tänker på att ett barn utsätts för sådan ignorans.

Allt gott,
Malin

När det bestämdes att jag skulle skriva bloggen under Prideveckan funderade jag en smula över vilka det var som skulle läsa den. Rimligen utgick jag ifrån att den största andelen läsare inte skulle ha någon eller enbart begränsad erfarenhet av det som kallas för hbtq-världen. Utifrån det ville jag försöka ge en ingång, något inbjudande och något som alla kunde relatera till. Då vände jag mig till min mor och bad henne skriva ett inlägg om att vara förälder till mig i egenskap av homosexuell och om när jag kom ut. Snäll som hon är gjorde hon också det, även om jag misstänker att hon och min far arbetade i team på detta.

Allt gott,
Malin

Jag är mamma till två barn, en pojke och en flicka. Jag är oerhört stolt över båda och det de gör. Jag älskar dem.

Nu har dottern bett mig skriva lite om hur det kändes när hon talade om att hon var homosexuell. Det var en stilla kväll på sensommaren. Hon berättade utan omsvep om sin sexuella läggning och vi svarade jaha, och………? Vi fann inget konstigt i det. Vi kanske hade vissa aningar. Malin och jag satt senare och pratade om det igen och jag sa att jag var mest rädd för att hon skulle bli sårad i någon kärleksrelation och att hon skulle ta det lugnt. Hon frågade många gånger om jag ville fråga om något men nej, det fanns inga frågor tyckte jag. I mitt huvud infann sig frågan hur jag skulle framföra detta till släkt och vänner och hur de skulle tolka det. Att den frågan dök upp tror jag idag att det berodde på min egen familjekultur som jag var uppväxt i. Jag är född 1949 och då fanns det bara en syn på äktenskap och kärlek. Hitta en bra och ordentlig man med fast arbete, gift dig och skaffa barn. Det talades aldrig om att det fanns homosexuella, iallafall inte högt.

Alltså, så såg bilden ut i vår släkt. Så småningom bleknade min tanke och jag har varit öppen med min dotters läggning. Det är det bästa. Nu slipper alla fundera. Malin är Malin.

Till slut: jag älskar min dotter hur hon än är. Jag kan och vill inte styra hennes liv för jag älskar henne för mycket och vill inte förlora henne. Det är det viktigaste.

”Mamman”