Om ni tyckte att det var tyst om mig igår beror det på en sak. Internet fungerade inte på Stavangers Konstmuseum. Det var underhållande – på ett sätt – eftersom all personal inte heller kunde jobba och därför gick på utställningen istället. Något de kanske borde gjort i alla fall. För egen del var det närmare katastrof.

Det var som att vara fast i limbo. Utställningen var färdig och det fanns inte mycket mer jag kunde göra förrän konstnärerna dök upp. Samtidigt kunde jag inte gå därifrån för jag var på för nervös inför öppningen. När jag är nervös hänger jag mig gärna åt sociala medier för att få tiden att gå och hålla nerverna i schack. Det kunde jag inte.

I bästa fall kan sådana här situationer kittla min kreativitet och få mig att göra något vettigt. Men inte igår, igår ville jag bara slösurfa och kanske författa ett blogginlägg med tillhörande bilder. Inte ens nu, när jag har både datorn och internet igång, kan jag få upp några bilder.

En kan säga att jag börjar få nog av Norge nu. Ge mig Stockholm, queers och fungerande internet!

Allt gott,
Malin

När jag och konstnärerna jobbade sent igår började det framåt slutet spåra ur en smula. Då när en inte riktigt har orken kvar utan börjar fnittra och flumma iväg om annat. Sedan skärper en sig i ungefär en kvart för att klara av de arbetsuppgifter som måste bli klara. Jag lovar att visa lite bilder på spektaklet så snart jag har tid att ta några.

I varje fall förklarade jag arbetsfördelningen under vernissaget för mina chefer/konstnärerna. De ska fokusera på sin performance och jag fokuserar på vinet.

– Win-win!, ropade jag.
Konstnärerna såg ledsna ut.

– Men ni behöver ju inte vara här förrän på kvällen – jag ska vara här hela den dagen, tröstade jag.
Konstnärerna såg glada ut.

Allt gott,
Malin

Första veckan kände vi lite på varandra, en kan säga att den norska fasta personalen och jag tog pulsen på varandra för att se vad den andra parten gick för. Sedan började jag peka med hela handen och som genom ett trollslag fick jag önskat resultat. Dessvärre blev konsekvensen att alla nu rapporterar till mig och ber om hjälp. Konsekvensen av det blir att jag inte hinner göra det jag behöver göra. Konsekvensen av det är att jag blir irriterad och lägger energi på att vara irriterad istället för att jobba.

Att vara irriterad när en ska arbetsleda människor fungerar sällan bra. Så då går jag undan en stund, dricker en flaska norsk juice och samlar ihop den lilla trevlighet jag har kvar. Och jag blir redo att peka med hela handen igen. För jag måste vara tydlig om jag vill att norrmännen ska förstå.

Allt gott,
Malin

PS. Guuuu, vilken kliché att det är butchflatan (nåja) och inte bögarna som pekar med hela handen! De får istället små utbrott á la dramaqueens. Göllit! DS.

Nu är det förvisso inte jag som beslutat om min arbetsperiod här i Norge, men nog är det lustigt att mitt besök sammanfaller med Stavanger Pride? Det här ska enligt hemsidan vara landets största hbt-festival och lördagsfesten brukar samla omkring 500 besökare. Ska vi slå vad om att jag kommer vara en av dem?

All denna information hade jag inte fått om jag inte trillat in på gaybaren igår och om inte ett gäng glada norskar trillar ner vid bordet jämte. Av min kväll igår att döma vet jag ingenting om hur pilska de är, däremot upptäckte jag att de är trevliga och lättsamma. Mitt enda råd är att inte byta nummer med någon av dem.* Jag skulle ju ändå upp men jag ogillar starkt när människor jag inte känner ringer mig halv sju på morgonen.**

Allt gott,
Malin

* Av det praktiska skälet att det är smidigt med norsk guide när en navigerar i hbtq-djungeln.

** Nej, jag svarade inte.

I afton roar jag mig på egen hand på det Bed and Breakfast som museet huserar mig på. Det är roande, på många sätt, att bo här. Framför allt eftersom 95% av alla övriga gäster är män – möjligen 100 procent förutom mig men det vågar jag inte gå ut med officiellt. Ur ett annat perspektiv är det underhållande eftersom inredningen är extremt lik hemmet hos vilken mormor som helst. Det hänger tavlor med gatubilder av staden på väggen, grånade och med uppklädda människor på. Överallt hänger tjocka gardiner och heltäckningsmattan går i rött.

Såhär ser det till exempel ut där jag sitter och skriver detta nu. Ja, förutom att jag inte sitter där och skriver förstås.

Jag sitter och fördriver tiden med en kompis i Stockholm på facebookchatten. Vi diskuterar det här med norskor och hon säger ”Jag tror norskor är pilskare än många andra nationaliteter”. Oavsett hur det är med den saken vet jag inte vilka slutsatser jag ska dra av detta…

Allt gott,
Malin