Stockholm Prides kampanj för att locka besökare har börjat synas runt om i Stockholm och på webben. Jag måste säga att jag är road av kampanjens innehåll. Den går ut på att ”värva” människor till hbtq-laget med hjälp av fiffiga argument och snygg formgivning. Alltså argument för hur mycket bättre det är att vara exempelvis flata eller queer. Där finns en interaktiv del där besökarna kan ladda upp sina egna argument och illustrera med en låt eller en video. På hela taget mycket underhållande även om en får ta argumenten med en nypa salt. En del argument består av rena fördomar, vilka med glimten i ögonen kan fungera som charmiga ögonöppnare.

Även om jag inte har läst igenom alla har jag redan hittat en personlig favorit;

#73 Join the dyke side – we have boobies!

Allt gott,
Malin

Jag har fortfarande inte fått någon klarhet i huruvida My Little Pony är förbjudet i Ryssland eller inte. Men det har blivit påfallande tydligt att romcoms sprider skräck i landet och då inte den amerikanska varianten (där jag haft en viss förståelse) utan den svenska versionen av fenomenet. Den oskyldiga fredagsmysfilmen ’Patrik 1,5’ möttes av protester i Moskva då den inledde filmfestivalen Side by side.

Med ryska argument är jag förvånad att den alls får visas då den uppenbart har två homosexuella huvudkaraktärer som dessutom blir föräldrar. Att inte det räknas mer som hbtq-propaganda i det mörka öst än vad regnbågsflaggor gör är anmärkningsvärt i sig. Även om det största problemet är att det finns en lag alls. Gissningsvis skyddas ’Patrik 1,5’ av sitt konstnärliga uttryck även om Putin troligen inte går att finna i salongen. Å andra sidan är han knappast känd för sitt intresse för konst.

Allt gott,
Malin

Nej, jag är sannerligen inte först med det senaste nu men det känns ändå värt att uppmärksamma att årets invigare av Pridefestivalen 2012 blir Mona Sahlin (s) och Birgitta Ohlsson (fp). Två politiska personer med långvarigt engagemang i hbtq-frågor och från två politiska block. Det rimmar ju extra fint med årets tema ”Tillsammans”.

På söndag är det årsmöte och samtliga utom en ställer sina styrelseplatser till förfogande efter förra årets ekonomiska flopp. Jag ska inte tråka ut er med siffror, de kan ni leta upp på annat håll, men låt oss säga att budgeten sprack med över 50% – en tämligen prekär situation att försöka trassla sig ur. Dock verkar sittande styrelse ha lyckats med företaget.

Årets pridelåt görs av Lena Philipson som får sägas vara ett säkert kort i dessa kretsar. I och för sig kan jag inte minnas att jag någon gång faktiskt lyssnat på pridelåtarna som tas fram varje år. Kanske som musack på nån uteservering men inte att jag kan nynna på nån eller så. Jag tror inte att Lenas ”Du följer väl med?” kommer ändra mitt beteende i det hänseendet.

Allt gott,
Malin

Stockholm Pride återvänder till Tantolunden 2012. Den femtonde festivalen arrangeras alltså på ursprungsplatsen och årligen återkommande kvällar såsom Schlagerkvällen på torsdagen finns givetvis med. I övrigt arbetas det med programmet och inget är helt klart. Det är rimligen en god idé att återvända till Tantolunden. Där finns fler buskar att hångla i än i Kungsträdgården.

Allt gott,
Malin

Jag tänker inte skriva några nyårslöften, det känns dumt att inleda med tomma löften som ändå inte kommer hålla. Däremot tror jag att solen kommer skina, vare sig jag skrattar eller gråter. En kan hoppas att en skrattar mer än en gråter, men det kan en inte så noga veta.

Någonstans hoppas jag på att i slutet av nästa år bo i en egen lägenhet. Kanske är 2012 året då jag tar mitt körkort, får långt hår igen och upptäcker att jag egentligen alltid velat klä mig i kjol. Okej, de där två sista håller jag inte för troligt. Det får falla som det faller.

Kanske är det ändå ett nyårslöfte som utkristalliserar sig här. Att låta livet falla som det faller, det kommer det ju göra oavsett vad jag känner i frågan.

Gott nytt år! 

Allt gott,
Malin

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Att jag skulle vakna upp på måndag morgon, aningens trött efter gårdagens Rehab och att Pride skulle vara över. Däremot sög vi sannerligen musten ur festligheterna igår. Om jag tyckte att Slick var svettigt var det inget emot luftfuktigheten på Stampen under kvällen.

Nu är banden klippta och tillvaron ska återgå till det normala. Regnbågsflaggorna är borta från bussarna och Kungsträdgården befrias från staket. Det innebär dessvärre inte att acceptansen av hbtq-personer magiskt förankats i hela samhället.
Så vi ses nästa år.

Allt gott,
Malin

Ikväll är det Rehab på Stampen. Det sista, sista som sker innan Pride är över. Så vi stänger dörren för post-pride-depressionen och barrikerar oss. Och firar med samma energi och pepp som i paraden igår.

Just nu bygger vi dj-båset…

Allt gott,
Malin

I skrivande stund är det endast ett par dagar kvar tills Stockholm Pride drar igång i Kungsträdgården. Den officiella invigningen börjar kl 18 på måndagkväll, men redan på morgonen startar festivalprogrammet. Programmet är digert och jag har redan kommit upp i fyrtiosju programpunkter jag inte vill missa. Dessa består dessutom endast av de som sker i samarbete med Stockholm Pride – allt som händer nästa vecka står inte listat på deras hemsida.

Vid frukostbordet i morse fick jag frågan om vad jag tyckte om Shamefestivaler. I korta drag är det ett alternativ till Pridefestivalen som ställer sig kritisk och uttrycker att Pride inte är mer än ett kommersiellt jippo. För min del är jag positivt inställd till både Shame och Pride – tanken att hbtq-personer skulle kunna samlas under en enda organisation är absurd och utgår ifrån att vi skulle vara en homogen grupp som delar åsikter. Det gör vi givetvis inte. Lika lite som alla med blå ögon har samma smakpreferens när det kommer till glass.

Själv ser jag fram emot att tillbringa dagarna på intressanta seminarier och träffa nya, spännande personer. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot festerna. En kan säga att jag är som en sjuåring tre dagar innan julafton. Drömmande, förväntansfull och extremt peppad!

Allt gott,
Malin