Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Vi får tag i de näst sista biljetterna till Pride Comedy och ställer oss i kön som ringlar lika lång som inför Tiina Rosenbergs brandtal. På tal om det och med absolut ingen som helst risk att chockera kan jag meddela att jag fann hela talet fantastiskt.

När vi går in dunkar schlager/danshits ur högtalarna och stämningen är god. Publiken småpratar, skrattar förväntansfullt och spanar runt för att se vilka som mer är där. Även jag. Och resterande en och en halvtimme ligger jag mer eller mindre dubbelvikt över mina egna knän och skrattar högt. Stämningen kunde inte ha varit bättre på Prides hittills enda utstålda evenemang. Det var en smula magiskt. Energin från scenen som slungades tillbaka från en peppad publik. Evelyn Mok var fullständigt lysande i sin inte så korrekta, inte så veka och framför allt inte så vanliga stil. Dessutom blev jag glad över att det inte bara är jag som lider av twitterberoende, Moa Svan kan hon också…

En egenskap som jag inte besitter är det här med att vara smidig. Min tillresta vän Poeten tillika blivande författaren (hon bad särskilt om det) frågar vem jag legat med för att få blogga på Aftonbladet?
– Ingen. Dessutom ligger jag aldrig med rätt person.
Kanske en rimlig sak att svara, dock ej i sällskap av en person som en faktiskt har legat med.

Hej klaveret, nu är jag här igen!

Allt gott,
Malin