Jag tänkte att jag skulle sammanfatta det här året i några rader. Naturligtvis inser jag redan nu att det kommer bli mer än några rader varför jag tänkte göra en sammanfattning av sammanfattningen för den som vill veta men har lite bråttom.

Tjej – byta jobb – tjej – Pride – flytta – jobb.

Nu till den längre versionen som kanske säger något överhuvudtaget.

2011 började med en flamma som uppvaktade mig med minttu iklädd en bröllopsklänning. Det var underhållande även om vi på många sätt var ett tämligen omatchat par. Mycket riktigt dröjde det inte särskilt förrän vi blev ex. I samma veva sade upp mig och satsade på den egna firman. Just då kändes det oerhört befriande och nödvändigt. Även om det inte enbart varit en framgångssaga har jag inte ångrat mitt beslut.

Precis när våren kom gjorde hon som skulle flyga till andra sidan jorden entré i mitt liv. Praktiskt nog bodde hon nästgårds och våren försvann i ett myller av fnitter, kyssar och vernissage. Just som våren övergick i sommar gjorde vi ett uppehåll i vår relation och slutade träffas annat än som vänner. Mitt älskade kollektiv hade överseende med min frånvaro som senare skulle bli mer permanent än när jag befann mig några hus bort.

Sommaren inleddes förtjusande dekadent med utekvällar, singelliv och semester. Redan innan kollektivet blev av med lägenheten beslutade jag mig för att flytta därifrån. En kan säga att jag hade lite på känn att det hela skulle ta slut och jag ville inte vara ensam kvar. Kollektivkamraterna begav sig söder om stan och jag begav mig också söderut – om så endast ett par kvarter.

Innan flytten kom Prideveckan och jag började dela med mig av livet här. Om sommaren varit ett sammelsurium av utekvällar, singelliv och semester var Prideveckan ett koncentrat av detta. Toppat med politik, gemenskap och strålande solsken. Enda smolket var väl heterofolket som åkte på gaysafari – men det kan jag ha överseende med. Jag är nämligen på heterosafari snudd på varje dag.

Efter Pride följde veckor av återförening med hon som skulle till andra sidan jorden och när jag lämnade stan för Norge var det med en klump i halsen. När jag kom hem var hon borta och veckorna blev vardag. I mitt nya hem hittade jag rytmen och dagarna blev allt kortare, som brukligt när hösten dyker upp.

Hösten stavades vardag och veckorna har såsat ihop sig för mig. I korta drag skaffade jag två nya jobb och när jag kikar i kalendern är det mest anteckningar om arbete eller vänner. Någonstans i mitten av hösten var jag tillbaka i min studentstad för att framstå som lyckat exempel för de studenter som nu läser min utbildning. Det är alltid märkligt när en ska vara förebild och jag har synnerligen svårt att förstå hur en kan vara gammal nog att läsa på universitet när en är född på 90-talet. Jag är inte dummare än att jag inser att det var så 70-talisterna kände om mig men det är fortfarande konstigt.

Slutligen kom december och hon som var på andra sidan jorden var åter på armlängds avstånd. Det är mycket enklare att kommunicera ansikte mot ansikte än via e-post och facebook även om det inte ger några garantier för hur relationen kommer att se ut.

Det var 2011 – i den långa men ändå extremt förenklade versionen.

Allt gott,
Malin

Nu hade jag inga som helst förväntningar på Stavanger Pride eftersom jag inte visste att det skulle gå av stapeln medan jag var här. Såhär efteråt får jag säga att jag trots det är besviken. Igår skulle det finnas en ”homogata” i stan mellan klockan elva och tre. Homogatan skulle vara någon slags motsvarighet till Pride Park i Stockholm och jag planerade ett besök framåt eftermiddagen tillsammans med mina konstnärsvänner. Vi kom dit klockan två och då packade de sista utställarna ihop sina små partytält. Mja, det kändes som att de snarare kröp tillbaka in i garderoben.

Å andra sidan förvånades jag inledningsvis av att det fanns ett Stavanger Pride. Den känslan skulle jag hållit fast vid och istället blivit glad så snart jag såg en liten regnbågsflagga. Vilket i och för sig blivit svårt eftersom de enda regnbågsflaggor jag sett varit på gayställen där de alltid sitter upp.

Nåja, istället kan jag avslöja att jag och mina vänner redan blivit en del av interiören på gaybaren. Igår beslutade vi dock att nästa gång vi går ut får vi gå på ett straight ställe. Situationen börjar bli löjlig.

Allt gott,
Malin

I helgen var det Pride i Köpenhamn och totalt beräknas 80 000 människor ha funnits i och omkring paraden. Det är ju inte utan att en hade velat vara där även om jag inte vill förta Veronica Maggios underhållningsvärde i lördags. Å andra sidan är det inte märkligt att 80 000 pridefirare skulle ha räknats som snäppet vassare i min värld.

Jag har en idé om danska kvinnor som mycket attraherande. Inte så att jag vill inleda en relation med varje dansk kvinna i världen (eller?) utan snarare som att de är sköna brudar med fötterna på jorden. Dessutom är jag övertygad om att de är ena riktiga ess på att festa med tanke på hur mycket öl det landet producerar. Om en har en ölfabrik centralt i huvudstaden kan det bara bli på ett sätt.

Sett ur det perspektivet kan det varit lika bra att jag inte var i Köpenhamn i helgen. Mina idéer om de danska kvinnorna hade kunnat grusats i insikten att de varken är mer eller mindre attraktiva än andra kvinnor. Nej, jag trivs bättre här – där jag på avstånd kan drömma om de danske pigerne.

Allt gott,
Malin

En del av inkomsterna från Stockholm Pride går till Solidaritetsfonden som i år valde S:t Petersburgs Queerfestival som huvudmottagare. I Ryssland har en tidigare genomfört Moskva Pride där flera av deltagarna blev brutalt arresterade av polisen när de manifesterade sin kärlek. Detta är ytterligare ett incitament för att Pride som fenomen behövs och därigenom blir det ännu viktigare att dessa genomförs i länder där det är mer socialt accepterat att vara hbtq-person. Dels för att inspirera men även erbjuda en fristad som människor kan besöka och uppleva samhörighet.

En av mina läsare kommenterade föregående inlägg och ifrågasatte då om demonstrationer påverkar det politiska klimatet och tog de senaste dagarnas händelser i London som exempel. Jag förstår din poäng, men upploppen i London är knappast att betrakta som demonstrationer även om politiska skäl anges som orsak. Demonstrationer, då fredliga sådana, riktar uppmärksamhet mot en specifik politisk fråga vilket kan ge reella konsekvenser och fyller således en viktig funktion. En möjlighet för personer utanför maktsfären att framföra sin sak.

På det viset fyller Stockholm Pride en viktig funktion, såväl nationellt som internationellt. Och om du tvivlar rekommenderar jag dig att läsa begåvade Sara Lövestams intervju i QX. Då får en både perspektiv och starkare vilja att fortsätta verka för öppenhet och acceptans.

Allt gott,
Malin

I Sao Paulo, Brasilien, genomförs varje år världens största Prideparad, vilken lockar miljontals människor att demonstrera för hbtq-personers rättigheter. Carlos Apolinário, en politiker på högerflanken, upprördes och föreslog en Straight Pride Day för att balansera och låta heterosexuella åtnjuta de ”överdrifter och privilegier” som homosexuella har. Spontant tycker jag att en Straightparad skulle vara fullt rimlig men ungefär lika nödvändig som att hälla vatten i sjön. När det sedan får sjunka in lite inser jag även att det är som att hälla en näve salt i ett öppet sår. 

Därför underhålls jag av följande fiktiva rapport från världens första Straight Pride Day.

Sprang över ytterligare ett tydligt illustrerat exempel över Straight Pride Day eller De Heterosexuellas Parad som den kallas här. Om det går någon förbi demonstrerar alltså redan socialt priviligerade grupper efter acceptans. Roligt i all sin enkelhet men också skrämmande i sin självhävdelse.

Allt gott,
Malin

Jag träffar en kvinnlig vän som identifierar sig som hetero, vi kan kalla henne för Yoda eftersom hon tycker om jedi-mind-tricks. Hon frågar om Pride och jag berättar om allt – speciellt den avslutande Rehabfesten. För att hon ska förstå förklarar jag ingående om energin och värmen, hur danslusten genomsyrade allas tankar och med den låg en tämligen klar kåthet i luften. Eftersom det var hett var det många av oss som tog av oss och därför exponerades en hel del hud.

Yoda blir exalterad och skulle vilja gå på en sådan fest för heterosexuella. Däremot – spekulerar hon – skulle de killar som skulle besöka en sådan klubb inte vara av den typ som hon ville ligga med. Nyligen var hon på semester i USA och upplevde de amerikanska männen som betydligt mer trevliga än de svenska, i fråga om krogetikett. Jag har svårt att ha en åsikt här, av förklarliga skäl.

Däremot diskuterar vi skillnader mellan en straight klubb och en hbtq-klubb. En av teorierna som läggs fram är att det inom hbtq-världen råder större förståelse för tillfälliga förbindelser/relationer som enbart bygger på sexlust, att det inte behöver finnas romantiska känslor för att möta en annan människa. Yoda har personligen inte känt av det, men hon gissar att hennes umgänge är sexuellt frigjorda på det viset.

Allt gott,
Malin

Inte bara är Pride slut utan det är dags för mig att börja jobba igen. Eller ja, det var dags för mig att börja jobba igen igår. Som vanligt är det alltid extra kämpigt precis första dagen men redan framåt eftermiddagen var en inne i lunket igen. Oavsett hur ljuvlig Pride är varje år inser jag nu att jag inte har energi nog att leva så varje vecka. Ge mig vardag och sneda blickar igen!

I måndags läste jag om hur lesbiska missgynnades av reglerna för inseminering i Sverige. Då inte endast på grund av sin sexuella läggning – vilket det dock delvis beror på – utan också beroende på var en rent geografiskt befann sig. Oberoende av sexuell läggning eller medicinskt problem bör en kunna få likvärdig behandling på samma villkor. Det får inte ha med plats att göra. I så fall har de svenska makthavarna misslyckats.

Allt gott,
Malin

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Att jag skulle vakna upp på måndag morgon, aningens trött efter gårdagens Rehab och att Pride skulle vara över. Däremot sög vi sannerligen musten ur festligheterna igår. Om jag tyckte att Slick var svettigt var det inget emot luftfuktigheten på Stampen under kvällen.

Nu är banden klippta och tillvaron ska återgå till det normala. Regnbågsflaggorna är borta från bussarna och Kungsträdgården befrias från staket. Det innebär dessvärre inte att acceptansen av hbtq-personer magiskt förankats i hela samhället.
Så vi ses nästa år.

Allt gott,
Malin

Det är sista kvällen på Priden. Nu kör vi. Köket är fullpackat med vackra människor, peppen är på topp och det spelar som ingen roll längre. Happy Pride!

Verkligen inte min bästa bild – men jag bjur på’t!

Allt gott,
Malin

Ikväll är det Rehab på Stampen. Det sista, sista som sker innan Pride är över. Så vi stänger dörren för post-pride-depressionen och barrikerar oss. Och firar med samma energi och pepp som i paraden igår.

Just nu bygger vi dj-båset…

Allt gott,
Malin