Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Fick tag på en bild från paraden. Även om jag inte syns så är det jag som håller i regnbågsparaplyet iklädd min förtjusande kilt. Johodå – det är sant!

Ni kan hitta fler bilder från paraden här.

Allt gott,
Malin

Benen är paradtrötta, fötterna värker både till höger och vänster och kroppen känns använd på ett bra sätt. Å andra sidan var det nära nog tre sköna timmar av tokdansande, skrikande och applåderande. Någonstans i Gamla stan föll ett välgörande regn, svalkande och behagligt. Och inte minskade det på paradpeppen precis.

Jag hade tänkt ta en massa bilder och lägga upp under tiden. Fast jag är fullständigt övertygad om att ni kan hitta hur många pridebilder som helst och mina tagna med mobilkamera håller inte måttet. Så jag låter det bero. Istället byter jag om, tvättar sockernyllet och går på AnarchoPrides efterfest i Tanto. Det känns som rätt.

Allt gott,
Malin

Om två och en halv timme går startskottet för paraden. Vi börjar på söder och tar oss småningom ner mot Sergel. Det enda jag vet med säkerhet är att en kan förvänta sig vad som helst från paraden, som sig bör. En är ju bekant med frasen ”Jag har inget emot homosexuella, men måste de verkligen spöka ut sig till påfåglar under paraden?”. Nej, det måste vi såklart inte. Men då skulle det heller inte vara någon parad utan en marsch. Poängen med att klä upp sig till paraden är att få leva ut en smula och ha väldigt roligt samtidigt som vi ser till att åskådarna ler stort.

Jag har hört folk elda upp sig över att Pride är ”ett myller av halvnakna människor som hånglar överallt”. Hittills har jag inte sett en enda halvnaken människa som hånglat med någon – jag är gravt besviken. Den saken hoppas jag att det blir ändring på idag. Lovar såklart att rapportera på plats.

Rörande festen igår kan en säga att det var en av de bästa kvällarna på länge. Jag vet inte säkert men jag tror att det helt och hållet berodde på min kilt.

Allt gott,
Malin

Jag läser en debattartikel av Micke Kazarnowicz som verkligen sätter fingret på den problematik som uppstår när Pride förläggs till en central plats utan inträde. Det blir såklart paradoxalt att vara öppna och välkomna andra på bekostnad av att känna sig fri och inkluderad i en normativitet som inte är närvarande under det resterande året. Själv har jag inte hunnit tänka tillräckligt mycket för att ta tydlig ställning för eller emot, vilket jag kanske inte behöver ändå.

För en heteronormativ person misstänker jag att det är besvärligt att se det ur en hbtq-persons synvinkel, eftersom de inte möts av höjda ögonbryn och tusen frågor när en förklarar vem en älskar. Givetvis är det inte så att alla människor ifrågasätter och vill veta mer när de får veta ens sexuella läggning. Jag utgår ifrån att de inte menar något illa utan vill lära sig mer om hur det är. Samtidigt kunde jag önska att intresserade personer blir mer medvetna om hur de frågar och vad de frågar. ”Men hur har två tjejer sex?” är exempelvis en fråga som jag aldrig besvarar. Är jag på det humöret kan jag svara med en fråga om hur den personen har sex med sin partner. Oftast är jag dock inte på krigsstigen utan förklarar vänligt att det har dem inte med att göra.

Hur som helst är debattartikeln mycket läsvärd.

Allt gott,
Malin

Jag kan utveckla en fabless för i stort sett vad som helst. Så sett är jag enkel och tar gärna till mig nya saker. Till exempel blev jag i våras oerhört betagen av Dannys bidrag till Melodifestivalen ”In the club”. Kanske fascinerades jag av den okomplicerade texten, hans blå hundögon eller koreografin. Eller vänta, jag vet att det var koreografin som jag blev besatt av. På stora hela är jag inget fan av schlager men kan uppskatta charmen med det.

Därför var jag något förvånad över mitt beslut att besöka Prides Schlagerkväll igår. Bör väl tilläggas att jag inte stod längst fram och dansade men den uppmärksamme skulle ha sett mig gunga vagt i takt med Kikki Danielssons framträdande. Kungsan var fullsmockad med folk, i närheten av publikområdet framför stora scen var det besvärligt att ta sig varken framåt eller bakåt. Då kunde en lika gärna stå kvar när någon schlagerartist från polska uttagningen 2009 spelade en låt jag aldrig hade hört förut.

Allt gott,
Malin

Vi får tag i de näst sista biljetterna till Pride Comedy och ställer oss i kön som ringlar lika lång som inför Tiina Rosenbergs brandtal. På tal om det och med absolut ingen som helst risk att chockera kan jag meddela att jag fann hela talet fantastiskt.

När vi går in dunkar schlager/danshits ur högtalarna och stämningen är god. Publiken småpratar, skrattar förväntansfullt och spanar runt för att se vilka som mer är där. Även jag. Och resterande en och en halvtimme ligger jag mer eller mindre dubbelvikt över mina egna knän och skrattar högt. Stämningen kunde inte ha varit bättre på Prides hittills enda utstålda evenemang. Det var en smula magiskt. Energin från scenen som slungades tillbaka från en peppad publik. Evelyn Mok var fullständigt lysande i sin inte så korrekta, inte så veka och framför allt inte så vanliga stil. Dessutom blev jag glad över att det inte bara är jag som lider av twitterberoende, Moa Svan kan hon också…

En egenskap som jag inte besitter är det här med att vara smidig. Min tillresta vän Poeten tillika blivande författaren (hon bad särskilt om det) frågar vem jag legat med för att få blogga på Aftonbladet?
– Ingen. Dessutom ligger jag aldrig med rätt person.
Kanske en rimlig sak att svara, dock ej i sällskap av en person som en faktiskt har legat med.

Hej klaveret, nu är jag här igen!

Allt gott,
Malin

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg blir jag imponerad när jag ser unga hbtq-personer röra sig i parken med stor självklarhet. Då hörde jag också talas om Pride Ung som huserar på Lava och ville gärna veta mer om hur det fungerar. Där var jag inte välkommen, jag var för gammal. Men Zafire Vrba, projektledare för Pride Ung och fritidsledare på Egalia (hbtq-fritidsgård), gick med på att släppa in mig och berätta mer om det innan öppning.

Pride Ung är ett samarbete mellan Egalia, Stockholm Pride, Lava och RFSL Ungdom. Meningen är att skapa säkra hbtq-platser för unga personer. Fritidsgården Egalia har funnits i snart fem år och lever otryggt då finansieringen enbart säkras ett år i taget. Zafire berättar att de strävar efter att ge ungdomarna förebilder och synliggöra hbtq-kultur. Som ung är det lätt att tänka att en är ensammast i världen men genom att visa att hbtq inte är något nytt skapar ledarna historia.
– Dem är historiska personer för mig, säger Zafire, och ledarna är historiska personer för dem.

Egalia håller öppet två kvällar i veckan, måndagar och torsdagar, och lockar uppemot fyrtio besökare per tillfälle. Några gånger under terminen brukar de förlägga träffarna till Lava eller Aggregat i Sundbyberg för att visa att det finns flera säkrta hbtq-platser. Efter sommaruppehållet öppnar Egalia igen 29 augusti. Liknande fritidsgårdar finns i Malmö, Göteborg, Karlstad och i Linköping är ett på gång. Jag tycker att detta är fantastiska initiativ och önskar att det funnits i min hemstad när jag växte upp. Det hade sannerligen gjort processen enklare.

Allt gott,
Malin

Två dagar in i seminerieprogrammet får en erkänna att det inte spelar någon roll hur vadderat sittunderlaget är, en kommer ändå få träsmak och sned rygg. När jag springer mellan mina programpunkter hör jag ofta hur folk springer in i någon de känner, frågar var de varit/var det bra/var ska ni nu, innan jag själv rusar för att inte vara alltför sen till nästa seminarie av intresse.

Igår mötte jag, av en slump, några vänner som uppmärksammade mig om att KD i Stockholms stad och län höll panelsamtal. Ämnet var hbtq-flyktingar och hur de har svårt att få asyl i Sverige, trots en lagändring för ett par år sedan. Jag hakade på och i publiken befann sig en stor grupp aktivister med banderoller och plakat. Bland annat ställdes frågan om paradoxen i att tvångssterilisering kan vara skäl till asyl, samtidigt som transpersoner lagstadgat tvångssteriliseras i Sverige. Någonstans då var jag dessvärre tvungen att smita men fick senare höra att aktivisterna fortsatt ifrågasätta och att KD haft svårt att ge raka svar.

Som avslutning på min seminariedag besökte jag Humanisterna och lyssnade till hur de genomför icke-religiösa ceremonier. Där lärde jag mig att en kan utforma sina ceremonier precis hur en vill om det är en humanistisk officiant som utför dem och givetvis spann min fantasi iväg. För första gången fantiserade jag en första skiss av mitt eventuella bröllop. Jag tänker cirkus och officianten som cirkusdirektör. Eller två officianter – som bröderna Bonett.

Allt gott,
Malin

Igår var det en sprakande hemmafest tillsammans med fina människor. En kan säga att det var kvinnor var en än såg och när signalen gick från köket var det dags för shots. Signalisten var väl synlig med en ljuvlig röd kalufs. Det var en bra kväll, men av förklarliga skäl (tequila) har det varit en mindre bra morgon. Nu börjar dock livet återvända till mig och jag ska bege mig ner mot Pride Sergel.

Gissningsvis blir det lika varmt som igår och idag ska jag inte göra misstaget att lämna huden oskyddad. Jag har en förarglig tendens att skifta i rött (tänk hallon) då på ett samma som signalistens hår sken igår. När det är hår är det en lite annan sak än när det är ens armar. Klart att det är roligt när folk ser en, men det finns bättre anledningar att synas än svedd hud…

Allt gott,
Malin