Tillsammans med fina vänner tar jag mig in i Hörsalen på Kulturhuset. Det är uppställt som en konferens med plaststolar prydligt ställda på rad. Egentligen vet jag inte vad som väntar eftersom jag frångått mitt utstakade program och nu frilansar en smula. Det dyker upp en clown som förklarar varför Julian Assange mår så dåligt som han mår. Egentligen är det inget märkligt alls – det handlar om de onda kvinnorna i Sverige, feminismens Saudiarabien. Jag tänker inte avslöja allting, clownen raljerar på ett mycket underhållande vis och jag har extremt svårt att lägga band och skrattar istället högt och hjärtligt. Min höggravida vän såg outgrundligt lycklig ut när föreställningen var över.

Teater som jag dessvärre missar men ändå vill tips om är teater neas premiär av ”Ut ur garderoben” som ges på Pride Sergel, Bryggan ikväll 21:30. En historia om att komma ut, sett ur två bögars synvinkel.

Just nu sitter jag i Pride Kungsan och förkovrar mig i atmosfären. För det låter ju fint, men egentligen sitter jag mest och kollar på folk. Publiken är blandad, nyfikna tonårspojkar går i grupp och skrattar förläget åt det mesta. De vältränade männen som med diskret om än inövad blick spanar in varandras biceps och familjerna med nyfikna barn som undersöker allt och alla. Själv håller mig på ögonavstånd från Speed dating för 30+ kvinnor, vill inte verka för angelägen men inte heller för ointresserad…

Allt gott,
Malin

Andra dagen på Pride och seminarierna drar igång på allvar. Som jag tidigare nämnt har jag ett tämligen fulltecknat schema vilket jag tror kommer att fallera under dagen. Det enda som jag verkligen inte kommer missa det är att befinna mig utanför Speed dating för 30+ kvinnor. Av förklarliga skäl får jag inte medverka, då jag är under trettio. Dock har kvinnor över trettio en alldeles särskild inverkan på mig även om det såklart beror på personlighet också. En kan säga att mitt tycke för äldre (äldre som i födda innan mig) kvinnor är starkare än mitt tycke för uniformer.

På väg hem igår diskuterade jag och min kära kollektivkamrat det faktum att SL satt små prideflaggor på sina bussar och tvärbanan. Visserligen är det en relativt liten gest men som min vän påpekade uppmärksammar det faktumet att i andra delar av världen skulle ett statligt företag aldrig ens komma på tanken att visa sitt stöd. Då blir en något glad ändå att en bor i Sverige, trots att vi inte nått hela vägen fram ännu.

Allt gott,
Malin

Jag skyndar till Pride Kungsan något försenad från ett fantastiskt återseende. Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte missat någon invigningstalare och springer runt som en yr höna för att hitta mitt sällskap. Det är mycket folk och det tar ett, två, tre, fyra telefonsamtal innan jag hittar rätt och kan slappna av.

Mitt i talen, underhållning och invigningen förförs jag av den goda stämningen. Ögonen skummar igenom folkhavet – delvis på jakt efter nya bekantskaper men också de där som en haft ett tag. De som en springer på ibland på stan, på någon tillställning eller på någon klubb. Jag ler åt att alla verkar så glada, som att de har längtat efter detta. För det är ändå här och nu som vi är normen.

Dessutom blir jag omåttligt stolt och imponerad när jag ser unga hbtq-personer som redan innan de får ta körkort vet vilka de är och vilka de älskar. De krånglar inte till det, de kör sitt race och dansar som vore det Emmabodafestivalen 2005. Jag kan avundas att jag inte var lika säker på mig själv i den åldern.

Allt gott.
Malin

I afton kommer Pride Kungsan att ta emot mig med öppna armar. Förutom att lyssna till invigningstalarna kommer jag att rekognisera parkens utbud, höra diskussionerna och spana in publiken. Redan i lördags var jag och plockade upp mitt band. Då kunde jag samtidigt passa på att promenera genom den byggarbetsplats som skulle bli Pride Kungsan. I ärlighetens namn såg det ut som uppbyggnadsfasen av vilken festival som helst.

Foto: Armémuseums arkiv

För att komma i stämning ska jag ta mig till Armémuseum och förhoppningsvis hinna med deras visning; Krig, kön och sexualitet. Ibland behöver en kasta nytt sken på historien. Ur ett annat perspektiv hade det varit passande om jag haft en större fetisch för uniformer. Inte för att konformitet fascinerar men välklädda människor har ju alltid en självklar charm. Vi får se – efter idag kan min begynnande uniformsfetisch ha fått rejält med vatten på sin kvarn.

Allt gott,
Malin

Den kvinnliga könsrollen har som bekant diskuterats fram och tillbaka under många år. Idén om den perfekta kvinnan har varit lika djupt rotad som ärtsoppa på torsdagar flankerad av en karlakarl på ett lika självklart sätt som pannkakorna efter middagen. Sett ur det perspektivet är jag en dålig kvinna. På tok för kort hår, alldeles för få klänningar i garderoben och bara ett par högklackade skor som jag inte använt på två år. Å andra sidan spelar det ingen större roll. Människor är människor.

Problemet är när personer lägger en värdering i hur en ska vara. När det finns en mall för vad en människa som har en manskropp ska vara. Det blir tröttsamt, för alla, att utgå ifrån att fysiska attribut ska avgöra hur en är som människa. Under festivalen hoppas jag se en uppsjö av människor som är sig själva. Precis sådär ljuvliga, inspirerande och fantastiska som människor är när de släpper idealen.

Det är okej att lyssna på Sanna Nielsen oavsett om du definierar dig som tjej eller kille. Även om inte jag gör det.

Heja Machofabriken som arbetar för att vidga mansrollen.

Allt gott,
Malin

I skrivande stund är det endast ett par dagar kvar tills Stockholm Pride drar igång i Kungsträdgården. Den officiella invigningen börjar kl 18 på måndagkväll, men redan på morgonen startar festivalprogrammet. Programmet är digert och jag har redan kommit upp i fyrtiosju programpunkter jag inte vill missa. Dessa består dessutom endast av de som sker i samarbete med Stockholm Pride – allt som händer nästa vecka står inte listat på deras hemsida.

Vid frukostbordet i morse fick jag frågan om vad jag tyckte om Shamefestivaler. I korta drag är det ett alternativ till Pridefestivalen som ställer sig kritisk och uttrycker att Pride inte är mer än ett kommersiellt jippo. För min del är jag positivt inställd till både Shame och Pride – tanken att hbtq-personer skulle kunna samlas under en enda organisation är absurd och utgår ifrån att vi skulle vara en homogen grupp som delar åsikter. Det gör vi givetvis inte. Lika lite som alla med blå ögon har samma smakpreferens när det kommer till glass.

Själv ser jag fram emot att tillbringa dagarna på intressanta seminarier och träffa nya, spännande personer. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot festerna. En kan säga att jag är som en sjuåring tre dagar innan julafton. Drömmande, förväntansfull och extremt peppad!

Allt gott,
Malin