I sanningens namn bör jag erkänna att det var längesedan jag befann mig i kyrkan. Jag vet inte säkert, men jag gissar att det var i samband med en begravning för några år sedan. På jul åker ibland delar av min familj på midnattsmässa (”Det är ju så mysigt!”) och jag brukar vinka åt dem när de far. Det hör alltså inte till vanligheterna.

Ikväll ska jag gå till kyrkan. Inte för att delta i någon mässa utan för att gå på konsert. Gospelkonsert i nån kyrka inne i stan. Queergospel ska det bli och det lär bli stämningsfullt. Just i det här fallet är jag osäker på vad queer innebär men jag vet att kören består av hbtq-personer och hbtq-vänliga personer. Om det är allt som är queer ikväll räcker det för mig. Däremot vore det spännande att höra queera versioner av jullåtarna…

Allt gott,
Malin

Det är sista kvällen på Priden. Nu kör vi. Köket är fullpackat med vackra människor, peppen är på topp och det spelar som ingen roll längre. Happy Pride!

Verkligen inte min bästa bild – men jag bjur på’t!

Allt gott,
Malin

Alla tycker att det är lite jobbigt med ex. I varje fall när en precis avslutat relationen. Jag tror alla kan känna igen sig i att möta sitt ex på någon gemensam väns fest. Det blir gärna en smula stelt med förlägna kramar och småprat om absolut ingenting. Med tiden brukar den där känslan ge med sig eller så ser en helt enkelt till att inte springa på varandra om det inte är nödvändigt.

Om en jämför hbtq-världen vad gäller relationen till sina ex kan en säga att det blir betydligt mycket enklare om en åtminstone kan säga hej. I flera fall i min närmaste umgängeskrets cirkulerar flera ex till varandra, med varierande vänskapsgrad. Som ni redan vet är jag ju vän med min ex-flickvän, så till den milda grad att jag bistår med min hjälp i tid och otid – vilket hon också gör.

Även andra, kortare relationer vinner på ett trevligt avslut. Inte bara av det uppenbara skälet att det alltid är roligare att skiljas åt med ett leende (nåja) än med hårda ord och tårar. Vidare är världen på tok för liten för att ignorera varandra. En kommer springa på varandra förr eller senare och det finns inget mer irriterande än att lägga tid på att undvika någon när en är på fest. Dessutom finns ju alltid chansen att ett ex har en snygg kompis som en blir intresserad av…

Allt gott,
Malin

Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Jag läser en debattartikel av Micke Kazarnowicz som verkligen sätter fingret på den problematik som uppstår när Pride förläggs till en central plats utan inträde. Det blir såklart paradoxalt att vara öppna och välkomna andra på bekostnad av att känna sig fri och inkluderad i en normativitet som inte är närvarande under det resterande året. Själv har jag inte hunnit tänka tillräckligt mycket för att ta tydlig ställning för eller emot, vilket jag kanske inte behöver ändå.

För en heteronormativ person misstänker jag att det är besvärligt att se det ur en hbtq-persons synvinkel, eftersom de inte möts av höjda ögonbryn och tusen frågor när en förklarar vem en älskar. Givetvis är det inte så att alla människor ifrågasätter och vill veta mer när de får veta ens sexuella läggning. Jag utgår ifrån att de inte menar något illa utan vill lära sig mer om hur det är. Samtidigt kunde jag önska att intresserade personer blir mer medvetna om hur de frågar och vad de frågar. ”Men hur har två tjejer sex?” är exempelvis en fråga som jag aldrig besvarar. Är jag på det humöret kan jag svara med en fråga om hur den personen har sex med sin partner. Oftast är jag dock inte på krigsstigen utan förklarar vänligt att det har dem inte med att göra.

Hur som helst är debattartikeln mycket läsvärd.

Allt gott,
Malin

Jag skyndar till Pride Kungsan något försenad från ett fantastiskt återseende. Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte missat någon invigningstalare och springer runt som en yr höna för att hitta mitt sällskap. Det är mycket folk och det tar ett, två, tre, fyra telefonsamtal innan jag hittar rätt och kan slappna av.

Mitt i talen, underhållning och invigningen förförs jag av den goda stämningen. Ögonen skummar igenom folkhavet – delvis på jakt efter nya bekantskaper men också de där som en haft ett tag. De som en springer på ibland på stan, på någon tillställning eller på någon klubb. Jag ler åt att alla verkar så glada, som att de har längtat efter detta. För det är ändå här och nu som vi är normen.

Dessutom blir jag omåttligt stolt och imponerad när jag ser unga hbtq-personer som redan innan de får ta körkort vet vilka de är och vilka de älskar. De krånglar inte till det, de kör sitt race och dansar som vore det Emmabodafestivalen 2005. Jag kan avundas att jag inte var lika säker på mig själv i den åldern.

Allt gott.
Malin

På Armémuseum gick vi en guidad visning, det var bra. Något jag rekommendera. Jag lovade också att odla min icke-existerande fetisch för uniformer. Jag blev mycket förtjusad i följande överdel.

Mitt sällskap, heterokillen Anders, utbrister;
– Mm, Montazamieffekten.

Ibland blir jag Benke. Han är en fin kille – den tysta och starka typen. Han tyckte om avdelningen där en fick klä ut sig med uniformer. Särskilt tyckte han att hans skor blev en god kombination med resterande utstyrsel.

Allt gott,
Malin

I afton kommer Pride Kungsan att ta emot mig med öppna armar. Förutom att lyssna till invigningstalarna kommer jag att rekognisera parkens utbud, höra diskussionerna och spana in publiken. Redan i lördags var jag och plockade upp mitt band. Då kunde jag samtidigt passa på att promenera genom den byggarbetsplats som skulle bli Pride Kungsan. I ärlighetens namn såg det ut som uppbyggnadsfasen av vilken festival som helst.

Foto: Armémuseums arkiv

För att komma i stämning ska jag ta mig till Armémuseum och förhoppningsvis hinna med deras visning; Krig, kön och sexualitet. Ibland behöver en kasta nytt sken på historien. Ur ett annat perspektiv hade det varit passande om jag haft en större fetisch för uniformer. Inte för att konformitet fascinerar men välklädda människor har ju alltid en självklar charm. Vi får se – efter idag kan min begynnande uniformsfetisch ha fått rejält med vatten på sin kvarn.

Allt gott,
Malin

Den kvinnliga könsrollen har som bekant diskuterats fram och tillbaka under många år. Idén om den perfekta kvinnan har varit lika djupt rotad som ärtsoppa på torsdagar flankerad av en karlakarl på ett lika självklart sätt som pannkakorna efter middagen. Sett ur det perspektivet är jag en dålig kvinna. På tok för kort hår, alldeles för få klänningar i garderoben och bara ett par högklackade skor som jag inte använt på två år. Å andra sidan spelar det ingen större roll. Människor är människor.

Problemet är när personer lägger en värdering i hur en ska vara. När det finns en mall för vad en människa som har en manskropp ska vara. Det blir tröttsamt, för alla, att utgå ifrån att fysiska attribut ska avgöra hur en är som människa. Under festivalen hoppas jag se en uppsjö av människor som är sig själva. Precis sådär ljuvliga, inspirerande och fantastiska som människor är när de släpper idealen.

Det är okej att lyssna på Sanna Nielsen oavsett om du definierar dig som tjej eller kille. Även om inte jag gör det.

Heja Machofabriken som arbetar för att vidga mansrollen.

Allt gott,
Malin