Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Två dagar in i seminerieprogrammet får en erkänna att det inte spelar någon roll hur vadderat sittunderlaget är, en kommer ändå få träsmak och sned rygg. När jag springer mellan mina programpunkter hör jag ofta hur folk springer in i någon de känner, frågar var de varit/var det bra/var ska ni nu, innan jag själv rusar för att inte vara alltför sen till nästa seminarie av intresse.

Igår mötte jag, av en slump, några vänner som uppmärksammade mig om att KD i Stockholms stad och län höll panelsamtal. Ämnet var hbtq-flyktingar och hur de har svårt att få asyl i Sverige, trots en lagändring för ett par år sedan. Jag hakade på och i publiken befann sig en stor grupp aktivister med banderoller och plakat. Bland annat ställdes frågan om paradoxen i att tvångssterilisering kan vara skäl till asyl, samtidigt som transpersoner lagstadgat tvångssteriliseras i Sverige. Någonstans då var jag dessvärre tvungen att smita men fick senare höra att aktivisterna fortsatt ifrågasätta och att KD haft svårt att ge raka svar.

Som avslutning på min seminariedag besökte jag Humanisterna och lyssnade till hur de genomför icke-religiösa ceremonier. Där lärde jag mig att en kan utforma sina ceremonier precis hur en vill om det är en humanistisk officiant som utför dem och givetvis spann min fantasi iväg. För första gången fantiserade jag en första skiss av mitt eventuella bröllop. Jag tänker cirkus och officianten som cirkusdirektör. Eller två officianter – som bröderna Bonett.

Allt gott,
Malin

Andra dagen på Pride och seminarierna drar igång på allvar. Som jag tidigare nämnt har jag ett tämligen fulltecknat schema vilket jag tror kommer att fallera under dagen. Det enda som jag verkligen inte kommer missa det är att befinna mig utanför Speed dating för 30+ kvinnor. Av förklarliga skäl får jag inte medverka, då jag är under trettio. Dock har kvinnor över trettio en alldeles särskild inverkan på mig även om det såklart beror på personlighet också. En kan säga att mitt tycke för äldre (äldre som i födda innan mig) kvinnor är starkare än mitt tycke för uniformer.

På väg hem igår diskuterade jag och min kära kollektivkamrat det faktum att SL satt små prideflaggor på sina bussar och tvärbanan. Visserligen är det en relativt liten gest men som min vän påpekade uppmärksammar det faktumet att i andra delar av världen skulle ett statligt företag aldrig ens komma på tanken att visa sitt stöd. Då blir en något glad ändå att en bor i Sverige, trots att vi inte nått hela vägen fram ännu.

Allt gott,
Malin