Åhåjaja – som jag peppat inför årets Rehab! Svettigaste festen med dansa, dansa, dansa som tema och vad händer? Den sjukdom som jag motarbetat i dagarna två tog ut sin rätt över min kropp och jag nödgades se mig besegrad. Så jag styrde kosan hemåt, till sängen och till de använda näsdukarnas förlovade land.

Då jag, vilket Pi mycket glatt upplyste mig om, är något av en dramaqueen när jag är sjuk är jag övertygad om att jag måste ha minst 40 graders feber och troligen borrelia. Det här med borrelia är rent nonsens eftersom jag aldrig haft en fästing i hela mitt liv, men ändå! Därför blev jag mycket besviken när det i morse visade sig att jag inte hade någon feber. Jag skriver det med reservation för att min febertermometer är trasig, har inte använt den på länge.

I vilket fall fick Stockholm Pride således ett trist avslut för min del. Dock har jag goda källor på att klubben var precis lika fantastisk som förra året. Nåja, det blir väl Pride igen nästa år.

Allt gott,
Malin

Att befinna sig i sjukdomstillstånd är kanske det värsta jag vet. Inte så att jag blir gnällig eller otrevlig i någon större utsträckning utan snarare då jag inte blir sjuk särskilt ofta. När jag väl insjuknar blir jag förvånad och brukar i normala fall ignorera det faktum varpå sjukdomstillståndet drar ut på tiden.

Denna gång har jag vidtagit ordentliga åtgärder tidigt under sjukdomstillståndet. Redan igår, när symptomen uppmärksammade mig om sin existens, intog jag horisontalläge och sov. Jag sov i stort sett hela eftermiddagen och idag känns det redan bättre. Så nu sitter jag här med en liten scharfs runt halsen och jobbar hemifrån. Det går inte riktigt i fulltakt men betydligt snabbare än igår.

Ikväll vill jag nämligen vara någorlunda frisk då det vankas bjudmiddag hos finaste M & M. Jag hoppas att det finns whisky i huset – ska ju vara bra mot halsont har jag hört.

Allt gott,
Malin