Jag ser på nyheterna från mitt rum längst upp på gästgiveriet i Stavanger. Imorgon kommer SL att höja taxorna och ett månadskort kommer kosta 790 kronor. En politiker pratar om att beslutet tas för miljöns skull. Det känns rimligt – att göra det svårare för människor att åka kollektivt är onekligen det absolut bästa för miljön. Nåja, jag ska inte raljera över idiotin utan vill mest beklaga att alla inte längre kommer ha råd att åka kollektivt.

I Stavanger har jag inget behov av kollektivtrafik. Allt ligger ganska nära och den halvtimmespromenad jämte vattnet till jobbet som jag går varje morgon är på hela taget en angenäm upplevelse. En får dock se upp med alla joggare och cyklister, vilket är märkligt. Inte joggarna kanske, men mängden av människor som cyklar här är otrolig. Särskilt eftersom vädret (regn och blåst) inte inbjuder till cykeln som transportmedel.

Denna afton ska jag promenera ner till stadens centrum och besöka den gaybar som jag hört så mycket om. Det ska vara litet och det ska vara mysigt. Det är ungefär vad jag behöver ikväll. Under arbetsdagen började min axel krångla igen och det ligger som en nagel i ögat på mig. Däremot byggde jag 23,5 meter vägg på två arbetsdagar – för det är en väl ändå värd en öl?

Allt gott,
Malin

Andra dagen på Pride och seminarierna drar igång på allvar. Som jag tidigare nämnt har jag ett tämligen fulltecknat schema vilket jag tror kommer att fallera under dagen. Det enda som jag verkligen inte kommer missa det är att befinna mig utanför Speed dating för 30+ kvinnor. Av förklarliga skäl får jag inte medverka, då jag är under trettio. Dock har kvinnor över trettio en alldeles särskild inverkan på mig även om det såklart beror på personlighet också. En kan säga att mitt tycke för äldre (äldre som i födda innan mig) kvinnor är starkare än mitt tycke för uniformer.

På väg hem igår diskuterade jag och min kära kollektivkamrat det faktum att SL satt små prideflaggor på sina bussar och tvärbanan. Visserligen är det en relativt liten gest men som min vän påpekade uppmärksammar det faktumet att i andra delar av världen skulle ett statligt företag aldrig ens komma på tanken att visa sitt stöd. Då blir en något glad ändå att en bor i Sverige, trots att vi inte nått hela vägen fram ännu.

Allt gott,
Malin