Johodå, jag var där. På den där krogen där Jodie Foster roade sig i helgen. Kan inte påstå att jag var en av de som klev fram och tog ett foto. Jag var fullt upptagen i ett annat hörn med att dricka cava. För vissa helger måste en suga musten ur Stockholmsnatten och ägna sig helhjärtat åt livets goda. Nu ska en kanske inte tolka det som att jag inte tycker att Jodie Foster tillhör livets goda, därom har jag ingen åsikt, men just den kvällen fanns det andra som var godare.

I vanlig ordning höll jag någon slags låda med två främlingar vars bord mitt stora sällskap mer eller mindre kapade. Då bör en ju i varje fall stå för lite underhållning. Jag bör ha varit tillräckligt underhållande för att de ska haft överseende med vårt hjärtliga sällskap.

Hörni, nu är det bara tre veckor kvar till Pride. Peppigt!

Allt gott,
Malin

Det var ett par hårda dagar i Hälsingland vill jag lova. Men nu när det är klart kan jag avslöja att min platoniska svärmor blev ytterst nöjd med resultatet och att min platoniska livspartner dessutom var lycklig över att ha tillbringat sina första semesterdagar i mitt sällskap. Däremot var det dags att lämna henne och hennes duktiga kille i fred och istället ta tåget tillbaka till civilisationen.

Kan hända att jag också behövde semester från Molly, som annars var kul att leka med när det inte snickrades. En mycket söt liten fransk bulldog som dock är lika sur som hon ser ut på bilden, om hon inte får som hon vill alltså.

Stockholm tog emot mig med öppna armar och efter en välbehövlig dusch är jag redo för citylife igen. Peppar på sista helgen i stan innan Prideveckan och planerar att se solen gå upp från en klippa i Tantolunden. Det är ju också en exemplarisk plats att ta det där nattdoppet som en har längtat efter hela vintern. För den mera pryda och som kanske eftersträvar ett tillhåll för sig själv kan jag rekommendera mindre folktäta Reimersholme. Där kan en doppa sig i godan ro nästan jämt.

Allt gott,
Malin

Det är en fin kaka som Oreo har gjort. Nästan lika fin som den en ungdom i min närhet gjorde till sin lillasysters födelsdagskalas. Kakan nedan är lika exceptionellt vacker och god som en förväntar sig och jag har beställt en sådan här till Prideveckan. Kanske går jag runt i Tantolunden och bjuder på den eller så picknickar jag på den i ett buskage för att få allt för mig själv.

Men som vi vet retar det alltid upp någon, det här med regnbågen som symbol för fri kärlek. Oreo fick uppleva det ganska omgående efter att ha visat att de står upp för alla människors lika värde. Å andra sidan tror jag att de har råd att tappa en kund eller två, särskilt när det sker på sådana här goda grunder.

Allt gott,
Malin

Stockholm Prides kampanj för att locka besökare har börjat synas runt om i Stockholm och på webben. Jag måste säga att jag är road av kampanjens innehåll. Den går ut på att ”värva” människor till hbtq-laget med hjälp av fiffiga argument och snygg formgivning. Alltså argument för hur mycket bättre det är att vara exempelvis flata eller queer. Där finns en interaktiv del där besökarna kan ladda upp sina egna argument och illustrera med en låt eller en video. På hela taget mycket underhållande även om en får ta argumenten med en nypa salt. En del argument består av rena fördomar, vilka med glimten i ögonen kan fungera som charmiga ögonöppnare.

Även om jag inte har läst igenom alla har jag redan hittat en personlig favorit;

#73 Join the dyke side – we have boobies!

Allt gott,
Malin

Nej, jag är sannerligen inte först med det senaste nu men det känns ändå värt att uppmärksamma att årets invigare av Pridefestivalen 2012 blir Mona Sahlin (s) och Birgitta Ohlsson (fp). Två politiska personer med långvarigt engagemang i hbtq-frågor och från två politiska block. Det rimmar ju extra fint med årets tema ”Tillsammans”.

På söndag är det årsmöte och samtliga utom en ställer sina styrelseplatser till förfogande efter förra årets ekonomiska flopp. Jag ska inte tråka ut er med siffror, de kan ni leta upp på annat håll, men låt oss säga att budgeten sprack med över 50% – en tämligen prekär situation att försöka trassla sig ur. Dock verkar sittande styrelse ha lyckats med företaget.

Årets pridelåt görs av Lena Philipson som får sägas vara ett säkert kort i dessa kretsar. I och för sig kan jag inte minnas att jag någon gång faktiskt lyssnat på pridelåtarna som tas fram varje år. Kanske som musack på nån uteservering men inte att jag kan nynna på nån eller så. Jag tror inte att Lenas ”Du följer väl med?” kommer ändra mitt beteende i det hänseendet.

Allt gott,
Malin

Stockholm Pride återvänder till Tantolunden 2012. Den femtonde festivalen arrangeras alltså på ursprungsplatsen och årligen återkommande kvällar såsom Schlagerkvällen på torsdagen finns givetvis med. I övrigt arbetas det med programmet och inget är helt klart. Det är rimligen en god idé att återvända till Tantolunden. Där finns fler buskar att hångla i än i Kungsträdgården.

Allt gott,
Malin

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta det här året i några rader. Naturligtvis inser jag redan nu att det kommer bli mer än några rader varför jag tänkte göra en sammanfattning av sammanfattningen för den som vill veta men har lite bråttom.

Tjej – byta jobb – tjej – Pride – flytta – jobb.

Nu till den längre versionen som kanske säger något överhuvudtaget.

2011 började med en flamma som uppvaktade mig med minttu iklädd en bröllopsklänning. Det var underhållande även om vi på många sätt var ett tämligen omatchat par. Mycket riktigt dröjde det inte särskilt förrän vi blev ex. I samma veva sade upp mig och satsade på den egna firman. Just då kändes det oerhört befriande och nödvändigt. Även om det inte enbart varit en framgångssaga har jag inte ångrat mitt beslut.

Precis när våren kom gjorde hon som skulle flyga till andra sidan jorden entré i mitt liv. Praktiskt nog bodde hon nästgårds och våren försvann i ett myller av fnitter, kyssar och vernissage. Just som våren övergick i sommar gjorde vi ett uppehåll i vår relation och slutade träffas annat än som vänner. Mitt älskade kollektiv hade överseende med min frånvaro som senare skulle bli mer permanent än när jag befann mig några hus bort.

Sommaren inleddes förtjusande dekadent med utekvällar, singelliv och semester. Redan innan kollektivet blev av med lägenheten beslutade jag mig för att flytta därifrån. En kan säga att jag hade lite på känn att det hela skulle ta slut och jag ville inte vara ensam kvar. Kollektivkamraterna begav sig söder om stan och jag begav mig också söderut – om så endast ett par kvarter.

Innan flytten kom Prideveckan och jag började dela med mig av livet här. Om sommaren varit ett sammelsurium av utekvällar, singelliv och semester var Prideveckan ett koncentrat av detta. Toppat med politik, gemenskap och strålande solsken. Enda smolket var väl heterofolket som åkte på gaysafari – men det kan jag ha överseende med. Jag är nämligen på heterosafari snudd på varje dag.

Efter Pride följde veckor av återförening med hon som skulle till andra sidan jorden och när jag lämnade stan för Norge var det med en klump i halsen. När jag kom hem var hon borta och veckorna blev vardag. I mitt nya hem hittade jag rytmen och dagarna blev allt kortare, som brukligt när hösten dyker upp.

Hösten stavades vardag och veckorna har såsat ihop sig för mig. I korta drag skaffade jag två nya jobb och när jag kikar i kalendern är det mest anteckningar om arbete eller vänner. Någonstans i mitten av hösten var jag tillbaka i min studentstad för att framstå som lyckat exempel för de studenter som nu läser min utbildning. Det är alltid märkligt när en ska vara förebild och jag har synnerligen svårt att förstå hur en kan vara gammal nog att läsa på universitet när en är född på 90-talet. Jag är inte dummare än att jag inser att det var så 70-talisterna kände om mig men det är fortfarande konstigt.

Slutligen kom december och hon som var på andra sidan jorden var åter på armlängds avstånd. Det är mycket enklare att kommunicera ansikte mot ansikte än via e-post och facebook även om det inte ger några garantier för hur relationen kommer att se ut.

Det var 2011 – i den långa men ändå extremt förenklade versionen.

Allt gott,
Malin

I natt kommer jag äntligen få sova i min egen säng igen, se på min egen röra och packa upp min väska med både presenter och godsaker i. Nu ska det sägas att jag haft det ganska bra i Stavanger. Som ni säkert förstått har utelivet roat mig på fler än ett sätt och jag har skaffat både en och två nya vänner.

Men det är ju alltid fint att få komma hem. Så kände jag i varje fall i helgen. Nu känns det lite mindre kul då jag tvingas ta farväl av Gil & Moti utan att veta när vi kommer att träffas igen. Jag vet att vi kommer ses igen – de vill nämligen att jag ska hjälpa dem renovera sitt kök i Rotterdam. Och jag kan tänka mig att renovera ett kök för att få uppleva Rotterdam med dessa eminenta herrar som reseledare.

Efter vad jag har hört påminner inte Rotterdams gayliv om Stavangers i någon som helst bemärkelse utom möjligen i frågan om att det lär finnas en del spännande karaktärer även där. Men det finns åtminstone fyra barer och två klubbar! Så – kanske en tur till Holland i november. Fast först ska jag hem till ljuva Stockholm, finaste vännerna och roligaste familjen.

Allt gott,
Malin

PS. Dessutom kommer jag förstå vad alla säger till mig igen! DS.

Det var inte bara det att vi lagade mat igår, Doris och jag, utan vi flankerade bestyren med att smutta på ett mycket gott öl under matlagningen. Jag misstänker att det finns ett samband mellan detta smuttande och den huvudvärk jag upplever för tillfället. Vi kan också ha setts springandes genom Midnattsloppet på söder och minglandes på trevlig krog i närheten av Nytorget.

En förträfflig sak med att jag är en smula seg idag är att jag ständigt försöker väga upp min tidigare dåliga karaktär genom att maniskt städa dagen därpå. Sedan är det för all del inget dåligt i att rulla hatt då och då, det är inte min poäng, utan jag vill belysa att det är praktiskt att jag lider i eftertänksamhetens kranka blekhet. Annars skulle det aldrig bli något tvättat.

Allt gott,
Malin

Just som jag satt försjunken i både post-pride-depression och vemod över att inte längre tillbringa dagarna med att formulera blogginlägg får jag mail från min uppdragsgivare. Till min lycka ville de att jag skulle fortsätta blogga! Då inte från Prideveckan eftersom det är en omöjlighet, utan från vad som händer hbtq-världen resten av året. Säkerligen lär jag bjuda på både det ena och det andra ur min egen värld också. Lite en-slutar-inte-vara-flata-för-att-pride-är-över. Med andra ord är det inte dags att plocka bort Pride & Prejudice från bokmärkena/bloggfeeden riktigt ännu.

Allt gott,
Malin