Jag är i min gamla studentstad, Växjö. Under dagen promenerade jag genom campus för att möta upp en gammal vän och äta lunch. Campus är en märklig plats, ett område med universitet och bostäder i en härlig röra. Toppa det med ett par tusen studenter och två uteställen (numera tre) så kan du ju själv räkna ut hur mycket studier som egentligen bedrivs där. Om jag skulle sammanfatta min studietid skulle jag säga 65% fest, 25% dålig tv och 10% studier. Det gick bra ändå, om en säger.

Denna dåliga tv bestod till största del av Oprah och Sjunde himlen. Jag och min platoniska livspartner satt i hennes soffa och skulle skriva uppsats. Vi ojade oss alltid inledningsvis om den här uppsatsen, det minns jag bestämt, och beslutade oss dagligen för att börja med en kopp kaffe. Plötsligt råkade tv:n stå på och dagarna gick. När det var cirka två (2) dagar kvar till deadline tror jag faktiskt att vi skrev. Med Oprahs betryggande röst i bakgrunden naturligtvis.

Sett ur det här perspektivet blir jag fascinerad att jag ens har en examen.

Allt gott,
Malin

Imorgon ska jag och Big Mama Pride åka tillbaka till vår studentstad och medverka på en ”speed-dating” mellan verksamma kulturarbetare och kulturstudenter. Jag tror visserligen att det kommer bli roligt men kan samtidigt undra om jag verkligen är rätt person att representera en ”lyckad” ex-kulturstudent. Inte för att jag inte har jobb som till stor del bygger på min utbildning. Snarare för att jag inte riktigt kan greppa att jag skulle vara en förebild för någon.

Å andra sidan minns jag själv hur det var när en pluggade. Utbildningen var ny då, så det fanns inga yrkesverksamma i branschen som läst vår utbildning och således heller inga som helst garantier för att den var något att ha. Det var den, kan jag konstatera. Jag får prestationsångest av detta. Morgondagen får jag se som en chans att mingla, det är ändå det jag är bäst på här i livet.

Allt gott,
Malin