Tänk att vänta i över 40 år på att få gifta sig med den som en älskar och lever med? Jag hade inte pallat och under den tid jag vuxit upp hade jag aldrig behövt vänta. Eller jo, om jag träffat mitt livs kärlek tidigt hade jag fått vänta. Nu behöver jag inte det – jag kan när/om jag vill (och den andra berörda personen) gifta mig helt lagligt som vem som helst i Sverige. Det är svårt att föreställa sig att jag inte skulle kunna göra det.

Edie och Thea har levt i den verkligheten i över fyrtio år. De har älskat varandra men inte kunnat gifta sig. Tillsammans har de funnit sig i det, bidat sin tid och väntat på den dag som så småningom kom. När de fick varandra, också på ett juridiskt plan – precis som de heterosexuella älskande har fått möjlighet till i alla år.

Kanske kände de på sig att en dag på 2000-talet kommer vi två att få bli äkta makar, att de skulle hålla andan tills det hände. De kanske ställde in sig tidsmässigt på att få vänta länge även om dagen trots allt skulle komma. Som tidsinställd kärlek. Som det här inlägget, som jag skriver kvart i tolv en fredagskväll men som publiceras först imorgon. Inte alls samma tidsrymd och helt utan samma dignitet.

Jag beundrar att de hållit andan så länge.

Du ser dokumentären om Edie och Thea här.

Allt gott,
Malin