Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

En av årets invigningstalare är Thomas Beatie – en man som både inspirerat och upprört människor världen över. Thomas är en amerikansk man, gift med sin Nancy och tillsammans har de tre barn. Innan barnen föddes längtade de bägge två efter barn men till följd av en sjukdom hade Nancys livmoder opererats bort, så hon kunde inte själv föda barnen. Istället fick Thomas genomföra samtliga graviditeter och i juni 2008 föddes deras första barn.

Lyckligtvis kunde Thomas, när han genomgick sin könskorrigerande operation, välja att behålla både äggstockar och livmoder. Den möjligheten finns för transpersoner i USA, men inte i Sverige. För att få genomgå en könskorrigerande operation här måste en vara 18 år, ogift, svensk medborgare och steriliserad. Tvångssterilisering är alltså ingenting en hör om från andra världskrigets Tyskland. Det händer idag och det händer i Sverige. Borde inte vi ha kommit längre när det gäller mänskliga rättigheter?

Jag är glad att Thomas Beatie kommer hit och belyser en fråga som den svenska regeringen borde ta ansvar för och förändra. Av regeringspartierna är det enbart Kristdemokraterna som anser att kravet på sterilisering ska kvarstå. Med ökad kunskap hoppas jag att också de ska inse hur fundamentalt fel det är.

Allt gott,
Malin

Läs mer om Thomas Beatie och om RFSL:s viktiga arbete att uppmärksamma svenska lagstiftare. Vidare kan ni också läsa om att RFSL ger upp debatten med Kristdemokraterna.