Efter ett snabbt gästspel i Missouri och Puerto Rico på lördag rullar nu turnén norrut till Obamas bakgård Illinois på tisdag. Några domare som rider till vallokalen lär vi dock inte få se i denna industritunga delstat. Följer man medierapporteringen låter det exakt likadant som det gjort sedan republikanernas US-Tour startade: nu avgörs det! Vilket är det enda vi kan vara säkra på att det inte gör. Men vinner Santorum – ja, då drar det ihop sig till en nagelbitare.

***

Så länge Newt Gingrich finns kvar i primärvalen fortsätter han att splittra de konservativa väljarna mellan sig själv och Rick Santorum. Det är nu Mitt Romneys smala lycka och en faktor som påskyndar nomineringen av honom. Kanske slutar det med Newt som utrikesminister i Romneys framtida administration. Hur galet är inte det på en skala?

***

Någon som tror att Chicagos borgmästare och Obamas förre stabschef Rahm Emanuel – dessutom en av de absolut smartaste strateger jag träffat – kommer låta republikanernas primärval i Illinois att gå obemärkt förbi? ”Rahmbo” väntar med laddat vapen, var så säker.

***

Dagens mejl. Jag fick ett fint och klokt mejl från en läsare som undrade varför vi ”journalister” endast beskriver Rick Santorum som en mer eller mindre mentalsjuk på rymmen, för att hårdra det hela. Svaret är ganska enkelt: I Sverige är politik framför allt RUT-rapporter, skattetabeller, ersättningsnivåer, budgettak och reformutrymme. Att som svensk politiker fylla i felaktiga uppgifter i deklarationen är därmed den största synden i väljarnas lagbok. Så är det inte i USA. Filosofiska, religiösa och moraliska vardagsfrågor är minst lika viktiga för en mycket stor andel av väljarkåren.

Det finns något demokratiskt vackert över det. Även om det i just Santorums fall utvecklats till en sorts besatthet. Lagom är ett fint svenskt ord som borde gå på export.

Dagens SMS. Fick en rolig påminnelse från Sveriges i särklass bästa politiska USA-kännare. I en TV-debatt mellan Ted Kennedy och Mitt Romney i senatsvalet 1994 smög sig Kennedys medarbetare in i studion och bytte ut talarstolarna. Anledning var att Kennedy fläskat till sig under valrörelsen och inte hunnit banta sig i form till den viktiga TV-drabbningen. Resultat? Kennedy såg normalviktig ut bakom den jättelika talarstolen medan Romney framstod som en förkrympt skolpojke.

Politiskt fotarbete när det är som allra bäst.