Elefanten i rummet är såklart USA:s budgetunderskott. Om Kongressen inte snart kommer överens om en seriös plan för att balansera statens utgifter med dess inkomster är framtiden mörk – för oss alla. Hur snart? Omöjligt att säga, men min gissning är att det måste ske under nästa mandatperiod.

Det spelar i det sammanhanget ingen som helst roll att landets unikt dynamiska och återhämtningskraftiga ekonomi möjligen kan dämpa oron på kort sikt. Nästa gång – och det kommer en nästa gång – landet går in i en lågkonjunktur står det, om inget görs, ännu sämre rustat än senast. Då kan botten falla ur.

Sådan är bakgrunden till Paul Ryans budgetförslag som presenterades i går. Den republikanske kongressmannen från Wisconsins 1:a distrikt har varit en ledare i Representantshuset under de senaste åren i kampen för seriös budgetreform, och uppmanades av flera mäktiga partikamrater att ta sin kamp till Vita Huset, genom att utmana Mitt Romney i primärvalen. Han bidar sin tid i det avseendet, men fortsätter att vara enormt viktig i sin roll som ordförande för Husets budgetkommitté.

Budgetförslaget – A Blueprint for American Renewal – är en utveckling av Ryans Roadmap for America’s Future från 2008, som sedan dess återkommit i olika versioner vid flera tillfällen. Politiskt är det fortfarande ett omöjligt dokument. Huset kommer snart att rösta igenom det, men att den demokratiska Senaten skulle göra samma sak är lika sannolikt som att vi finner att månen faktiskt är gjord av ost.

Men närmar sig Ryan något som är politiskt möjligt? Både ja och nej. Det som demokraterna valt att fokusera på den här gången är en del av Ryans föreslagna, men ospecificerade, nedskärningar på kort sikt i discreationary spendings, d.v.s. statliga utgifter som inte är del av statens obligatoriska utgifter. En del av överenskommelsen i samband med höjningen av skuldtaket förra året innehöll ett utgiftsmål för 2013 på 1 047 miljarder dollar för den sortens specifika utgifter. Ryan förslår nu att detta sänks med 19 miljarder, vilket är ett tydligt avsteg från vad båda partierna kommit överens om. Demokraterna rasar mot detta. I samma veva tilldelar Ryan mer pengar än Obama till militära utgifter.

Det finns inte en chans att han kommer undan med detta, och det vet han såklart. Utformingen är en politisk kalkylering med tanke på höstens val.

Men det finns också en intressant eftergift i budgetförslaget. Tillsammans med den demokratiske senatorn från Oregon, Ron Wyden, har Ryan förändrat sitt sjukförsäkringsförslag. Precis som tidigare vill han att morgondagens pensionärer ska få utbetalningar att använda till att handla egna, privata sjukförsäkringar. Men tillsammans med Wyden föreslår nu Ryan att det ska finnas en möjlighet för pensionärer att välja det gamla systemet, där man betalar för sjukvård med Medicare som försäkringsgivare.

”Jag kan inte föreställa mig ett scenario där jag skulle stödja budgeten i sin helhet”, skrev Wyden i går. ”Men delen som gäller Medicare är ett steg i rätt riktning.” Så är det. Demokraternas kritik av tidigare Ryanförslag i det här avseendet biter inte längre på samma sätt.

Men det är den långsiktiga planen som är viktig. Som sagt, inom några år måste en sådan röstas igenom av båda partierna, och det är Ryan som driver utvecklingen ditåt. Den demokratiska senaten förmår inte presentera en budget, och Barack Obamas bdugetförslag från förra månaden var politiskt sett långt mer orealistiskt till och med än Ryans. Presidenten har inte ens en chans att få sitt eget parti med på vagnen, och han låtsades inte ens att det han erbjöd var något annat än ett strategiskt inslag i hans egen återvalskampanj.

Ryan föreslår 5 300 miljarder dollar i besparingar över de nästa tio åren, av vilka hälften är bundna till utgifter inom sjukvården. Av besparingarna ska drygt 2000 miljarder användas till skattesäkningar, men resultatet innebär icke desto mindre att budgetunderskottet kan minska med ytterligare 3 200 miljarder jämfört med Obamas förslag – enligt Kongressens egna beräkningar (CBO, Congressional Budget Office) från förra veckan. Det innebär att underskottet redan 2015 kommer att ligga under 2 procent av BNP, där det kommer att befinna sig i flera år. Och Ryans beräkningar kommer, återigen enligt Kongressens egna beräkningar, att leda till ett svagt överskott år 2040. På vägen dit kommer givetvis ekonomin att stärkas avsevärt av det själva faktum att den rätta vägen har påbörjats.

En republikansk käpphäst, och viktig del av Ryans förslag, är att göra om skattesystemet. Istället för dagens sex marginalnivåer ska det bara finnas två, 10 procents för låginkomsttagare och 25 procent för höginkomsttagare. I dag är den högsta marginalnivån 35 procent. Samtidigt vill han att bolagsskatten sänks och att vinster som företag gör utomlands, men återinvesterar i USA, i praktiken ska vara skattefria. Han avskaffar dessutom den ”alternativa minimiskatten”, som var tänkt att riktas mot de rikaste, men som i växande grad också drabbar medelinkomsttagare.

Sammantaget siktar Ryan på sitt tidigare mål, att det totala federala skattetrycket inte ska överstiga 19 procent.  Övertygelsen är att skattereformen ska ta bort så många och stora kryphål att en betydande del av statens sjunkande inkomster ska tas in på det viset. Dessutom hoppas Ryan också på ett beprövat men svårmätt kort, de dynamiska effekterna, d.v.s. att sänkta skatter ska ge tillväxt som ger ökade skatteintäkter. ”Skallerormsmedicin”, säger demokraterna. ”Reaganomics”, säger republikanerna.

En intressant aspekt av Ryans plan är att han närmar sig Mitt Romney. Överenskommelse med Wyder påminner om Romneys förslag, liksom skatteplanen. Det kan inte vara något annat än en styrka för det republikanska partiet.

Sammantaget innebär Ryans budget alltså skattesänkningar och nedskärningar, över tiden kraftiga sådana särskilt inom sjukvården. Planen är att skifta ansvar över till medborgarna, marknaden och delstaterna. Den är i faktisk bemärkelse mer realistisk än tidigare versioner. I politisk bemärkelse är den lika omöjlig som någonsin. Men den är seriös och innebär att republikanerna fortsatt har kommandot i USA:s ödesfråga.

Demokraterna kommer att tvingas ge ett motbud förr eller senare, och då kan de inte blunda för de krav verkligheten ställer.