Valkampanjer har en unik förmåga att slita på både den mentala och fysiska hälsan. Snabbmat, sömnbrist, tidsomställningar kan knäcka även den bäste. Under mina år som S-presschef såg jag många kända politiker med tusenmilablick. Men frågan är om inte Newt tar utmattningen ett steg längre. Inför sin medverkan i går på AIPAC-konferensen lyckas han först somna och sedan bjuda in panelen till frågestund. Någon panel fanns dock inte – Newt skulle hålla ett anförande, vilket han helt glömt bort i sömnyran.

Se inslaget här.

Efter gårdagens resultat finns det goda skäl att tro att det dröjer till juni innan GOP:s kandidat är utsedd. Berättelsen kring detta handlar om att kandidaterna av olika skäl är svaga, deras brister gör att de inte förmår samla partiet bakom sig.
Det är bara delvis sant.
För fyra år sedan såg republikanerna hur den utdragna kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama höll demokraterna i mediernas fokus och fungerade som en effektiv skola för segraren inför höstens huvuduppgörelse. Man bestämde sig för att förändra sin egen primärvalsprocess för att uppnå samma sak. Delvis har detta skett genom att man flyttat på enskilda val, men huvudsakligen genom att en mängd delstater nu delar ut delegater på andra sätt. Några förbinder sig inte att ge delegater enligt valresultat, utan vid särskilda delstatskonvent, men framför allt delar fler delstater ut delegaterna i proportion till valresultatet istället för att vinnaren får alla delegater själv.
Det betyder såklart att det dröjer betydligt längre innan en kandidat vunnit så många delegater att det blir hopplöst för motståndarna att fortsätta.
En annan skillnad jämfört med tidigare är att kandidaterna kan finansieras indirekt genom Super Pacs, ”oberoende” pengainsamlings- och kampanjorganisationer. En stark mekanism bakom att kandidater hoppar av är att de efter några förluster blivit så osäkra investeringar att donatorer överger dem. I år kan man fortsätta också när det ser mycket mörkt ut, om bara man har en eller två stenrika uppbackare, som har råd att kasta pengar i sjön och känner stark lojalitet med en kandidat.
Slutsatsen är att detta race troligen varit över redan vid samma spelregler som för fyra år sedan, och pratet om att Mitt Romney är svag hade aldrig fått fart.
Sedan är det en annan femma att mycket av detta är strategiska misstag begångna av republikanerna själva.

I dag är en stor krishanteringsdag – för alla politiska journalister och tyckare. Återigen räknade de allra flesta bort sig, och nu ska det rättas till under dagen. Bort med alla texter från i går och in med nya krystade varianter på temat: ”Det var oväntat men ändå väntat”. Det som skulle bli ett segertåg för Romney visade sig snabbt bli ett gerillakrig. I varje gathörn väntade Santorums folk med laddade vapen. Nu gick det trots allt vägen i Ohio och i ytterligare fem delstater. Men de förhållandevis stora förlusterna i Tennessee och North Dakota samt den något mindre i Oklahoma mot huvudkandidaten Rick Santorum gör att kampen fortsätter några veckor till. Dock krävs det ett mindre mirakel för att Romney ska förlora nomineringen – och det kommer inte ske varken på mitt eller RPM:s vaktpass. Men det skulle inte skada dramaturgin om Newt valde att hoppa av tåget. Några nya friska pengar väl knappast strömma in i hans kampanj efter nattens besvikelse. Vinsten i Georgia utgör helt enkelt inte den hjärtkompression som Newt så väl behövde.

De allra flesta frågorna jag fått i min mejlkorg kretsar kring varför jag inte skriver bättre om Ron Paul och hur man bland annat räknar fram delegater. Svaret på den första är enkel: Ron är inget seriöst alternativ och mycket få – demokrat liksom republikan – vill se honom bakom spakarna. Däremot får han gärna passa mina barn, om han har tid och lust. Svaret på den andra är långt mer komplicerad. Det krävs som lägst en magisterexamen i valstatistik för att hänga med i årets republikanska primärval – om det överhuvudtaget räcker. Inte ens kampanjerna själva lyckas alla gånger. Ta bara exemplet om hur många delegater som egentligen fördelas under Super Tuesday? Nyhetsbyrån AP säger 419, Romney hävdar 391, MSNBC 424 och jag själv 437. Naturligtvis har jag rätt, men ändå fel. Det beror helt enkelt på hur man räknar. AP:s 419 bygger – och häng med nu – på att räkna bort 18 superdelegater medan MSNBC också lägger till 5 delegater från Wyoming, vilket är en delstat som få andra räknar in i Super Tuesday. Varför? Nej, jag stannar här och besparar er den plågsamma sifferexercisen.

En sak är vi alla överens om: det republikanska partiet har gjort allt de kan för att göra det jävligt svårt att hänga med. Om det var meningen, vilket man får hoppas och tro, är det utomordentligt skickligt gjort.

Hur gick det med min egen gissning? Hade Romney på 200-240 delegater, Newt Gingrich 70-90, Rick Santorum 60-80 och Ron Paul under 30. Enligt Huffington Post live-räkning har Romney just nu 208, Santorum 84, Gingrich 72 och Paul 21.

Stolt men inte nöjd, följaktligen.

Det gick som jag befarade i natt: resultaten ger varje kandidat skäl att fortsätta sin kampanj. Trots att det mesta talar för att Mitt Romney hann upp och förbi Rick Santorum i Ohio, ger vinsten inget direkt momentum till honom. Den hade redan diskonterats, så att säga, trots att Santorum varit i ledningen i mätningarna ända fram till sista veckan.
Möjliga förlorare i natt är för det första Ron Paul, som inte lyckades överraska positivt någonstans, och gick sämre än vad han hoppats i North Dakota. För det andra och framför allt, Newt Gingrich, som hade kunnat börja prata om sin tredje comeback om han vunnit Tennessee eller Oklahoma, men dessa delstater gick till Santorum. Han vann visserligen sin hemstat Georgia, vilket ger honom skäl att fortsätta sin kampanj, men kvällen gjorde det ännu tydligare att Santorum är och förblir Romneys huvudsakliga utmanare. Till och med Romney tycks dessutom ha besegrat Gingrich i både Tennessee och Oklahoma.
Men även om Santorum hade en bra kväll är nomineringen fortfarande Romneys på sikt. Dag för dag, dörr till dörr, hjärta till hjärta, som en närmast resignerad Romney uttryckte det i natt. Det är för tidigt att veta exakt hur delegaterna fördelades i natt, men en snabb höftning säger att Romney vunnit omkring 180 delegater, medan Santorum säkrat ytterligare cirka 70. Vi kan förvänta oss att Romney påpekar detta faktum ofta de närmaste dagarna.
I går höll Barack Obama presskonferens, inplanerad för att ”regna på republikanernas parad” dagen efter Super-Tisdagen. Han önskade de republikanska kandidaterna lycka till, och Romney besvarade detta med en egen välgångsönskning till presidenten. Den visade sig gå i uppfyllelse.
Sammanfattning:
Ohio: Romney knappt före Santorum
Georgia: Gingrich
Idaho: Romney
Massachusetts: Romney
Tennessee: Santorum, Romney tvåa före Gingrich
Oklahoma: Santorum, Romney tycks vara knapp tvåa före Gingrich
North Dakota: Santorum
Vermont: Romney
Virginia: Romney
Alaska: oräknad

Rick Santorum har den bästa plus/minus statistiken av samtliga republikanska kandidater, enligt en Gallupundersökning som släpptes i kväll. Andelen republikanska väljare som gillar respektive ogillar Santorum är 21 mot 5 procent. Det ger honom ett positivt gillande på 15 procent efter avrundning. Tvåa hamnar Mitt Romney på 13 procent i gillarfaktor. Därefter följer Ron Paul på 6 procent och sist i fältet placerar sig Newt Gingrich med 4 procent.

Dessa siffror ska jämföras med Barack Obamas 36 procent i den demokratiska väljarbasen. Men när både demokrater och republikaner vägs samman hamnar istället Ron Paul överst i statistiken. Och hur man än väljer att räkna eller bryta statistiken återfinns alltid Newt Gingrich sist i tabellen.

Vad säger då alla siffror? Ja, dels det uppenbara att republikanerna har primärval (läs: jag älskar min kandidat och hatar alla andra) vilket demokraterna inte har, dels att Santorum har ett förvånansvärt lågt ogillande och även slår Romney i undersökningen. Att många tycker om Ron Paul men få vill se honom bakom spakarna visste vi dock sedan länge.

Frågan är om den gamla sägningen att ”democrats fall in love, republicans fall in line” efter primärvalen kommer att leva vidare. Eller om republikanerna också får sina hjärtan krossade? Kanske något RPM kan svara på?

Not: gillar och ogillar är egentligen inte en helt korrekt översättning av undersökningsfrågans ”strongly favorable and unfavorable opinion”.

Jag sitter och läser olika kolumner, förhandsspekulationer, opinonsmätningar, &c, inför dagens val. Ser att Manuel varit inne på Intrade och noterat hur också oddsen svängt kraftigt till Mitt Romneys fördel. Står sig de allra senaste prognoserna är den rationella slutsatsen att Rick Santorum måste ge upp och att Newt Gingrich har en mikroskopisk chans att åter utmana Romney (och den kommer han att försöka ta). Mycket av den dåliga stämningen kring republikanernas primärvalsprocess kan kännas ganska avlägsen snarare än vi tror.
Men paradoxalt nog betyder det också att Romney nu är mer sårbar än för några dagar sedan, enligt det resonemang om förväntingarnas betydelse som jag förde i går. Han förväntas nu vinna i Ohio, och faktum är att det valet fortfarande är mer oförutsägbart än så. Han till och med förväntas vinna i Oklahoma, en delstat han hade ”vunnit” med en knapp förlust för bara några dagar sedan.
Frågan är om Romneys momentum bär hela vägen i mål. Annars kan det som betraktades som en seger i fredags bli en förlust i natt.

Åtminstone om man ska tro Intrades mycket kunniga och initierade placerare. Intrade är en webbaserad åsiktsbörs som gör det möjligt att placera pengar i framtida förutsägelser. Till skillnad mot odds och andra bettingspel är det placerarna själva som köper och säljer andelar av varandra. Den som vet något som andra inte vet kan därmed göra sig en ordentlig hacka. Under primärvalen har Intrade i princip träffat rätt varje gång och Mitt Romney ges nu 86 procent chans att vinna Ohiovalet.

Sällan eller aldrig har så många haft fel samtidigt.

Avslutningsvis: Enligt Intrade vinner Mitt Romney förutom Ohio ytterligare sju av sammanlagt tio delstater i natt. Rick Santorum förutspås vinna Tennessee och Newt Gingrich tar hem Georgia.

(Varning till känsliga och hundälskande läsare)

Veckomagasinet The New Yorker har på marsnumrets förstasida en fantastiskt rolig bild av en tecknad Mitt Romney bakom ratten och en fastbunden Rick Santorum på taket. För att förstå metaforen måste man dock backa tillbaka nästan 30 år i tiden.

Sommaren 1983 skulle nämligen hela familjen Romney – Mitt, fru och de fem sönerna – på en tolv timmars bilfärd till semesterhuset i Ontario. Familjens irländska setterhund, Seamus, fick naturligtvis också följa med. Men eftersom hunden älskade att vistas ute i det fria fick han färdas i en hemmasnickrad hundkoja – på biltaket (!?). Några timmar från semestermålet fick den ena sonen plötsligt syn på en brun sörja som rann längs med fönstret. Det visade sig att Seamus kanske inte älskade det fria utelivet trots allt. Åtminstone inte fastsurrad på ett biltak i över hundra knyck i timmen. Stackars Seamus hade blivit ordentligt dålig i magen av vinddraget.

Vad gör då en handlingskraftig man som Mitt Romney? Han svänger självfallet in på första bästa bensinmack och spolar rent både hund och koja. Sen fick Seamus snällt hoppa upp på taket igen och färden fortsatte som om inget hade hänt.

Storyn avslöjades 2007 av Boston Globe reportern Neil Swidey och under valrörelsen har framför allt Newt Gingrich försökt att slå mynt av händelsen genom både TV-annonser och kampanjsidan ”Pets With Newt”. Men den har också gett upphov till en alldeles egen politisk rörelse – ”Dogs against Romney” som bland annat dyker upp på Mitts kampanjmöten.

The New Yorker väljer nu att anspela på hunden Seamus resa med undertexten: Denna gång är det Rick Santorum som åker med på skräckturen.

Supertisdagen är en politisk högtidsdag. 437 röster (delegater) ska fördelas mellan de fyra kvarvarande republikanska kandidaterna.  Allas blickar riktas därför mot de tio tävlande delstaterna Alaska, Georgia, Idaho, Massachusetts, North Dakota, Ohio, Oklahoma, Vermont, Virginia och Tennessee. Och allt som tidigare var obetydliga detaljer i valmatematikens snårskog är nu livsviktiga fakta. Ska man tro nyhetsdramaturgin kommer nomineringen avgöras i natt. Så kommer det naturligtvis inte bli – även om allt pekar på att Mitt Romney tar ytterligare språngsteg mot det republikanska konvetet i augusti.

Här följer en enkel lathund till nattens drabbning:

• Mitt Romney startar räkningen med de 203 rösterna han sammanlagt vunnit i de tidigare nomineringsvalen. Tvåan Rick Santorum har lyckats skrapa ihop 92. För att vinna krävs 1144 röster och i natt står som sagt 437 på spel.
• Ohio eller Georgia? Dessa två delstater fördelar tillsammans 142 röster. Georgia är den enskilt största med 76 röster följt av Ohios 66. Det gör rimligtvis Georgia till den viktigaste – men så enkelt är det aldrig. För det första är Ohio en s.k. swing eller battleground state. Det betyder att Ohio både kan rösta demokratiskt eller republikanskt i höstens presidentval. För det andra har Ohio endast röstat fel en enda gång sedan 1944. I samtliga andra presidentval har USA röstat som Ohio. Den kandidat som vill vinna nomineringen behöver därför visa sitt parti att de är starka i de avgörande delstaterna. I opinionsmätningarna råder det just nu jämnt skägg mellan Romney och Santorum.
• För Mitt Romney är det även viktigt att göra bra ifrån sig i de mer konservativa delstaterna som Tennessee och Oklahoma. Detta mot bakgrund av den kritik som riktats mot honom under hela kampanjen – att han inte är tillräckligt värdekonservativ. Han behöver inte nödvändigtvis vinna samtliga men han får åtminstone inte bli utskåpad av Rick Santorum.
• Den numera uträknade Newt Gingrich har nu en sista möjlighet att återuppstå från det döda. Inte för att det kommer betyda något i längden. Han kommer med all säkerhet vinna stort i sin egen bakgård Georgia och kan återigen, om Santorum misslyckas i Ohio, segla upp som Romney´s högermotståndare. Dessutom ökar hans stöd snabbt i Tennessee. Det skulle i sådant fall bli tredje gången som Newt tar över den positionen. Om jag får tippa passar det Romneylägret utmärkt med en fortsatt splittrad högerflank. Frågan är om det passar partiet och väljarna lika bra.
• Och jämför för guds skull inte 2012 års version av Supertisdagen med 2008 (finns en rad sådana exempel på nätet). Den förra republikanske Supertisdagen var egentligen en ”Super duper Tuesday” med 21 delstater och över tusen delegater som gick till nomineringsval. John McCain vann ca. 700 av dem och blev i praktiken klar som kandidat morgonen efter. I år är dessutom delstatsvalen utspridda över en längre period.

Sammanfattningsvis: Håll örnkoll på Ohio och titta lite extra på Georgia, Oklahoma och Tennessee. För som de säger: ”tonight is a put up or shut up day”.

Mitt tips? Romney tar 200-240 delegater, Gingrich 70-90 och Santorum 60-80 och stackars Paul får inte ihop fler än 30.

Så här skriver en journalist som heter Daniel Kederstedt i Svenska Dagbladet: Rick Santorum tycker att ”… alla typer av preventivmedel bör förbjudas”.

Det är givetvis ett bisarrt och direkt falskt påstående i en artikel som hela tiden ligger på gränsen till lögnen, med hårdvinklingar som skulle få en garvad kvällstidningsreporter att rodna av skam.

Det är därför ni bör följa mina och Manuel Ferrers kommentarer. I alla fall mina.