Michael Barone är, tycker jag, en av de bästa opinonsanalytikerna i amerikansk press. Nu har han noterat den klentrogenhet som spridit sig i demokratiska kretsar inför Barack Obamas svaga siffror i de senaste stora mätningarna. Hur är det möjligt, när allt tuffar på så fint och republikanerna bara babblar om preventivmedel?

Nå, som både jag och Manuel visat är det uppenbarligen inte alls givet att kvinnor anser att socialmoraliska frågor är antingen irrelevanta eller avgjorda till vänsterns fördel. Men Barone gör dessutom en annan poäng (som liknar något jag påstod i ett tidigare inlägg), nämligen att avståndet mellan budskapet att ekonomin nu går bättre, och den verklighet människor upplever är stor. Därför mottas glädjebeskeden med irritation av väljarna: försök inte tala om för oss att allt är bra, vi ser varenda dag hur politikerna misslyckats. Och under ett presidentvalsår står den sittande presidenten som främsta symbol för politiken.

Det pratas om hur de absoluta talen inte är lika viktiga som riktningen: arbetslösheten är hög, men den sjunker, vilket är viktigare, o.s.v. Också pekar man på hur Ronald Reagan vann sitt omval med siffror som liknar de Obama måste försvara, på grund av att det stod klart för väljarna att ekonomin var på väg uppåt.

Barone påminner om att läget är något annorlunda i dag. Senaste kvartalet växte ekonomin med 2,8 procent. Året innan Reagan valdes om steg BNP med 8,9 procent, alltså för hela året, inte bara för ett kvartal. I dag gläds Obama över två månader med mer än 200 000 nya jobb. Reagan hade två månader då det skapades 729 000 respektive 660 000 nya jobb.

Barone avslutar: om Obama hade kört ”Morning In America”-annonser i dag hade det utgjort material för Saturday Night Live.

Efter varje ny händelse räknar alla kandidater på de möjligheter som nu öppnats eller stängts. Efter Alabama, Mississippi och Hawaii har sålunda Rick Santorums Super Pac slutat att uppmana Newt Gingrich att hoppa av.

Anledningen: Newts närvaro kan vara det enda som hindrar Mitt Romney från att vinna femtio procent av delegaterna. Och då blir det en andra omröstning vid konventet, där avhoppare från Newt kan gå till Rick, som då kan besegra Mitt.

Min åsikt: Det är inte en trolig utveckling, utan snarare ett scenario som visar hur osannolikt det fortfarande är att Romney ska förlora nomineringen.

Sammanlagt har Mitt Romney hittills fått 3 238 971 röster i primärvalen. Huvudmotståndaren Rick Santorum har fått  2 082 469, medan Newt Gingrich fått  1 820 340. Fenomenet Ron Paul har vunnit  926 245.

Om man bryter ner siffrorna månad för månad blir bilden en annan. I januari fick Romney 1 071 678  röster, Santorum 378 995. I februari fick Romney 741 495 , medan Santorum fick 692 296, alltså nästan jämnt. I mars fick Santorum 1 334 362 mot Romneys 1 700 821. Intressant är att mars också var Gingrich bästa månad, med 1 116 137 röster. Som synes har de en poäng, som menar att Gingrich är Romneys bästa vän.

Nu kan man givetvis inte rätt av läsa dessa siffror och spåra trender. De avspeglar också vilken sorts stater det är som varit aktuella i respektive månad. Men att Romney fick tre gånger så många röster som Santorum i januari, ungefär lika många i februari, och bara drygt 25 procent fler i mars, det kan man inte snacka bort. Det har blivit jämnare.

Först, om ni har lust att få länkar, hitta intressanta kommentatorer bland dem jag följer, och dessutom ta del av en del allmänna utbrott, följ mig på Twitter. Jag återfinns på @RolandPMSweden. Där lägger jag ofta dessutom upp hänvisningar till mig och Manuel när något nytt publicerats.

Sedan, en nykter påminnelse. I går vann Mitt Romney 42 delegater, Rick Santorum vann 38. Det är fortfarande sant att det var en bra dag för Santorum, en dålig dag för Romney och en mycket dålig dag för Newt Gingrich. Men det är också sant att Samoa och Hawaii gjorde det ytterligare lite svårare för Santorum att nå 1 114 delegater (vilket han i går påstod att han skulle göra).

Till sist, nu är det Illinois som gäller, val om en vecka. Lite förhandsinformation är på sin plats. Delstaten står för 69 delegater, av vilka femton är flytande, och alltså inte delas ut i förhållande till valresultatet. Mätningarna är få och mer meningslösa än vanligt, men tyder än så länge på att det kommer att bli Santorum mot Romney med Gingrich och Ron Paul långt efter.

Varför är mätningarna nästan meningslösa? Tre skäl. För det första, det är långt kvar. För det andra, det är svårt att mäta opinioner (alltid sant). För det tredje, den klart största gruppen i de mätningar av betydelse som gjorts i Illinois är de som säger att de inte har bestämt sig. Troligen tjänar Romney på det, med sin överlägsna kapacitet att mobilisera. Men vem vet? Santorum har momentum, och det brukar locka dem som inte bestämt sig.

En aspekt av Illinois som kan avgöra till Santorums fördel är att det är ett öppet primärval. Alla registrerade väljare får rösta, också demokrater. Vi har vid flera tillfällen sett kampanjer från det demokratiska partiet att rösta på Santorum (den de sympatiserar minst med…) för att på så vis kasta grus i maskineriet för republikanerna. Det är en omoralisk strategi, som strider mot demokratins anda, men sådan är verkligheten. GOP skulle ha gjort precis likadant.

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att vi har en något skev uppfattning av Rick Santorum i svensk media. Om man dyker ner i den stora bassängen av väljarfakta framträder en tydlig bild från valet i Mississippi och Alabama i går. Han är en riktig kvinnokarl i södern.

Här följer en kort sammanställning mellan Rick Santorum och Mitt Romney

Alabama

Kvinna: Santorum 38 %, Romney 30 %

Arbetande kvinna: Santorum 39 %, Romney 20 %

Gift kvinna: Santorum 38%, Romney 35%

Mississippi

Kvinna: Santorum 35 %, Romney 32 %

Arbetande kvinna: Santorum 32 %, Romney 31 %

Gift kvinna: Santorum 41 %, Romney 31 %

Men männen då, kanske du undrar? De föredrog Newt Gingrich.

Efter ett snabbt gästspel i Missouri och Puerto Rico på lördag rullar nu turnén norrut till Obamas bakgård Illinois på tisdag. Några domare som rider till vallokalen lär vi dock inte få se i denna industritunga delstat. Följer man medierapporteringen låter det exakt likadant som det gjort sedan republikanernas US-Tour startade: nu avgörs det! Vilket är det enda vi kan vara säkra på att det inte gör. Men vinner Santorum – ja, då drar det ihop sig till en nagelbitare.

***

Så länge Newt Gingrich finns kvar i primärvalen fortsätter han att splittra de konservativa väljarna mellan sig själv och Rick Santorum. Det är nu Mitt Romneys smala lycka och en faktor som påskyndar nomineringen av honom. Kanske slutar det med Newt som utrikesminister i Romneys framtida administration. Hur galet är inte det på en skala?

***

Någon som tror att Chicagos borgmästare och Obamas förre stabschef Rahm Emanuel – dessutom en av de absolut smartaste strateger jag träffat – kommer låta republikanernas primärval i Illinois att gå obemärkt förbi? ”Rahmbo” väntar med laddat vapen, var så säker.

***

Dagens mejl. Jag fick ett fint och klokt mejl från en läsare som undrade varför vi ”journalister” endast beskriver Rick Santorum som en mer eller mindre mentalsjuk på rymmen, för att hårdra det hela. Svaret är ganska enkelt: I Sverige är politik framför allt RUT-rapporter, skattetabeller, ersättningsnivåer, budgettak och reformutrymme. Att som svensk politiker fylla i felaktiga uppgifter i deklarationen är därmed den största synden i väljarnas lagbok. Så är det inte i USA. Filosofiska, religiösa och moraliska vardagsfrågor är minst lika viktiga för en mycket stor andel av väljarkåren.

Det finns något demokratiskt vackert över det. Även om det i just Santorums fall utvecklats till en sorts besatthet. Lagom är ett fint svenskt ord som borde gå på export.

Dagens SMS. Fick en rolig påminnelse från Sveriges i särklass bästa politiska USA-kännare. I en TV-debatt mellan Ted Kennedy och Mitt Romney i senatsvalet 1994 smög sig Kennedys medarbetare in i studion och bytte ut talarstolarna. Anledning var att Kennedy fläskat till sig under valrörelsen och inte hunnit banta sig i form till den viktiga TV-drabbningen. Resultat? Kennedy såg normalviktig ut bakom den jättelika talarstolen medan Romney framstod som en förkrympt skolpojke.

Politiskt fotarbete när det är som allra bäst.

Mitt Romney var besviken i natt, framför allt över Mississippi. Där hade han stöd av guvernören Phil Bryant, som tydligen lovat att lyckas få riktigt många trogna till urnorna.
När Romneys folk i natt mumlade till Politicos Mike Allen att färre röstat än vad man förväntat sig, då var det ett sällsynt erkännande av Romneys problem med att få motståndare till Rick Santorum och Newt Gingrich att bli anhängare av honom själv.
Och vad ska man säga om Newt? Resultaten i går var otvetydiga, kristallklara, obönhörliga: dags att tacka för sig.
Och vad säger Newt? Tampa, here we come!
Santorum har nu visat sig så stark och kapabel att det inte finns något Romney och etablissemanget fruktar mer än att Newt ska dra sig ur. Om det är sant att Newt biter sig fast för att lära Romney en läxa, då är det sannerligen en närmast bisarr strategi.

Och det blir värre. Vad jag har hört avskyr Sheldon Alderson, donatorn som ensam håller Gingrichs kampanj levande, Santorum. I sådana fall är det två tomtars personliga anomositet till var sitt rött skynke som skänker den starkaste dynamiken till den här processen just nu. Skumt.

Så skumt, faktiskt, att konspirationsteoretikerna börjar ana morgonluft. Newt stannar i racet för att hjälpa Romney! Han har pressats till detta eller gjort en deal bakom stängda dörrar, och kommer framöver att bränna alla sina broar innan han drar sig ur. Detta för att undvika något ännu värre, eller för att vinna något annat – oklart vad.

Det stämmer såklart inte. Men snart är jag själv så mystifierad att jag lyfter på luren och beställer ett samtal över Atlanten. Stay tuned!

***

Jag känner att jag snart måste skriva och förklara Rick Santorum, denne anständige, intelligente, kunnige och erfarne man, som framställs i svenska medier som en lallande byfåne från förrförra seklet. Det måste, för den som följer enbart svenska medier, framstå som fullkomligt obegripligt att så många röstar på honom – det slutgiltiga beviset för att amerikanska högern är lobotomerad. Men så är det inte alls. Santorum hade varit attraktiv på många sätt också för svenska väljare. Jag återkommer i ärendet.

***

Manuel refererar till den hårt vinklade och starkt ovetenskapliga undersökning som spridits de senaste dagarna, om rasismen och okunnigheten i Södern. Det är en obehaglig propagandakupp som den starkt vänsterorienterade och nästan alltid misslyckade opinionsbyrån PPP lyckats med.

Jag har bott i Sydstaterna i åratal. Liksom alla andra med samma erfarenhet vet jag att PPP inte beskriver verkligheten. Jag tror att den här sortens propaganda gör mer skada när det gäller att motverka de spår av rasism som dröjer kvar i Södern än något annat.

Trots de republikanska kandidaternas gravt ojämlika villkor vill nomineringsprocessen aldrig ta slut. Nattens val påskyndar knappast det avgörandet. Det slutade med att Alabama och Mississippi oväntat – vilket Proffstyckarna varnade för – valde Rick Santorum, och med några få procent av rösterna kvar att räkna håller Newt Gingrich andraplatsen i båda delstaterna. Även om samtliga därmed fick en anledning att fortsätta resan mot konventet i Tampa är hoppet nu definitivt ute för Gingrich. Men det kan ta några flaskor bourbon att svälja den insikten.

Den ende som bör hålla segertal i dag är Barack Obama.

***

Röstfördelning

Alabama: Santorum 34,5%, Gingrich 29,3% och Romney 29%.

Mississippi: Santorum 32,9%, Gingrich 31,2% och Romney 30,3%

Sammantaget kommer de tre få ca 17-23 delegater var efter nattens val.

***

Det vill liksom inte ta sig för Mitt Romney. Han har pengarna och partistödet. Han ser ut och pratar som en republikansk presidentkandidat ska göra. Men han saknar till skillnad mot Rick Santorum både en utvecklad ”gyn-politik” och en tydlig invasionsplan av Iran. Delstaterna i södern och de mer konservativa enklaverna norröver litar därför inte på att han kommer att företräda deras intressen i Vita Huset.

Who would. in fact?

***

Enligt en PPP-mätning i går tror ca 50 % av väljarna i Alabama och Mississippi att Obama är muslim. Och ca 25 % anser att giftermål mellan exempelvis en svart och vit bör förbjudas. Mississippi kanske inte brinner. Men det pyr fortfarande lite grann.

Nu återstår inte många timmar till Alabamas och Mississippis republikanska väljare ska rösta på sin favoritkandidat. Med undantag för demokraternas primärval 1984 har ingen av delstaterna spelat någon framträdande roll tidigare. Nu riktas dock allas ögon mot södern. På en punkt har dock delstaternas primärvalsväljare utmärkt sig – de är urusla på att tippa rätt i opinionsmätningar.

I primärvalen 2008 hade exempelvis Hillary Clinton ett övertag på Barack Obama med en procent inför röstdagen. Obama vann sedan med 14 procent. Lika fel träffade mätinstitutet hos de republikanska kandidaterna. John McCain ledde med i genomsnitt 4 procent mot Mike Huckabee. Det slutade med att Huckabee stod som vinnare med lika stor marginal.

Följaktligen: allt kan hända i natt.

***

Romney och hans Super PAC ”Restore Our Future” har plöjt ned ca 8 miljoner kronor i TV-annonser i Alabama och Mississippi de senaste dagarna. Det är 6 miljoner mer än vad Gingrich och Santorum har investerat tillsammans. Dessutom är en övervägande majoritet negativa annonser.

Av 28 906 TV-spottar som ”Restore Our Future” har sänt sedan starten av primärvalen har 96 procent eller 27 834 varit negativa. Mer förvånande är att såporna ”Dr Phil”, ”Makt och begär” samt ”General Hospital” sticker ut som de mest populära programmen för medieköpen.

***

På tal om debatten i Proffstyckarna om alla nya opinionsmätningar. Hör Gallups Frank Newport och USA Todays Susan Page samtala om de senaste mätresultaten. Så här låter påannonsen: ”Several positive indicators for President Obama’s re-election campaign: economic confidence is rising, Obama’s job approval is up, and a growing number of Americans believe the country is on the right track.”

***

RPM skriver en intressant text om eländesindex. Men går det verkligen att jämföra olika tidsepokers olika utmaningar? Exempelvis skulle Reinfeldt hamna på en topposition med ca 10 i index i valet 2010. Vad hände med Lehman Brothers, Bear Stearn, Merrill Lynch, AIG, Fannie Mae och Freddie Mac. Vad hände med den största finansiella härdsmälta sedan depressionsåren i slutet av 30-talet?

Eller har vi redan glömt? Jag låter som Borg, hör jag mig själv tänka.

När Jimmy Carter 1976 förklarade för Gerald Ford att denne inte ens borde vilja bli president med tanke på hur högt the misery index – eländesindexet – var under Fords sista år, krattade han manegen för Ronald Reagan fyra år senare. Då låg indexet betydligt högre än för Ford.

Så vad är då detta index? Det är ett ganska trubbigt mått, som man får om man lägger samman inflationen med arbetslösheten. Ingen hade känt till om det inte varit för att Carter ofrivilligt gjorde det berömt. Upphovsmannen till själva idén var den amerikanska ekonomen Art Okun. Ett problem är att det utgår från att människor tyngs i samma utsträckning av inflation som av arbetslöshet, vilket såklart är ett godtyckligt antagande. Viss forskning visar dessutom på att det är falskt, och att arbetslösheten är viktad för svagt.

Med detta sagt, här är siffrorna för de senaste sex presidenternas läge vid tiden för när de lämnade Vita Huset:

Gerald Ford      12,66

Jimmy Carter   19,72

Ronald Reagan 9,72

George Bush     10,30

Bill Clinton        7,29

George W Bush 7,49

Var hittar vi då Barack Obama? Inflationen uppskattas i dag till 3,1 procent och arbetslösheten ligger på 8,3, vilket ger 11,4. Det är en hög siffra, men inte katastrofal. Reagan vann 1984 med ett eländesindex på 12,4.

Den här sortens matematik är rolig, men säger ganska lite om man rycker den ur sitt sammanhang. Dels spelar så många olika faktorer in när väljarna bestämmer sig, dels är urvalet faktiskt försvinnande litet. Sedan Andra världskriget har USA bara haft tolv presidenter, Obama inräknad.

Men om man tittar på de hårda siffrorna i en mängd olika sammanhang ger de icke desto mindre information om en presidents sannolikhet för att bli omvald. Arbetslösheten, inflationen, börsen, konsumentförtroende, tillväxt och approval ratings har betydelse, och ligger man illa till i alla krävs extraordinära omständigheter för att folket ska förlänga sitt förtroende för en sittande president. Just nu ligger Obama illa till i minst fyra av de sex kategorierna. I sammanhanget är det dock viktigt att påpeka att riktningen historiskt sett är minst lika viktig som nivåerna. Exempelvis är arbetslösheten på 8,3 procent en stark indikator för att Obama ligger illa till, men det faktum att arbetslösheten sjunkit under en tid förmildrar den omständigheten betydligt. Just denna aspekt verkade starkt till Reagans fördel 1984.

Börsen har gått bra och Dow Jones Industrial Index har nyligen gått över 13 000 för första gången sedan 2008.  Den siffra där Obama till synes ligger hyfsat till, men kanske ändå inte, är just halva eländesindexet, nämligen inflationen. American Enterprise Institute har nyligen presenterat siffror för vardagsprisinflationen i USA, alltså prisstegringen om man bortser från extraordinära inköp, och bara ser till de utgifter medborgarna möter dagligen eller på vecko- eller månadsbasis: mat, blöjor, bensin, elräkningen, &c. Det måttet är viktigt, eftersom det ligger närmare folks upplevelse av inflation än det bredare måttet. Och här ligger den amerikanska inflationen på 8,1 procent – vilket i sådana fall ger Obama ett eländesindex på 16,4. Det är en hård siffra som kommer att ha betydelse i november. Ingen avgörande faktor, men en viktig pusselbit i argumentet mot Obama.