Dick Morris var rådgivaren som Bill Clinton inte ville visa upp. Han har en framtoning som inte inger förtroende, och var dessutom inblandad i en sleazy prostitutionsskandal under tiden han jobbade med Clinton. Man får förmoda att det är bitterhet som gjort att Morris de senaste tio åren varit en stenhård motståndare till everything Clinton.

Vad man inte kan ta ifrån honom är att han då som nu varit en skicklig bedömare av opinioner, politiska effekter, kampanjbudskap, &c.

Hans senaste utspel gäller presidentvalet i höst, som han menar kommer att vinnas av Mitt Romney i utklassningsstil – a landslide. Läs gärna hans förklaring till varför de som utgår ifrån att valet kommer att bli jämnt har helt fel.

Min egen bedömning är att allt Morris säger nu för tiden måste förstås i skenet av hans bitterhet mot Clinton & Clinton och i förlängningen det demokratiska partiet. Han har rätt när han påstår att siffror och attityder i dag av olika skäl – både statistiska och politiska – målar en ljusare bild av Barack Obamas situation än vad en kylig bedömning av läget i höst ger. Jag tror också att han har rätt i sitt grundpåstående, om man tolkar honom vänligt som att han påstår att det finns tre utgånger av valet som är de mest sannolika:

1. Barack Obama vinner ett jämnt val.

2. Mitt Romney vinner ett jämnt val.

3. Mitt Romney vinner med bred marginal.

I dag är det däremot svårt att se hur Barack Obama skulle kunna vinna med bred marginal – men mycket kan såklart hända.

Jag lutar allt mer åt att Romney har en viktig uppgift kvar att bocka av, som han ännu inte fixat, och om han lyckas med den kommer det här att gå vägen. Det är en uppgift som alla presidentkandidater för eller senare måste lyckas med. Det finns en hel del kompetenta och erfarna kandidater i historien som gått bet, och därmed förlorat utan några andra egentliga skäl.

Nämligen att få väljarna att på en psykologisk och oreflekterad nivå uppfatta att kandidaten hör hemma i Vita Huset.

Särskilt när man möter en sittande president är det viktigt, och svårare, men det gäller alltid att vinna den trovärdigheten. Jag menar exempelvis att varken John McCain eller John Kerry ingav väljarna den känslan, trots att båda var kvalificerade enligt alla rimliga mått.