Jag inser att jag trampat på en öm tå i mitt förra inlägg om Obamas hyllningstal till Vietnamkriget. Några är upprörda för att jag bytte sida – jag blev en påhejare för republikanerna. Någon annan för att jag inte beskrev sammanhanget – Memorial Day.

För det första: min uppgift är inte att agera megafon för Vita Huset. Även om jag – på olika sätt – drar mitt strå i stacken i årets val, kommer jag självfallet inte sluta att säga min mening. Varken för det demokratiska partiet eller för er. Den som tror att lojalitet mäts i tystnad har helt enkelt missuppfattat politikens väsen.

För det andra: Memorial Day är en viktig dag i USA. Jag har själv medverkat på några. Men Obamas tal måste betecknas som unikt i sitt slag. Han är den förste demokratiska presidenten att hylla Vietnamkriget efter dess slut. När exempelvis Jimmy Carter svors in som president 1977 sa han i sitt tal om kriget:

”We will not behave in foreign places so as to violate our rules and standards here at home, for we know that the trust which our nation earns is essential to our strength.”

Dagen efter bad han alla amerikaner som hållt sig undan tjänstgöring om ursäkt och gav dem även amnesti mot brottet.

***

Följande mejl skickade Vita Huset till mig i tisdags. Jag undrar om Mitt Romney missade 50-årsjubileet i sitt tal eller om han gjorde en helt annan bedömning? Typ, det finns andra krig att vara stolta över än just Vietnamkriget. Och att denna dag traditionsenligt ägnas alla stupade soldater i alla krig.