Inte oväntat visar det sig nu att Washington Post ljugit, överdrivit och förvanskat verkligheten. Artikeln som framställer tonåringen Mitt Romney som en mobbande homofob, som förstört ett människoliv, plockas isär av bland andra mobbingoffrets egen familj.

Washington Post har halvt i smyg varit inne i sin test på nätet och rättat felaktigheter i en artikel som givetvis helt slumpmässigt råkade publiceras dagen efter president Barack Obamas ställningstagande för samkänade äktenskap.

Läs mer här.

Obamakampanjen gör just det som jag hoppades att de inte skulle göra: bygger hård konfrontationspolitik om samkönade äktenskap. För precis som RPM mycket riktigt påtalar i sin kloka analys: ingen av kandidaterna vinner eller förlorar valet med äktenskapsfrågan. Däremot finns det åtminstone fem andra viktiga kampanjeffekter av ställningstagandet:

1. Sinnesfrid – Obama kan äntligen säga sin innersta mening om det självklara att ge homosexuella lika rättigheter.
2. Endorsement – Efter att omvärldens uppbackning för Obama den senaste tiden varit något ljum – för att uttrycka mig försiktigt – svämmar det nu över med positivt beröm från kändisar och liberala makthavare.
3. Fundraising  – 90 minuter efter Obamas intervju i ABC hade kampanjen samlat in ca 7 miljoner kronor.
4. Fokusförflyttning – Genom att prata mer om sociala och moraliska frågor, desto mindre pratas om ekonomi och arbetslöshet.
5. Branding – Ställningstagandet bygger kampanjens slogan ”Forward”.

Med allt detta sagt: att skicka ut en attackannons mot Romney som en första aktion är därför rent ut sagt korkat. Trots allt tyckte Obama likadant (officiellt) för en vecka sedan – vilket väljarna naturligtvis känner till. Återigen har kampanjhögkvarteret dragit från höften och prickat bredvid måltavlan. Och det med en politisk okänslighet som både förundrar och förvånar. För hur tänker de när de reducerar en grundläggande och för många efterlängtad frihetsfråga till en polemisk annonsspott på ca 2 minuter?

Historierna om hur Mitt Romney mobbade några skolkamrater när han var i tonåren är inte smickrande. Vi känner igen den bekymmersfria spolingen som inte begriper konsekvenserna av sina handlingar, som inte förmår sätta sig in i andra människors svårigheter, och som föraktar svaghet. Varje klass har den sortens elever.

Ibland får det svåra följder, ibland är det bara ett irritationsmoment. Nästan alltid växer den tillfällige mobbaren upp och inte bara slutar med sitt beteende, utan inser intellektuellt och känslomässigt hur förkastligt tonårsbeteendet varit.

Med det sagt. Nu tapetseras tidningssidor (och den här bloggen) med de här historierna, som sägs ha inträffat för ett halvt sekel sedan. Den första frågan som infinner sig är givetvis: hur sant är det? Jag har inga specifika skäl att misstro vittnesmålen, men det finns generella skäl. Det är långt ifrån ovanligt att det dyker upp personer i valkampanjer med konstiga historier som inte tål dagens ljus. Jag skulle kunna berätta om några sådana ”sanningssägare”när det gäller president Barack Obama – men gör det inte. Det gör inte pressen heller. Eller den här bloggens andra hälft.

Den andra tanken gäller den dubbla standarden. Att våga påpeka att Obama umgåtts och försvarat terroristen Bill Ayers anses vara oförsvarligt. Samma sak med Obamas umgänge med kommunister som påverkat hans politiska bildningsgång. Kommer ni förresten ihåg den liberala pressens ramaskri när det avslöjades att Obama inte bara tillhört den våldsromantiserande extremisten pastor Jeremy Wrights församling i många år, utan dessutom använde Wright som en viktig mentor? Och hur orättvist det ansågs vara att tala om de ekonomisk-politiska banden mellan Obama och skurken Tony Rezko?

Eller, om man nu ska gå, inte ett halvt sekel tillbaka som i fallet med Romney, utan 25 år, då Obama sniffade kokain och rökte brass och ville göra revolution.

Det skrivs inte om de här sakerna. I vissa fall tycker jag det är bra. I vissa fall tycker jag visst att historierna kan vara relevanta för en bedömning av vem Obama är i dag. Jag kan resonera kring detta, försvara mina positioner. Hur försvarar man ”avslöjandet” att Romney – om vars ungdomskaraktär det också finns hur många positiva berättelser som helst – stundtals var en arrogant mobbare för femtio år sedan? Att man tycker om att skvallra? Att ändamålen helgar medlen? Eller vet man att man inte behöver försvara det, eftersom man ändå kan komma undan med precis vad som helst?

Uppdaterad

Washington Posts reporter Jason Horowitz avslöjar i dag i ett långt reportage om Mitt Romneys ungdomstid som elev i internatskolan Cranbrook flera otäcka berättelser från tidigare klasskamrater.

Bland annat återges hur Romney stört sig på den ett år yngre eleven John Laubers blonderade hår. När Romney fick syn på blonderingen på skolgården ska han ha sagt: ”He can’t look like that. That’s wrong. Just look at him!”

Tillsammans med några vänner sökte Romney därför upp Lauber i hans rum, fällde honom till marken och tvångsklippte sedan håret med en sax. Lauber, som vid tillfället var 17 år, ska ha gråtit under överfallet och förtvivlat ropat på hjälp. Lauber som efter händelsen länge mådde psykiskt dåligt gick bort 2004 på grund av cancersjukdom.

Men även före detta eleven Gary Hummel, som liksom John Lauber är homosexuell, berättar hur han ofta blev mobbad av Mitt Romney. När han talade inför klassen brukade Romney exempelvis ropa: ”Atta girl” (Bra jobbat flickan)

Efter dagens avslöjande har Mitt Romney – som själv säger att han inget minns – tvingats att be om ursäkt i flera medier. Eller som han själv förklarar mobbningen: ”Jag gjorde mycket bus i min ungdoms dagar”.

(AP / Handout)

***

Efter Obamas uppmärksammade ställningstagande i går för samkönade äktenskap var Washington Post avslöjande om Mitt Romneys mobbning av två tidigare homosexuella klasskamrater det sista Romney behövde.

***

Varför finns internatskolor, överhuvudtaget?

***

Johan Polhem: tack för rättelsen!

Reaktionerna på president Barack Obamas ställningstagande för samkönade äktenskap har två huvudspår. Dels har många liberaler reagerat med tacksamhet och lättnad. Man ser hur världens viktigaste opinionsbildare, den fria världens ledare, sätter ner foten i en avgörande rättighetsfråga, och förväntar sig att det kommer att ha viktiga, generella effekter på attityderna till homosexuella.

Dels har många på högerkanten reagerat mot hur Obama – igen – tycks låta politik och valkampanj forma hans åsikter. Efter att ha varit för samkönade äktenskap när det inte spelade någon roll (innan han blev en betydelsefull politiker) ändrade han sig till att vara emot under några år då motsatsen kunda skada honom. Nu har det politiska landskapet tvingat fram en ny förändring i en samvetsfråga och följdriktigt byter Obama åsikt igen.

Däremot har man inte – ännu, åtminstone – sett några högljudda protester mot Obama när det gäller själva sakfrågan. Fox News förvånade med en tramsig vinjett (som Manuel visar här), men annars har det varit tyst. Det förstärker min uppfattning att den här frågan inte kommer att vara viktig fram till valet.

Det viktigaste skälet är att ekonomin och jobben överskuggar allt annat. Men ett annat skäl är att (återigen, Manuel har redan varit inne på detta) amerikaner i grund och botten vill skänka andra frihet. Det viktiga för den överväldigande majoriteten amerikaner som är emot samkönade äktenskap är att de själva tillåts upprätthålla en sådan praktik, exempelvis inom sina religiösa samfund, och att de inte därigenom beskylls för homofobi och bigotteri. För andra männsikor, de som inte delar deras världsbild, bör de stå fritt att agera annorlunda.

(Kom nu inte med motexempel på det påståendet i form av enstaka citat från högerkristna som resonerar annorlunda. Jag vet att de finns. Min poäng är att de flesta är ute efter att värna sitt sammanhang, mer än att tvinga på andra sina attityder.)

Jag delar kritiken mot Obama att han flip-floppade på grund av dagspolitiska avväganden. Det är ett osympatiskt och genomgående drag hos honom. Däremot ser jag inget problem i att han ändrat sig i frågan. Synen på äktenskapet är genuint svår, där viktiga värden står emot varandra. Jag skulle vilja likna hans omvändelse med Mitt Romneys egen resa vad beträffar aborter, och finner inga skäl att betvivla i något av fallen att de faktiskt har ändrat ståndpunkt av goda skäl och ärligt sökande. Problemet i bådas fall är ju att tillkännagivandet kommit vid ett så ytterst praktiskt tillfälle…

Vilket för mig till diskussionen som Manuel initierar, om huruvida detta var en plan, där Joe Bidens och Arne Duncans tillkännagivanden var testballonger. Så kan det vara, men jag tror inte det. Det finns en tendens bland Obamas beundrare att tillskriva honom eftertanke och smarthet också om han råkar snubbla på ett bananskal. I det här fallet tyder allt på att han planerade att långt senare annonsera sin ändrade syn på samkönade äktenskap. Läckor från hans innersta cirkel ger olika besked, några säger i samband med konventet sent i sommar, andra säger att frågan skulle städas undan till efter valet.

Verkligheten tvingade Obama att meddela sin utveckling nu, och då gäller det att göra det bästa av saken. Om han hade lyckats att själv behålla kontrollen över processen, då hade beskedet dröjt.

Vad är då det bästa av saken? Jag tror att både Obama och Romney vill göra detta till en icke-fråga. Vinsten för Obama är att han talat om för sina gräsrötter – alla som hoppats på honom och börjat tvivla – att det verkligen ÄR skillnad på honom och det republikanska partiet. Risken för honom är att han på marginalen förlorar väljare på sitt ställningstagande. I vissa delstater kan den marginalen betyda vinst eller förlust.

För visst är det som Manuel säger, att det amerikanska folkets attityder till samkönade äktenskap har förändrats kraftigt under det senaste decenniet. En del opinionsexperter talar om en förändring som saknar motstycke. Men det är också ett faktum att dessa mätningar är nationella, och att det ser annorlunda ut på delstatsnivå. Det är också ett faktum att 32 delstater hittills har röstat i frågan, och alla har röstat emot den position som Obama nu intagit.

Enligt Gallups senaste mätning tyckte 50 procent av befolkning att samkönade äktenskap är okej. Förra årets mätning visade att 53 procent tyckte att samkönade äktenskap är okej.

En del tror att detta ska skada Obama bland afrikanamerikaner, där motståndet till samkönade äktenskap på sina håll är kraftigt. Det betvivlar jag starkt. Det ska mer än så till för att dessa ska överge Obama i ett val mot Mitt Romney.

Alltså, som marginell fråga på delstatsnivå kan detta skada Obama, men vinsten när det gäller entusiasm bland de egna är antagligen viktigare. Det enda sätt på vilket denna fråga kan få märkbar betydelse i valet är om Romney och det republikanska partiet gör en stor affär av den. Då kommer väljarna, med rätta, att fundera över om man prioriterar rätt i en tid då landet står inför sina största ekonomiska utmaningar sedan 1930-talet.

Så kom ställningstagandet alla väntat på den senaste veckan – Obama förordar samkönade äktenskap. Det var så uppenbart att jag i förra veckan på ett seminarium lovade att äta upp min slips om inte Obama lämnade just detta besked innan maj månads slut.

Det förvånar mig dock att så många begåvade reportrar ofta utgår från att Joe Bidens kontroversiella uttalanden endast beror på förkrympta synapser mellan hjärna och mun. Snarare är han en plikttrogen testförare som ofta får den otacksamma uppgiften att gå före och plöja opinionsåkern – vilket han förtjänstfullt gjorde i söndags i NBC:s TV-program ”Meet the press”.

När även utbildningsministern Arne Duncan – en av Obamas politiska vänner från Chicago-tiden – tog bladet från munnen redan dagen efter var det klart som korvspad: snart pyser det vit rök ur Vita Husets skorsten.

***

Rent taktiskt är det naturligtvis helt rätt hanterat av Obama. Ställningstagandet skapar ytterligare polemik mot den politiska högern och bland väljarna delar en majoritet – både demokrater och osäkra – uppfattningen att samkönade äktenskap bör tillåtas. I tabellen nedan syns tydligt hur motståndet ändrats sedan 2004 – från 60 till 43 procent.

***

FOX News TV-vinjett är en framtida klassiker: ”Obama förklarar krig mot äktenskapet”.

***

Ska bli underhållande att följa det republikanska Twitterflödet under matchen Rangers-Capitals i natt. Vem av alla generaler för de olika stödorganisationerna kommer att hata mest och högst?

Nyligen stod det klart att president Barack Obamas syn på samkönade äktenskap har ”utvecklats”. I en intervju med ABC:s Robin Roberts förklarade Obama att han efter samtal med homosexuella, sin fru och sina döttrar och homosexuella militärer kommit fram till att han är för samkönade äktenskap.

Obama betonade att det ska räknas som hans personliga uppfattning, och att han fortfarande anser att frågan ska avgöras på delstatsnivå. Det är ett självklart tillägg, något annat hade varit konstitutionellt omöjligt och politiskt självmord.

Hur påverkar detta honom? Min gissning: inte särskilt mycket. Alla ”visste” redan var han stod i frågan. Troligen tvingades han till det här ställningstagandet av de senaste dagarnas händelser, framför allt Arne Duncans och Joe Bidens uttalande om att de stödjer samkänade äktenskap. Att fortsätta tiga eller vara lika luddig som han varit de senaste åren hade uppfattats som politiserande och svagt, och troligen skadat honom ännu mer.

Det är också sant att medan många amerikaner anser att äktenskapet ska begränsas till män som gifter sig med kvinnor, uppfattar de ändå inte frågan som särskilt viktig. Mycket få väljer sin presidentkandidat utifrån en sådan fråga.

Om något kan det bidra till att ytterligare förstärka bilden av Obama som långt mer liberal och vänster än det amerikanska folket, men det ska uppfattas som ännu en droppe, inte som en avgörande händelse.

År 2004, då Barack Obama slog igenom nationellt med sitt tal vid demokraternas konvent, gav han den här intervjun i lokal-TV hemma i Chicago. Han förklarar att han är emot samkönade äktenskap av religiösa skäl, och förklarar sig dela president George W Bushs hållning i frågan.

Resultatet från gårdagens folkomröstning i North Carolina var tveklöst: 60 procent röstade för ett tillägg till delstatens grundlag som säger att North Carolina definierar äktenskapet som mellan man och kvinna. Därmed har trettio delstater någon form av grundlagstillägg av sådan karaktär, och fler kommer.

Detta är alltså förklaringen till att president Barack Obama fortsätter att inte ge sitt stöd till samkönade äktenskap, trots att det allra mesta tyder på att han egentligen är av den åsikten. Leading from behind, som Obama själv kallat sin ledarstil, ges därmed en konkret betydelse.

UPDATE:

Läs första kommentaren nedan, om hur leading from behind inte alls är ett påstående av Obama, utan en beskrivning gjord av en av hans medarbetare.

I helgen skapade vice president Joe Biden rubriker med ett uttalande på Meet the Press om samkönade äktenskap:

“I am absolutely comfortable with the fact that men marrying men, women marrying women and heterosexual men and women marrying another are entitled to the same exact rights, all the civil rights, all the civil liberties. And quite frankly, I don’t see much of a distinction beyond that.”

Det gick mindre än en timme, sedan hade Bidens vid det här laget luttrade presstab dragit tillbaka påståendet:

“The vice president was saying what the president has said previously — that committed and loving same-sex couples deserve the same rights and protections enjoyed by all Americans and that we oppose any effort to roll back those rights.”

I dag är det folkomröstning i North Carolina gällande en ändring i delstatens grundlag som ska göra samkönade äktenskap grundlagsvidriga. President Barack Obamas hållning? Han är emot ett sådant förbud – och emot samkönade äktenskap.

År 2010 sade Obama följande i frågan, ett ofta citerat uttalande:

“I have been to this point unwilling to sign on to same-sex marriage primarily because of my understandings of the traditional definitions of marriage. But I also think you’re right that attitudes evolve, including mine.”

Alltså ett löfte om att ändra sig? Så har det tolkats av gayaktivister, som håller på att bli alltmer otåliga. Det räcker inte, säger man, att vara emot dem som är emot. Man måste själv vara för.

Problemet är givetvis att alla vet att Obama är för samkönade äktenskap, men att han vägrar säga det av rädsla att förlora väljare. Det är en begriplig strategi, men knappast beundransvärd. Vad beträffar Mitt Romney har denne varit tydlig. Han gav sin ståndpunkt i primärvalsdebatten i South Carolina tidigare i år:

“I’ve always opposed gay marriage. I believe that we should provide equal rights to people regardless of their sexual orientation but I do not believe that marriage should be between two people of the same gender.”

Om det kan man tycka vad man vill, men det är ett klart besked – och inte alldeles utan risker. Stödet för samkönade äktenskap växer i USA, inte minst bland de mittenväljare som Romney måste övertyga för att besegra Obama.

Klokast har som vanligt förre guvernören i Kalifornien, Arnold Schwarzenegger, varit, som när han fick frågan av Sean Hannity på Fox News, svarade:

“I think that gay marriage is something that should be between a man and a woman.”