När Navy Seal bröt sig in i Osama Bin-Ladens gömställe och dödade honom steg det amerikanska folkets uppskattning för president Barack Obama. Vid ettårsminnet av händelsen fäste därför Obamas folk uppmärksamheten vid händelsen, och Obama själv använde den som argument för varför han bör väljas om: Mitt Romney skulle inte ha fattat samma djärva beslut.

Obama fick kritik för självförhärligande och att han tog åt sig för mycket av äran, men faktum kvarstod: han tjänade på händelsen.

Under våren har så en mängd läckor från Vita Huset, om diverse hemliga operationer, kommit till allmänhetens kännedom. De har alla kännetecknats av en sak: Obama framstår som en handlingskraftig och djärv ledare.

Problemet är såklart att läckor inte är bra, särskilt inte när de gäller rikets säkerhetspolitik. Därför har kritiken varit stenhård, också från framträdande demokrater, som uttryckt farhågan att de försvagar USA och riskerar amerikanska soldaters och säkerhetsagenters arbete och, ytterst, liv.

När det kom anklagelser att läckorna kan spåras till Obama själv var det därför sprängstoff. Har presidenten använt sig av sin roll som commander-in-chief som ett kampanjvapen? Och även om Obama själv har ”deniability”, har hans nära medarbetare vetat om och kanske beordrat läckorna?

Om det ligger sanning i sådana anklagelser kan historien växa till ett nytt Watergate, och Obamas chanser att väljas om är dömda. Saken utreds. Från republikanskt håll är man orolig att utredarna kommer att nå slutsatser som beställts av administrationen, vilket innebär att journalister och politiker punktmarkerar allt som händer.

Den här historien kan leda till något närmast oväsentligt, om det visar sig att läckan är en välmenande freee-lancer på låg nivå, men det finns också extremt stark kraft i skeendet. Min gissning är att vi kommer att läsa mycket om detta framöver.