Expressen kunde 2007 avslöja utrikesminister Carl Bildts nära samröre med den amerikanska bombhögern tiden före Irakinvasionen 2003. Genom organisationen ”Committee for the Liberation of Iraq” samlades ett antal republikanska hökar – och Carl Bildt – för att bilda världsopinion för ett anfallskrig mot Irak. Till Expressen sa kommitténs ordförande Bruce P Jackson om rekryteringen av Bildt:

”Vi gav honom inga direktiv om hur han skulle argumentera. Det viktiga var att han var för en intervention i Irak.”

Några månader efter att de allierade styrkorna inledde bombningen av Irak upplöstes organisationen. Uppdraget var slutfört.

Men nu verkan organisationen återuppstått i ny skepnad. I dag kallar den sig ”Emergency Committee for Israel” och opinionsbildar för ett militärt anfall mot Iraks granne Iran. I veckan sände de en uppmärksammad TV-annons där president Obama anklagas för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa Irans kärnvapenprogram. ”Nu är det dags att agera”, säger speakerrösten till bilder av uppskjutna missiler.

Israelkommittén leds av Bill Kristol, redaktör för det konservativa nyhetsmagasinet Weekly Standard, och bildades så sent som 2010. Men som av en händelse har den samma postadress som den tio år äldre Irakkommittén: 918 Pennsylvania Ave., Washington, D.C. 20003. Det råkar dessutom vara adressen till PR-byrån Orion Strategies som ägs av Randy Scheunemann – dåvarande president i Irakkommittén och kollega med Carl Bildt.

Kan det vara ett sammanträffande att två attackorganisationer delar samma adress – i ett litet tvåvåningshus – med den fruktade PR-byrån Orion Stategies? Båda med uppgiften att lobba för militär intervention?

Ja, vad tror du själv?

***

Eli Clifton på bloggen Lobelog beskriver utförligt om kopplingen mellan båda kommittéerna.

I går höll både president Barack Obama och Mitt Romney tal i den extremt viktiga battleground-staten Ohio. Från Romney, som började en halvtimme innan Obama, fick vi vad vi vant oss vid: en kompetent uppräkning av Obamas misslyckanden, och en tydlig – om än valrörelsevag – egen färdriktning.

Vad beträffar Obama finns det bara en sak vi vant oss vid under senare tid, nämligen att han kommer att säga något dumt på fel sätt. Men i går var det uppenbart att Obama insett att hans spretighet och slappa formuleringar av budskap blivit ett problem. Han gav ett välformulerat och sammanhängande tal, som inte sköt över målet. Ohiotalet var en nystart, och för första gången på mycket länge gjorde Obama något helt rätt.

Budskapet var enkelt och välkänt: Krisen var Bushs fel, jag har gjort mer än vad man kunde förvänta sig, krisen är kvar, men ge mig chansen att avsluta vad jag påbörjat, ni kan lita på mig. Och om Romney vinner, då blir det mer av samma politik som skapade den ekonomiska krisen.

Det är ett lättbegripligt budskap och Obamas enda väg till omval. Han måste hamra in detta, framställa sig som trygghetsgarant, skrämmas med Romney, och jobba stenhårt i de delstater som kommer att avgöra valet. Då kanske han kan vinna en rysare.

Hittills har känslan varit att Obama och hans kampanj letat efter den magiska formeln som kommer att sänka Romney och skänka en bekväm seger till Obama. Att man förstått att läget är allvarligt och att den bästa möjliga utgången för Obama är en knapp seger  – det är en viktig insikt. Om jag varit bookmaker att jag sänkt oddsen något för en Obamaseger efter gårdagens tal.

Men de hade fortfarande varit lägre för Romney. Mätningarna fortsätter att röra sig i en riktning som gynnar honom, exempelvis kom det en mätning från Ohio som visade djup misstro mot ekonomin och riktningen, och gav Romney en ledning över Obama med tre procentenheter.

Och det kan mycket väl vara så att Ohio avgör allt i november.

Vapenlobbyn skäms verkligen inte för sig. De har ju även grundlagen på sin sida. Det andra tillägget ger, som du säkert vet, envar rätt att bära vapen. Nu var det trots allt 1791 som grundlagens tillägg ratificerades och med det sagt: det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Men för de bokstavstrogna är texterna tidslösa och utgör ett rättesnöre att hålla fast vid i oroliga tider.

Därför är det inte särkilt anmärkningsvärt att lobbyorganisationen NRA nu erbjuder sina medlemmar extra rättsskydd om de ”råkar” skjuta ihjäl en annan människa. Ja om det sker i självförsvar, kanske ska tilläggas. Men dödsskjutningen av 17-årige Treyvon Martin visar hur svår den gränsdragningen kan vara.

Rätt att bära vapen, ”Stand your ground”-lagar och extra rättsskydd när avtryckaren går – det måste känns tryggt för otrygga medborgare. Men låt mig ändå påpeka att jag tillhör en minoritet i frågan. Sedan slutet av 60-talet anser en majoritet av befolkningen att det inte ska finnas någon lag som förbjuder rätten att inneha enhandsvapen. Samtidigt har opinionen svängt när det gäller semiautomatiska vapen. Nu är en majoritet emot.

***

Kära läsare – innan du går bananas i kommentarsfältet tänk då på att Sverige placerar sig på tionde plats i världen i antalet vapen per capita. Och ingen riksdagspolitiker med överlevnadsinstinkt skulle våga föreslå ett vapenförbud.

Ja, det är naturligtvis skillnad på en älgstudsare i ett låst vapenskåp och en Beretta under huvudkudden. Men vapen är trots allt vapen. Så enkelt kan det också uttryckas.

Efter att Rand Paul gav Mitt Romney sitt stöd – en nödvändig gest om han inte vill bli samma randfenomen som sin pappa – har naturligtvis libertarianer av diverse klädstilar rasat mot denna sell-out. Också Libertarianska partiet har uttryckt sin besvikelse över Pauls verklighetsförankring.

Libertarianer är lustiga på det viset, de ser precis allt som sker genom en politisk lins, påstår samtidigt att politik är det värsta som finns, envisas med att delta i varenda politiskt sammanhang som finns, rasar när någon försöker nå framgång i dessa sammanhang…

I dag räknar president Obama med att dra in omkring 25 miljoner kronor till sin kampanj. Han tar först en sväng till Baltimore, där han äter några middagar (15 resp. 25 gäster) för vilka gästerna betalat drygt en kvarts miljon kronor var. Sedan besöker han byggaren Josh Fidler i Owing Mills, Maryland, som bjudit in 175 gäster att möta Obama.

Dagen avrundas med två billigare middagar, där priset ligger på omkring 2000 kronor per kuvert – med femhundra gäster vid vardera middag.

Det är sådana tider, och Mitt Romney far också runt och smörjer kråset med diverse miljardärer. Överraskande nog är det fakiskt Romney som är mest framgångsrik hittills, vilket, med tanke på förhandstipsen, är ungefär som om Åtvidaberg skulle vinna Allsvenskan. Obama utklassade John McCain för fyra år sedan, och det har gjorts många utfästelser av Obamas kampanjfolk att de skulle vara ännu effektivare den här gången.

Inte för att Obama inte gör sitt bästa. En blick på hans kalender berättar att han ägnat omkring var 3:e dag den senaste månaden åt att dra in pengar, vilket späder på kritiken att Obama glömmer att regera landet.

Nu svarar Wisconsins republikanske guvernör Scott Walker – som ju överlevde återvalet i delstaten för en vecka sedan – på Mitt Romneys kontroversiella uttalande att det inte behövs fler lärare, poliser eller brandmän. Enligt Romney var det nämligen svaret som Wisconsins väljare gav i valet. I CBS program “Face The Nation” säger Walker:

”I think it’s slightly different – I think in our case what they wanted was people willing to take on the tough issues not only here but across the country (…) I know in my state our reforms allowed us to protect firefighters, police officers and teachers. That’s not what I think of when I think of big government.”

Även Obamakampanjen attackerar nu Romney för uttalandet – och räkna med att fler republikanska delstatspolitiker kommer att tvingas svara på frågan: ”Håller du med din presidentkandidat när han säger att det inte behövs fler lärare?”

Vi är vana vid att läsa artiklar om galna amerikanska pastorer som förutser jordens undergång eller religiösa fullblodsrasister som bränner koranen och förklarar heligt krig mot den muslimska världen. ”Den kristna högern”, brukar de då kallas i svensk media.

Mindre uppmärksammat är de pastorer som använder predikstolen till att exempelvis förkunna homosexuellas lika rättigheter. Pastor Frederick Haynes vid ”Friendship-West Baptist Church” i Dallas höll i veckan ett brandtal för homosexuellas rätt att få gifta sig och hyllade även president Obamas ställningstagande i frågan. Han sa bland annat:

”…for the first time in the history of this nation, we have a president who has dared to use his position to make the democratic promise available, not just for a select few who are up and in, but for everybody, regardless of their race, their creed, their color, or their sexual orientation.”

***

Jag undrar om inte Mitt Romney tog sig vatten över huvudet när han i ett tal i Iowa i fredags kritiserade Obamas plan för att anställa fler i offentlig sektor. Romney sa:

”…he (President Obama) wants to add more to government. He wants another stimulus. He wants to hire more government workers. He says we need more firemen, more policeman, more teachers. Did he not get the message of Wisconsin? The American people did! It’s time for us to cut back on government and help the American people!”

Sedan krisen 2008 har USA förlorat ca 700 000 offentliga jobb. Runt om i landet strömmar rapporter in om överfulla klassrum och brandstationer som inte längre klarar utryckningstiderna. Att då hävda att landet inte behöver fler lärare, poliser eller brandmän är att vara ”out of touch”, som det så vackert kallas på kampanjprosa.

Det är ett tag sedan Ron Paul gav upp kampen för republikanernas kandidatur. Två observationer sammanfattar varför han hela tiden varit dels betydelselös, dels betydelsefull.

För det första, det har aldrig varit aktuellt att Paul skulle vinna nomineringen. Han har vetat det själv hela tiden, alla andra har vetat det – utom den del av Pauls anhängare. Därav betydelselös.

Vilket för över till skälet för varför Paul har inflytande: hans anhängare. Libertarianerna är en mycket blandad kompott, med ingredienser både från östkustens caféer och Montanas berg, men de har gemensamt att de är mycket trogna sin ledare. Med tanke på detta – att Paul närmast kan flytta dem som en kloss dit han vill – och de utgör en tillräckligt stor minoritet av det republikanska partiets gräsrötter för att kunna mätas, har det hela tiden varit viktigt för de andra kandidaterna att inte göra sig ovän med Paul.

Paradoxalt nog har Mitt Romney lyckats bäst med detta, trots att nästan varje annan republikansk kandidat låg närmare Pauls budskap politiskt.

I natt kom det definitiva beskedet att Ron Paul har avslutat sin sista kampanj för Vita Huset, och att Romney spelat sina kort väl, när sonen Rand Paul gav Romney sitt stöd inför november.

Det kommer inte att få Pauls anhängare att rusa i famnen på Romney, men det innebär att ett anständighetskrav har uppfyllts. Goda nyheter fortsätter komma Romneys väg.

Det blåser lätt motvind för presidenten. Det ekonominska läget är fortsatt osäkert och jobbtillväxten blygsam. Samtidigt berättar Fed´s konjunkturrapport, Beige Book, i dag att återhämtningen trots allt går framåt – men sakta.

Nu väntar en ödesmånad – och den har sannerligen inte börjat särskilt bra. Trots massiva medieköp i TV-annonser under hela förra månaden har det knappt gett någon effekt i opinionen. Förlusten i Wisconsin visade även att partiets ”ground game” inte var så stark som man tidigare hävdat. Och inom kort väntas Högsta Domstolens utslag i ”Obamacare”. Som det inte vore nog fortsätter Bill Clinton att skapa besvärliga rubriker. Nu senast vill han se en tillfällig förlängning av George W Bush skattesänkningar – även för den rikaste procenten.

Men kanske allvarligare än så: kampanjen har stora svårigheter med att definiera sin motståndare. Är Mitt Romney en kallhamrad riskkapitalist? Är han en flip-flopare? Är han neocon? Eller bara en amatör utan någon gedigen politisk CV?

Man saknar helt enkelt budskapsdisciplin och insikten om att detta val skiljer sig helt från succékampanjen 2008. Att söka makten och att själv äga den är två olika politiska språk. Men det finns naturligtvis ljusglimtar om man borrar ned huvudet i den senaste veckans Gallup-statistik. Mer om det nedan.

Nu kanske du undrar – ”va? jag trodde ju du var demokrat!” Jo, men det finns tillräckligt många kampanjarbetare som stoppar huvudet i sanden. De behöver inte en till. Valet i november är alldeles för viktigt för att lekas bort. Och ska det sägas bör det ske i tid. I november är det för sent.

Not: Fler demokrater brinner för Obama än vad republikaner brinner för Romney.

Not: Fler väljare har en negativ uppfattning om Romney när man väger ”starkt positiv” mot ”starkt negativt”.

Not: Rekordlåga 16 procent av de anställda hävdar att den egna arbetsgivaren sparkar anställda. När Obama tillträdde var andelen 26 procent.

Not: Tilltron till den amerikanska ekonomin ökar.

Not: Tilltron till ekonomin ökar både på kort och längre sikt.

Not: Obamas ”approval” ökar sakta men stadigt bland osäkra väljare.

Lite intressanta siffror från den republikanske guvernören Scott Walkers valseger i Wisconsin i går.

• Han vann med större marginal än i det ordinarie valet 2010.
• Han fick fler röster i absoluta tal.
• Han vann 38 procent av fackanslutna väljares röster.
• 51 procent av väljarna sade i exit polls att de föredrar Obama. 44 procent sade att de föredrar Romney.
• 2008 vann Obama i Wisconsin med 56 procent av rösterna.

Den sista observationen är av särskilt intresse. Obama ligger alltså fem procent under sitt resultat för fyra år sedan. Då var det ändå långt fler fackanslutna som gick till valurnorna än 2008. Om de INTE kan lockas tillbaka i november kommer Obamas fall jämfört med 2008 att bli ännu större, allt annat lika.

Om man överför den trenden på andra battleground states, d.v.s. en nedgång för Obama på fem procentenheter, då har han inte en chans att bli återvald.

I går twittrade Obamas högra hand, David Axelrod, att resultatet i Wisconsin var mycket bekymmersamt för – Mitt Romney! Jag förstår att man alltid måste sätta positiv spinn på nyheter, men om man lämnar det rimliga framstår man som oseriös. Det är inte vad Obamas kampanj behöver just nu.