Well, kanske inte. Om man studerar kampanjerna, stämning och momentum, rörelser i mätningar, är det ingen tvekan om att juli lyfte mungiporna i president Barack Obamas läger, medan Mitt Romneys medarbetares miner blev något ansträngda.

Skälet är, som en mycket svepande observation, att den kampanj Obama bestämt sig för att föra hittade sin ton. Budskapet klarnade, verkställandet fungerade. Och i motståndarlägret hittade man varken någon effektiv moteld eller egen röst.

Till denna generella utveckling lades några mindre klockrena uttalanden av Romney eller dennes medarbetare, som tog fokus från det republikanernas kandidat ville prata om.

Ändå tror jag att juli på sätt och vis kan ha varit den månad då Romneys seger i november cementerades. Anledningen är att det nu inte kan finnas någon tvekan om vad för kampanj det är Obama tänker föra ända fram till valdagen. I New York Times beskrivs den ungefär så här av Ross Douthat:

Presidenten har promenerat längre ut på vänsterkanten. Han har slutat att ens erkänna att USA står inför svåra politiska val, och sänder budskapet att alla kan få allt, samtidigt som underskott och statsskuld elimineras, så länge miljonärer betalar högre skatt.

När det gäller issues of culture – immigration, samkönade äktenskap, abort, medicinsk etik, religiös frihet, socialt skyddsnät – har han övergett Bill Clintons triangulering och helt omfamnat Hollywood.

Till detta budskap har han anammat Richard Nixons kommunikationsstil: Obama berättar för osäkra väljare att alternativet till honom själv är en person som inte bara har fel i sak (det är det lilla problemet), utan dessutom är en antiamerikansk girigbuk som inte bryr sig om andra än sina rika vänner, hatar hundar, och antagligen gjort sig skyldig till svår ekonomisk brottslighet. Diskussionen i sak har fimpats till förmån för ett blodigt karaktärsmord, med folket som vittne.

Det starkaste skälet att rösta för Obama, säger Obama, är att Romney helt enkelt är för vidrig för att ha som president.

Så långt Douthat. Och så långt juli månad. Jag kanske är naiv. Kanske läser jag USA alldeles fel. Kanske har jag för stora förhoppningar på Romneys förmåga att visa upp ett alternativ.

Men jag kan inte tro att Obamas strategi kommer att hålla ända in i mål. Och strategin koagulerade under juli månad. Därför var de veckor som på ytan såg dåliga ut för Romney och som en framgång för Obama, enligt mitt sätt att se saken, den slutgiltiga bekräftelsen på att Obama (och hans kampanjledare) inte vet vilket folk de försöker övertyga, inte begriper hur ett politiskt budskap ska kommuniceras.

För fyra år sedan kunde av olika skäl Obama spela på sina starkaste sidor och folkets ljusaste förhoppningar. Han gjorde det med extrem finess. Men den vägen är inte öppen för honom den här gången. Han har, märkligt nog, valt den exakt motsatta. Från och med månadsskiftet, med de båda partiernas konvent, kommer det att bli allt tydligare att det är fel väg.

Önsketänkande från min sida? Man är alltid den sista att veta om man faller i den fällan. Vi har tre månader framför oss som kommer att visa huruvida Obamas omvalsstrategi kommer att vara en styrka eller svaghet för honom.