Jag läser en lång artikel i Vanity Fair om Karl Rove, men lägger den ifrån mig innan jag nått slutet. Det är samma sång, kan man säga.

I grunden finns det några sanningar i artikeln. Att Karl Rove är mycket smart och strategisk stämmer. Att han är en mäktig figur i amerikansk politik stämmer. Att han uppfunnit sig på nytt efter sin tid vid George W Bushs sida stämmer – dels genom sin kommenterande roll i medier och som föredragshållare, dels genom sin roll i viktiga Super-Pacs.

Men det finns två tramsiga röda trådar som går genom den här artikeln, och som löper genom tusen andra likadana artiklar.

För det första, det finns en stor, dold plan som samordnar hela högern i USA, med långsiktiga och genomarbetade målstrategier. Äsch. Det är klart att det finns en plan. Faktum är att det finns tio. Och det är klart att det finns både långsiktiga och kortsiktiga strategier. Men the evil genius ur en James Bond-film, som man vill måla upp finns inte.

För det andra, att detta – vad det än är – bara sker inom högern. Har alla redan glömt att Dem’s krossade högern när det gällde att samla in pengar i förra presidentvalet, och att det skedde p.g.a. stålar från stenrika Wall Street-människor som behövde politiskt stöd? Vad tror ni för övrigt Clintonmaskinen är, och ännu mer har varit, inom amerikansk politik? Hört talas om Chicago-style politics? Och så vidare.

Läs artikeln, men ta den för vad den är: fiction lika mycket som dokumentär.