Tal vid konvent är en speciell genre, ofta sentimentala, på gränsen till bombastiska. De ska fungera för en publik som består av de största entusiasterna på sitt mest entusiastiska humör. Samtidigt ska de gå hem hos skeptiker hemma i soffan. Det som drar de största jublen på golvet är ofta samma som får sofftittaren att vrida på sig en smula av obehag.

Ann Romney levererade det nästan perfekta talet i går, med tanke på den utmaningen.

Hon avhöll sig från politiken, och berättade istället en del om sin egen erfarenhet, som hon relaterade till alla de amerikanska kvinnor som har det svårt på grund av den dåliga ekonomin i landet. Poäng: jag förstår hur ni har det, och Mitt förstår hur nu har det, och det handlar om ekonomin, inte de frågor som demokraterna försöker placera i centrum av debatten.

Resten av talet handlade om Mitt Romneys karaktär. Poäng: han är en riktig människa, som drivs av riktiga känslor, men han pratar inte om sådant; dock, han löser de verkliga problemen, och de handlar om ekonomin, inte de frågor som demokraterna försöker placera i centrum av debatten.

Mitt intryck är detsamma som jag gett uttryck för tidigare. Problemet för Mitt Romney är kommunikativt, övervinner han det kommer han att vinna valet. Det är såklart inte alls säkert att han övervinner det.