Lite inhemsk polemik skadar inte. I dag, på ledarsidan, gör Expressen sålunda en analys av valet i USA som färgas mer av egna övertygelser och förhoppningar, än av den verklighet som är tänkt att beskrivas. Jag tänkte klaga en smula på detta.
Ledarsidan hejar på Barack Obama, vilket är självklart. Men skälen man gör det av är närmast irrelevanta. Först anger man att Mitt Romney har en vice president-kandidat, som, innan han rättade in sig i ledet och följde chefens order beträffande synen på abort, hade anslutit sig till ett symboliskt lagförslag, som förespråkas av en republikansk kandidat till senaten, som hela partiet tar avstånd ifrån, p.g.a. av dennes uttalanden i frågan.
Bortsett från att Expressen inte förstår konflikten i abortfrågan (man uppfattar att den som en arbetsmarknadsfråga), är detta en överskattning av abortfrågans betydelse som får Kristdemokraternas mest engagerade falang i slutet av 1960-talet att framstå som avmätt likgiltig.
”Ryans abortinställning är gångbar när det gäller att få konservativa kärnväljare att engagera sig i valkampanjen. Men som valfråga är den en katastrof. De amerikaner som vill förneka våldtäkts- och incestoffer abort utgör nämligen en liten minoritet”, förklarar Expressen.
Man fortsätter, ”Det är bra att de amerikanska väljarna påminns om den kvinnofientlighet som frodas bland ledande republikaner.”
Man tror alltså att detta kommer att få betydelse för valresultatet. Det är vidare oklart vad man avser med kvinnofientlighet, men det kan vara den politik som jag förmodar drivs av Folkpartiet i Sverige: inga gratis kondomer till folket, finansierat ur statskassan.
Men det finns fler anledningar till att Mitt Romney bör hållas borta från Vita huset, enligt Expressen. Man ser det vidare som ett problem att Romney förklarat att han instämmer med Israel om att Jerusalem är landets huvudstad. Att Obama sagt samma sak, och dessutom gått steget längre och viljat flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, känner man uppenbarligen inte till. Sedan dess har Obama flyttat in i Vita Huset, och alltså bara mumlat när han fått frågor om saken. Precis som tidigare republikanska presidenter, som också säger i kampanjer att Jerusalem är huvudstaden.
Att inte veta det är inte pinsamt i sig. Det blir det först när man skriver artiklar i ämnet på Skandinaviens största, liberala ledarsida i ämnet. Och givetvis kan man tycka att USA har fel i frågan, men att göra det till en skiljaktig fråga mellan Romney och Obama går inte.
Vad beträffar skiljaktigheten mellan Romneys uttalande om bosättningarna och Obamas agerande i frågan tidigare, är det ett gap som Obama desperat hoppas att han inte hade öppnat – det utgör ett av de stora misslyckanden i hans agerande gentemot Israel, och han har följdaktligen distanserat sig från det kraftigt.
Sedan kommer finalen. Efter att ha dragit slutsatsen att Obama bör få fortsätta p.g.a. Ryans f.d. position i en symbolfråga som just ställt hela republikanska partiet som en man på Expressens sida mot den olycklige Todd Akin; efter att ha förklarat sig missnöjt med att Romney och Obama tycker lika i den centrala utrikes- och säkerhetspolitiska frågan om huruvida man ska ändra en sextio år gammal fråga om vad Jerusalem bör kallas; efter att ha satsat världsfreden på att den liberala Högsta Domstolen i Israel har fel i bosättningsfrågan; kommer man fram till att Romney möjligen kan betraktas som värdig att nämnas samma dag som Obama p.g.a. att det visst finns en ekonomisk kris i landet också.
I denna perifera fråga kan man tydligen fördjupa sig om man är idiosynkratisk nog att inte låta sin röst bestämmas av de viktiga frågorna som, förmodar jag, också inbegriper huruvida scouterna ska tvingas anställa öppet homosexuella och om det är rätt att äta lunch på chick-fil-a.
