När Bill Clinton höll sitt tal i går gjorde han exakt det som förutspåtts – och han gjorde det bra. Entrén fick publiken på plats att jubla, och sedan fortsatte den med det, under hela det långa talet.

En del kommentatorer på högerkanten har försökt vinkla mottagandet på att Clinton höll ett hyllningstal till sig själv, snarare än till president Barack Obama, andra har gjort sig lustiga över att det var ett alldeles för långt tal.

Jag tycker att båda invändningarna är svaga. Självklart hyllar Clinton sig själv – det är vad han gör – men dels var det halva poängen, han ville ju sedan berätta att Obama är the second coming, dels rådde det inget tvivel om att detta var ett starkt stöd för Obama. Det är en helt annan sak att Clinton inte menade hälften av vad han sa i går. Han tror, vilket ofta sagts, helhjärtat på sina lögner när han säger dem, och det ger intryck.

Att talet var långt, nå, om Clinton fått bestämma hade han stått där fortfarande. Och visst blev det lite segt på slutet (”… och låt mig nu säga några ord om hur man bäst sopsorterar”), men det var mycket som skulle sägas i komplexa ämnen. Fyrtio minuter är inget konstigt i det avseendet.

Däremot tyckte jag inte att talet var den fantastiska framgång som segerrusiga demokrater ville hävda omedelbart efteråt. Clinton har en hög lägstanivå, och föll inte under den. Men han har också en fantastisk högstanivå, och där befann han sig så gott som aldrig – möjligen med undantag för inledningen, då man fick känslan av att en klassiker var under uppsegling.

Det är talet kommer inte att ta stor plats under de kommande åtta veckorna. Faktum är att jag redan börjar glömma det.