RPM fortsätter att envisas med sitt försvar av Romneys utrikespolitiska fadäs. Men han blir alltmer ensam. Inte ens ledande republikaner vill längre kännas vid hans utspel. Å andra sidan finns det något romantiskt över försvarstalet; för kappvändare finns det alldeles för många av i politiken. Men låt oss ta det en sista gång från början – så att vi åtminstone är överens om kronologin i händelseförloppet.

• Två dagar före den dödliga attacken av ambassadör Chris Stevens uppmärksammar Egyptisk TV den amerikanska nidfilmen av profeten Muhammed. Filmen hade några dagar tidigare diskuterats ibland annat New York Times.

• Inför den förväntade demonstrationen utanför ambassaden i Kairo publicerar ambassaden ett icke sanktionerat meddelande med formuleringen: ”The Embassy of the United States in Cairo condemns the continuing efforts by misguided individuals to hurt the religious feelings of Muslims – as we condemn efforts to offend believers of all religions.” Det är morgonen den 11 september, alltså minnesdagen för terroroffren i WTC.

• Några timmar senare samlas demonstranter utanför både ambassaden i Kairo och konsulatet i Libyen. Demonstranterna blir därefter alltmer våldsamma och börjar även attackera byggnaderna.

• En stund senare tar sig förövarna in i konsulatets område och börjar lynchningen av fyra amerikanska medborgare, varav ambassadören Chris Stevens är en av dem som dör.

• Trots att tragedin nu är ett faktum känner sig Mitt Romney – exakt 15 minuter efter attacken – kallad att skicka ut en bulletin till landets alla medier. Han tycker nämligen att det är en skam att ambassaden – eller ”Obama-administrationen” som han fyndigt kallar den utländska beskickningen – viker sig för demonstranterna. Det kanske ska tilläggas att bulletinen egentligen skulle skickas ut efter minnesdagens slut. Men attacken öppnade upp en liten utspelslucka för kampanjen.

MEN, inflikar säkert RPM: Romney visste ju inte att konsulatet hade attackerats. Och han visste heller inte att ambassadens meddelande publicerats långt före demonstrationerna börjat.

Detta är själva problemet och anledningen till att så många rutinerade republikaner kritiserar Romneys agerande. För blåbär som han är i dessa sammanhang tog han första bästa chans att attackera en ambassad som just då slogs för sin överlevnad. Med sådana vänner behövs sannerligen inga fiender i världen. Eller för att låna orden av en rådgivare till Romney: “He had forgotten the first rule in a crisis: don’t start talking before you understand what’s happening.”

***

Nu hotar Romney även med handelskrig mot Kina. Eller ”fuskarna” som han kallar landet.

Men svaret från kineserna är faktiskt både roligt och fyndigt:

What is more sensational is that this millionaire GOP candidate has vowed to declare China a currency manipulator on the first day of his presidency if elected.

Yet it is rather ironic that a considerable portion of this China-battering politician’s wealth was actually obtained by doing business with Chinese companies before he entered politics

***

Har svårt att se vad granskande journalistik har med en enskild ambassads fördömande av religionshat att göra? För inte menar väl RPM att ambassaden i Kairo hindrat, torterat och fängslat filmmakaren i fjorton månader?