(Uppdaterad med TV-siffrorna)

Jag skrev tidigare i dag om demokraternas lyckade konvent och hur det skulle ge effekt i opinionen under början av nästa vecka. Jag hade fel: effekten kom redan i dag.

President Obamas ”Job approval” sköt i höjden till 52 procent – den högsta nivån på 15 månader. Det är en uppgång med hela 7 procent från dagen innan konventet öppnade.

Senast det hände var i maj 2011 efter beskedet att Usama bin Ladin dödats av amerikanska specialförband, tipsar Sveriges bästa USA-analytiker ”J” i ett sms.

***

Även TV-siffrorna gick Obamas väg. Hans tal sågs av 5,4 miljoner fler amerikaner än utmanaren Romney – och sammanlagt följde 12,8 miljoner fler tittare demokraternas konvent än republikanernas.

***

Jobbstatistiken som presenterades i dag var en besvikelse. Tillväxten i antalet nya jobb var långt under det förväntade. Men trots det kan det vara på sin plats med en historisk jämförelse:

Augusti 2007: – 18,000
Augusti 2008: – 274,000
Augusti 2009: – 231,000
Augusti 2010: – 54,000
Augusti 2011: + 85,000
Augusti 2012: + 96,000

Clint Eastwood förklarar den tomma stolen, och en del annat, i en intervju till lokaltidningen i Carmel – staden där han en gång var borgmästare.

DN publicerar de för Obama nedslående siffrorna om jobben som nyss kom:

FLER ÄR SYSSELSATTA I USA

Man vet om man ska skratta eller gråta. Jag vet i alla fall. Jag skrattade.

Non-farm pay roll – jobb utanför jordbrukssektorn – växter med 96 000 under förra månaden, ungefär hälften av förväntat och under det magiska 100 000-strecket. Arbetslösheten sjönk från 8,3 till 8,1, vilket inte hade förväntats – gissningen var oförändrat – men anledningen tillskrivs att arbetssökande slutat söka jobb, inte att de fått jobb.

Det är för det första i sig en dålig nyhet, för det andra en särskilt dålig nyhet, eftersom den kan sätta fokus på de ytterligare miljoner människor som gjort samma sak under de senaste åren. Så tillvida är arbetslöshetssifrrorna – om än höga – ännu sämre än vad de ser ut.

Samtidigt revideras siffrorna för juni från 64 000 till 45 000 och för juli från 163 000 till 141 000.

Detta var den nödvändiga slutpunkten till Tampa och Charlotte, och den avgör saken: republikanerna hade inte lika roligt, men de var effektivast. Tillbaka till jobbdiskussionen, så kan demokraterna diskutera Sandra Fluke.

Nu kommer det fler citat ur Bob Woodwards bok, The Price of Politics, och det är inte en smickrande bild som ges av president Barack Obama – insiders omdömen,som spridits i flera år, om en president som inte klarar jobbet, men ändå har mycket höga tankar om sig själv, tycks bekräftas.

Jag undrar hur mycket den här kommer att användas i valrörelsen. I nästa vecka släpps den till försäljning.

Demokraterna har avslutat ett lysande – närmast perfekt – konvent trots alla farhågor om motsatsen. Talarna representerade hela den amerikanska mångfalden och vi har sett nya politiska talanger födas. Dessutom bjöd Michelle Obama och John Kerry på två enastående framträdanden, liksom huvudfigurer själv: Barack Obama.

Men ingen slog den gamle silverryggen Bill Clinton. Under 50 minuter desarmerade han den politiska högern utan att vara plump eller oförskämd. Han var överläkaren i politisk kirurgi som med fast hand snittade upp den konservativa 50-talsnostalgin och blottade de sjuka vävnaderna.

***

I dag presenteras jobbstatistiken för augusti månad som alla väntat på. Blir det ingen otrevlig överraskning – själv tror jag på motsatsen – kommer vi redan i nästa vecka se effekterna av det demokratiska konventet bland de osäkra väljarna i opinionsmätningarna.

***

Skiljelinjen är nu glasklar: Ett USA som byggs tillsammans med individuellt ansvar och gemensamma rättigheter – sjuk som frisk, hetero som homo, kvinna som man – eller en trickle-down-ekonomi med gubbiga pekfingrar som bestämmer vem som lever rättroget eller i synd.

Nu börjar valrörelsen på riktigt allvar.

***

Det var för lite konkreta förslag, så lyder den skarpaste kritiken från republikanskt håll efter Obamas tal. Där är vi helt överens.

***

En av behållningarna från konventet var att lyssna till den katolska nunnan Simone Campbell från ”nun on the bus.”

Som riktiga vänner gör – jag och RPM pennfajtades efter Obamas tal. Här kan du läsa hela samtalet:

RPM: Barack Obama inledde sitt tal med att tala om ”hope” och fortsatte med att klaga på politiken sådan den bedrivs i Washington DC. Det var deja vu all over again.

MANUEL: Va, du som är så rutinerad borde väl veta att varje politiskt tal ska börja med ett löfte om förändring av DC och avslutas med ett tack och godnatt till nationen. Inte ska väl Obama bryta med den traditionen. Men beskrivningen av landets utmaningar och alla vardagshjältar, om ett samhälle som byggs tillsammans, miljonärernas bidrag till återuppbyggnaden, klimatarbetet, syrliga attackerna mot Romney?

RPM: Allvarligt talat, jag är inte det minsta imponerad. Obama gör det han gör på ett suveränt sätt. Ingen är bättre. Men vi såg detta för fyra år sedan. Vi vet att det bara är prat. Det är som att se någon göra ett svårt trick på ett riktigt bra sätt – man vet att det inte är på riktigt.

MANUEL: Gillar särskilt detta citat från talet:
Now, our friends at the Republican convention were more than happy to talk about everything they think is wrong with America, but they didn’t have much to say about how they’d make it right.  They want your vote, but they don’t want you to know their plan.  And that’s because all they have to offer is the same prescription they’ve had for the last thirty years:
“Have a surplus? Try a tax cut.”
“Deficit too high? Try another.”
“Feel a cold coming on? Take two tax cuts, roll back some regulations, and call us in the morning!”

RPM: Yep, det var en bra replik. Men det ironiska var att den var del av ett av de tommaste tal jag någonsin hört på den här nivån. Vi vet nu att Obama ska lösa krisen genom att anställa 100 000 fler lärare i matte under de kommande fyra åren – inte mer. Han sa inget om budgetunderskott. Inget om statsskuld. Inget om hur socialförsäkringsreformer ska utföras – bara att han vägrar ändra på något. Det här talet kommer att få hård kritik i morgon.

MANUEL: Du har en poäng. Men du som jag vet: budgetunderskottet och statsskulden har bara en lösning – majoritet i kongressen. Oavsett om demokraterna eller republikanerna vinner valet.

RPM: Det är sant, men presidenten ska berätta vilka lösningar han vill att kongressen ska anta. Det gjorde Obama inte för fyra år sedan, han lämnade till kongressen att utforma politiken. Vad har vi för skäl att tro att han har några förslag den här gången? Och USA är i ett läge där landet mer än på mycket länge behöver politisk ledning från Vita Huset.
Frågan efter valrörelsen 2008 var: Han är en fantastisk talare och inspiratör, men har han något att komma med. Samma fråga i dag, förutom att vi har fyra år som skäl att tro att svaret är ”nej”.

MANUEL: Obama har aldrig varit en retorisk teknokrat. Det handlar mer om känsla, vision och riktning. Vill man höra en föreläsning om socialförsäkringssystemens beståndsdelar får man vända sig till Ryan. Men du har rätt i att det politiska reform-manifestet gapar något tomt. Inte helt ovanligt dock. Vi kan väl kalla det ”second term sickness.” Tyckte du förresten att de stora reformerna fanns i Romneys tal?

RPM: Men Romney har lämnat konkreta förslag, som fanns som bakgrund till hans tal. Han pratade om det han var skyldig väljarna: vem han är. Obama är skyldig väljarna politik, och teg i det avseendet. Det är särskilt problematiskt för Obama, då hans problem under ett par år varit att han är ”all hat and no cattle” – det var detta han behövde göra något åt i kväll. Men han fortsatte briljera. I snömos.

MANUEL: Konkreta förslag? Du menar oljeröret Keystone och alla återställare? Sanningen är att ingen kandidat i modern tid lagt så tunna papper på bordet som just Romney. Jämför med George W. Bush för skojs skull. Men återigen: ”man kan inte bada i samma flod två gånger”, för att prata med de grekiska filosoferna. Och nog tog sig Obama ett litet snabbdopp i samma flod som han badade i 2008. Å andra sidan: politik är också passion. Och det fick vi i kväll.

RPM: Vi kan prata om Romneys förslag en annan gång, och nöja oss med att konstatera att Obama gjorde om sitt vanliga trick i dag – och att människor börjar tröttna. Jag har redan sett James Carville och Joe Trippi uttrycka besvikelse över Obamas tal – båda solida anhängare av presidenten och veteraner i partiet. Högersidan baxnar över innehållslösheten och gissar att Obama valde att inte ta några risker. Och tydligen har Debbie Wasserman Schultz fångats på bild när hon gäspar mitt under talet… Ett ännu säkrare tecken på att Obama misslyckades: flera demokrater skriver att Biden och Kerry höll bättre tal. Ouch!

MANUEL: Då missade du bland annat Juan Williams, Fox News, kommentar: “People said, ‘Well, exactly how would you accomplish some of the goals?’ But it doesn’t feel, looking at this audience, just feeling energy here, it doesn’t feel like that is what this night was about. It was about a president who has a confidence, who doesn’t look like he’s feeling any anxiety at the moment. He’s clear about who his opponent is — the vision, the values and difference.”

MANUEL: Men då är vi ju överens. Det var ett fantastiskt tal men tunt på politiska reformförslag. Historien om trollkarlen och revisorerna (en utan och en med bestämda åsikter) fortsätter därmed i morgon.

RPM: Och just för att det var fantastiskt men tunt på substans blev det motsatsen till fantastiskt, och visade på Obamas största svaghet som kandidat.

Under de besök jag gjort i Washington DC sedan president Barack Obama tillträdde har ett tema varit genomgående från republikaner och demokrater: Under de första avgörande åren uppvisade Obama en förlamande inkompetens i den exekutiva konsten, som ofta ställde till onödiga problem, och som försvårades av hans egen uppfattning att han visste precis hur jobbet skulle skötas.

Det mest berömda och avgörande exemplet var när Representanthusets talman John Boehner och presidenten förhandlade fram ett sparpaket som mycket väl kunde ha vänt den ekonomiska krisen – och Obama sedan oförutsägbart och oförklarligt krävde ytterligare skattehöjningar av Boehner. Det var som om han trodde att saken gällde att pruta på en bil, och Boehner reagerade med att lämna förhandlingarna.

Skälet till Boehners vrede var givetvis att Obama trixade med paketet paketets skattehöjningar, som alla tror att republikanerna i alla lägen vägrar att gå med, och som innebar ett högt politiskt pris för Boehner personligen och för republikanerna i Huset. Möjligen trodde Boehner att Obama fifflade med deras överenskommelse. Sanningen var snarare att presidenten inte begrep vad han sysslade med, vilket också ligger nära journalisten Bob Woodwards slutsats i boken The Price of Politics, som kommer ut den 11 september. Woodward: ”Det blev allt tydligare att ingen styrde Washington. Det innebar trubbel för alla, men särskilt för Obama.”

Det är en av de ihållande myterna om Obamas tid i Vita Huset att republikanerna obstruerat och hindrat samarbete mellan partierna. Skulden ligger i lika hög grad hos det demokratiska partiet, som i Harry Reid, Nancy Pelosi och Barack Obama har en trio av sällsynt kompromisslöst slag, utan förståelse för att det andra partiet också har en agenda. Kompromissen som hade kunnat vända skutan, som Obama klantade bort, är ett exempel på det, sättet att halvfiffla igenom Obamacare är ett annat.

Efter Paul Ryans tal skrev många kommentatorer till vänster om hur Ryan ljög sig igenom talet. I själva verket har man inte lyckats beslå honom med en tydlig lögn, dock några glidningar och lite hyckleri. Par for the course i sammanhanget, tyvärr, men vi får trösta oss med att han inte kom i närheten av Bill Clintons lättfotade förhållande till sanningen.

Läs Washington Posts granskning av innehållet i Clintons påståenden.

Det är förstås det enda sättet att få det att låta som om president Barack Obama gjort ett bra jobb med krishanteringen av ekonomin.

När Bill Clinton höll sitt tal i går gjorde han exakt det som förutspåtts – och han gjorde det bra. Entrén fick publiken på plats att jubla, och sedan fortsatte den med det, under hela det långa talet.

En del kommentatorer på högerkanten har försökt vinkla mottagandet på att Clinton höll ett hyllningstal till sig själv, snarare än till president Barack Obama, andra har gjort sig lustiga över att det var ett alldeles för långt tal.

Jag tycker att båda invändningarna är svaga. Självklart hyllar Clinton sig själv – det är vad han gör – men dels var det halva poängen, han ville ju sedan berätta att Obama är the second coming, dels rådde det inget tvivel om att detta var ett starkt stöd för Obama. Det är en helt annan sak att Clinton inte menade hälften av vad han sa i går. Han tror, vilket ofta sagts, helhjärtat på sina lögner när han säger dem, och det ger intryck.

Att talet var långt, nå, om Clinton fått bestämma hade han stått där fortfarande. Och visst blev det lite segt på slutet (”… och låt mig nu säga några ord om hur man bäst sopsorterar”), men det var mycket som skulle sägas i komplexa ämnen. Fyrtio minuter är inget konstigt i det avseendet.

Däremot tyckte jag inte att talet var den fantastiska framgång som segerrusiga demokrater ville hävda omedelbart efteråt. Clinton har en hög lägstanivå, och föll inte under den. Men han har också en fantastisk högstanivå, och där befann han sig så gott som aldrig – möjligen med undantag för inledningen, då man fick känslan av att en klassiker var under uppsegling.

Det är talet kommer inte att ta stor plats under de kommande åtta veckorna. Faktum är att jag redan börjar glömma det.