I kvällens sista TV-debatt – 03.00 svensk tid – mellan Barack Obama och Mitt Romney i Boca Raton, Florida, kommer säkert en del av tiden att ägnas åt attacken mot konsulatet i Benghazi där fyra amerikaner miste livet den 11 september. Här på proffstyckarna har vi vridit och vänt på händelsen ett stort antal gånger utan att bli riktigt överens. Konstigt vore det annars. Trots allt tjänar Romney på att exploatera tragedin. Men det började inte särskilt bra, som alla säkert minns. Nu är dock det mesta av PR-haveriet glömt. Kvar återstår framför allt två angrepp i Romneys kampanjpärm: varför kallade inte Obama dödandet av ambassadör Chris Stevens för en ”terrorattack” och varför var det länge oklart vad som egentligen hade hänt?

Svaret på båda frågorna hänger såklart ihop. Det som skiljer en professionell politisk administration från, låt säga, twittrande Sverigedemokrater är att slutsatser och reaktioner bygger på fakta och analys. Exempelvis skulle den norska regeringen aldrig komma på tanken att antyda att terrordådet i Utöya var ett verk av islamister – som exempelvis SD-männen Kent Ekeroth och Linus Bylund hävdade – innan man har fakta på bordet.

Så vad visste den amerikanska administrationen i början? Ja, inte mycket visar det sig. Det ligger liksom i sakens natur. Annars hade troligtvis attacken gått att avvärja. I underrättelseorganet CIA:s talking-points fyra dagar efter attacken står att läsa:

”The currently available information suggests that the demonstrations in Benghazi were spontaneously inspired by the protests at the U.S. Embassy in Cairo and evolved into a direct assault against the U.S. Consulate and subsequently its annex. There are indications that extremists participated in the violent demonstrations…This assessment may change as additional information is collected and analyzed and as currently available information continues to be evaluated.”

Det konstateras även från ”intelligence” att våldsverkarnas handlande inte tyder på en planerad terrorattack:

”The attackers were disorganized; some seemed more interested in looting. Some who claimed to have participated joined the attack as it began or after it was under way. There is no evidence of rehearsals, they never got into the safe room, never took any hostages, didn’t bring explosives to blow the safe room door, and didn’t use a car bomb to blow the gates.”

Då raskt över till skuldfrågan. För det går nämligen alltid att hitta brister i en nationell krishantering. Varför fortsatte exempelvis George W Bush att läsa barnsagor samtidigt som båda WTC-byggnaderna stod i brann 2001? Varför genomförde han en planerad ”photo-op” i skolan han besökte när det stod klart att USA var under attack? Varför var hans första kommentar att det ”ser ut som en terrorattack”? Varför tog det flera timmar innan militären fick besked om att sättas på ”high alert”? Ja, så där kan man hålla på i all evighet och varje enskildhet kan blåsas upp till enorma proportioner.

I slutändan handlar det som så ofta om värdighet och var kampanjerna drar den tunna röda linjen i jakten på väljarröster. Chris Stevens pappa, 77-årige Jan Stevens, har öppet vädjat om att inte göra hans sons död till en kampanjfråga. Det vore ”motbjudande”, sa han i en intervju i förra veckan. Barbara Doherty, mamma till elitsoldaten Glen Doherty som även han dödades i attacken, var en ännu tydligare i kritiken mot Romney:

”He shouldn’t make my son’s death part of his political agenda. It’s wrong to use these brave young men, who wanted freedom for all, to degrade Obama.”

I kväll får vi svaret på var gränsen går för Mitt Romney.

***
Så här låter det i högerextrema Fox News när programledaren Megyn Kelly, liksom RPM här på proffstyckarna, gör sig till språkpoliser.

Inte helt olikt Monty Pythons berömda scen från Life of Brian, eller hur?

***
När Obama på en presskonferens i Vita Husets trädgård dagen efter attacken hävdade att den var en ”Act of terror” var det inte tillräckligt för högern. Han sa ju inte uttryckligen Benghazi. Frågan är om det går att rikta samma kritik när man lyssnar på Obamas tal i Colorado dagen efter presskonferensen.

***

En lustighet i sammanhanget. Platsen för kvällens sista debatt – Boca Raton (”råttmunnen” på spanska) – var stället där Romney fällde den numera världsberömda 47-procents kommentaren om landets latmaskar.