Beträffande Libyen och morden i Benghazi tycks det stå klart att Mitt Romney gjorde klokt i att låta frågan bero under senaste debatten – den stannar alldeles av sig själv i rampljuset, och Romneys stora misstag i den här frågan var när han rusade ut i offentligheten och kritiserade president Barack Obama mitt under brinnande kris. Han framstod då som en politiserande person, mer än som en president, av det enkla skälet att han betedde sig mer som en politiserande person, än som en president.

Detta kritiserar Condi Rice honom rättmätigt för. Att Colin Powell far ut till Obamas försvar är mindre dramatiskt, motsatsen hade varit en jätteskräll.

Men nyheten stannar alltså kvar i fokus, och handlar allt mer om Vita Husets och Barack Obamas svaga hantering av Benghazi. Presidenten valde, i bästa fall mot bakgrund av bristfällig information, vilket är illa nog, att tolka morden som gatuhuliganers rättmätiga vrede som gick för långt. I värsta fall, och allt mer tyder på det, fanns det tillräckligt med information tidigt nog för att Vita Huset skulle förstå att det här var en händelse som bäst förstods som planerade och med sitt ursprung i organiserade terroristgrupper. Men den tolkningen passade inte Obama, så han valde att förtiga opassande information för det amerikanska folket, och sälja morden som en händelse som passade in i Obamas tolkning av den vidare konflikten mellan den fria världen och jihadisterna.

Varför skulle Romney tjata om det i debatten? Riskerna var för stora, låt Obama sjuda i sin egen soppa.

*****

Obamas knappa debattseger – om man ägnar sig åt stilpoäng – har uppenbarligen inte lyckats vända trenden till hans fördel. Men den tycks ha bidragit till att försvaga Romneys momentum, dennes ledning nationellt växer inte, hans ledning eller krympning av underläge, i battleground states tycks ha avstannat. Tillfälligt?

*****

Flera mätningarna den senaste tiden visar att Obamas överläge bland kvinnliga väljare krympt kraftigt. Jag skulle gissa att det huvudsakligen beror på att kvinnor och män väljer säkerhet och god ekonomi när det kommer till kritan, och snart kommer det till kritan.

Men det finns möjligen ett par andra orsaker. Obamas vansinniga försök att teckna Romney som i krig mot kvinnor är mer än något annat en strategi som utgår från att kvinnor inte tänker. Den slår tillbaka nu. Dessutom kan Obamas irriterade och hånfulla beteende i debatten och i sina tal slå tillbaka. Det doftar vrede, rädsla att förlora, brist på respekt för processen.

Hur ska man annars tolka det att Obama jämför det faktum att Romney bytt åsikt i en del frågor med långt gången cancer? Eller att Obama säger att ”barn ser att Romney snackar skit”. Det är på samma nivå som ”åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin utrikespolitik”. Vad är det för tonårsretorik? Och dessutom: ge mig USA:s utrikespolitik från 1980-talet sju dagar i veckan, den befriade en hel värld.

Med endast tretton dagar kvar till valet får nu Obama välbehövligt stöd av två republikanska utrikespampar. Först ut är Colin Powell, utrikesminister i George W Bush administration mellan åren 2001 och 2005, som nu bestämt sig för att stötta Obama. Till saken hör att han röstade på Obama i presidentvalet 2008, trots att han då liksom nu kallar sig republikan. Denna gång är han framför allt kritisk mot Romneys oförmåga att stå för en och samma uppfattning. Så här svarade han CBS i morse:

”one day he (Romney, min anm.) has a certain strong view about staying in Afghanistan but then on Monday night he agrees with the withdrawal, the same thing in Iraq and almost every issue that was discussed on Monday night, governor Romney agreed with the president with some nuances but this is quite a different set of foreign policy views than he had earlier in the campaign”

Men även hans efterträdare på posten, Condoleezza Rice, ger sig nu in i den politiska hetluften. Enligt henne har många republikaner alldeles för tidigt försökt göra politik av terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi. Till Fox News säger hon:

”But when things are unfolding very, very quickly, it’s not always easy to know what is really going on on the ground. And to my mind, the really important questions here are about how information was collected. Did the various agencies really coordinate and share intelligence in the way that we had hoped, with the reforms that were made after 9/11? So there’s a big picture to be examined here. But we don’t have all of the pieces, and I think it’s easy to try and jump to conclusions about what might have happened here. It’s probably better to let the relevant bodies do their work.”

***

På proffstyckarna har jag vid upprepade tillfällen lyft fram båda argumenten. Men tänk att det skulle bli Powell och Rice som gav mig rätt. Eller omvänt: det var väl egentligen alldeles självklart att just Powell och Rice delade min uppfattning.

(Attackannons av det demokratiska partiet)

Mitt Romney har i årets senatsval endast valt att ge en av alla kandidater annonsstöd: Indiana-baserade Richard Mourdock. Det skulle han inte gjort, så här i efterhand. I ett brokigt idépolitiskt landskap får man naturligtvis tycka mycket om mycket – men att hävda att det är guds verk om kvinnan blir gravid efter en våldtäkt är med ett städat språk både stötande och osmakligt. Med det går även att uttrycka i mer psykologiska termer som exempelvis bristande empatisk förmåga och grandios självuppfattning. Rimligtvis borde det i vart fall inte ha något med kristendom att göra.

Man kan naturligtvis hävda att Mourdock är ytterligare ett exempel på en högerpolitiker som ”råkar” fälla en ogenomtänkt kommentar. Eller så ser man ett mönster – att republikanerna (av äldre manlig sort, såklart) försöker ta gud som gisslan i strävandet efter att ta kontroll över kvinnors självbestämmande. Även när hon är ett offer för mäns våld.

***
Ofta reduceras USA-valet till ett taktiskt brädspel mellan två kampanjer. Fallet Mourdock visar dock hur livsviktigt politik kan vara.

***
Jag har lärt mig genom livet hur vanskligt det kan vara att använda ironi vid allvarliga tillfällen. Men jag kan inte låta bli att låna orden av Josh Fruhlinger när han sammanfattar Mourdocks syn på abort:
• Rapist’s decision to rape you? His free will, not God’s fault, not God-approved.
• Rapist’s sperm’s success in hooking up with an egg and making a preborn human in your womb? Entirely under God’s control, as he weaves the gift of life inside your body.
• Your decision to have an abortion? Your free will, not God’s fault, not God-approved.

***
Romney har valt att fortsätta stödja Mourdock i senatskampen och deras gemensamma annons snurrar därför fortfarande i lokal TV i Indiana. En riktig vän stöttar i både solsken och regn, eller hur?

Jubelidioten Donald Trump har lovat en October surprise av sällan skådat mött, och nu börjar det läcka vad den handlar om: det finns skilsmässopapper för paret Obama!

Det kanske är sant, kanske är det inte sant. Det är utan tvekan sant att de inte är skilda. I vilket fall som helst är det lågt, smutsigt, snaskigt och dokusåpe-aktigt av the Donald – med andra ord, helt i klass med hur han brukar bete sig.

Nu börjar folk på högerkanten oroa sig (demokrater jublar såklart), eftersom allt faktiskt går riktigt bra för Mitt Romney just nu. Ska Trump lyckas stjäla en handfull dagar från en utveckling som pekar på att vi ska en ny president i Vita Huset?

Jag är inte orolig. Det är en lätt match för Romney att vifta undan det som trams. Han kan till och med erbjudas ett tillfälle att framstå som vuxen och generös – motsatsen till det intryck Obama gjort sista tiden.

Kan en man, som i den viktigaste, utrikes- och säkerhetspolitiska debatten på åratal, i världens viktigaste land, i en farlig tid, säger till sin meningsmotståndare, ”Åttiotalet ringde, och ville ha tillbaka sin utrikespolitik”, vinna ett val?

Jag är en intuitiv person. Mitt svar på den frågan är, ”Inte en chans!”.

Men jag har å andra sidan för länge sedan lärt mig att inte odelat lita på min intuition.

Det sägs att man ska stå still när man trampar i klaveret. Det är dock ingen vidare livsregel. Tvärtom bör man istället inse sitt misstag, be om ursäkt om det är påkallat och lova bot och bättring.

Därför: jag förtjänar RPM:s rapp över fingrarna när jag kallade Fox News för högerextrem. Ett mer passande ord är ”right wing propaganda”, vilket var beskrivningen jag sökte. Jag slarvade. Jag ber om ursäkt till alla Fox-lovers. Och jag lovar naturligtvis bot och bättring.

Proffstyckarna är helt enkelt bättre än så.

Manuel har skrivit ett mycket bra inlägg om diskussionen kring Obama-administrationens reaktion på morden i Benghazi, och dess efterspel. Det har bara två brister, en detalj och en mera övergripande.

Detaljen först: Fox News är inte en ”högerextrem” kanal. Det där är ett tramsigt språkbruk som en av landets smartaste sossar borde hålla sig för god för. Det är en TV-kanal som uttrycker en tydlig republikansk hållning, bara en idiot skulle förneka det, men det är inte att vara ”högerextrem” och ”republikan” är inte ett skällsord. Det är en politisk hållning i världens främsta demokrati.

Min övergripande invändning är att det finns en viktig konflikt mellan Obama och Romney, liksom den finns mellan vänster och höger i västvärlden, när det gäller hur den terroristiska islamismen ska konceptualiseras och bemötas.

Här är en renodlad beskrivning (verkligheten innehåller såklart mycket finare nyanser):

Från vänster vill man se ett fattigt och outbildat och förtryckt folk, som reagerar på orättfärdigheter med perversa handlingar. Västs skyldighet är att lyfta dessa människor ur deras misär, då kommer de att sluta att mörda våra civila. Vårt problem är alltså mer eller mindre självförvållat.

När perversa våldshandlingar drabbar oss ska de behandlas som enskilda illdåd och bemötas polisiärt. Under tiden fortgår vår övergripande strategi att hjälpa dessa fattiga och outbildade att få det bättre, och att försöka förklara för dem att vi vill dem väl.

Från höger ser man en ideologisk kamp, som påminner om den demokratiska länder utkämpat mot nazism, kommunism och fascism. Fattigdom och låg utbildning är alltid ett problem, överallt, men orsakar inte massmord på civila alltid, överallt.

Vi har en fiende som bekrigar oss, och den rimliga reaktionen är att försöka besegra denna fiende.

Vad hände i Benghazi? Man måste vara blind och döv om man inte ser hur Obama och hans administration omedelbart och under lång tid ville övertyga världen om att det handlade om outbildade och fattiga människors begripliga vrede, riktad mot en film som producerats i USA, i vilken Muhammed framställdes på ett ovärdigt sätt. Reaktionen var i minst lika hög grad att fördöma filmen, som att fördöma illdådet.

För högern är det självklart att Obamas första uttalande borde ha varit att amerikanska medborgare kan publicera den sortens Muhammedfilmer sju dagar i veckan utan att amerikanska medborgare ska riskera mördas av terrorister. Det följer inte att filmens budskap bör försvaras. Obama vinglade i detta.

Det dröjde innan Obama tolkade morden som en terroristhandling orsakad av terrorister som tillhör ett terroristnätverk. Han höll fast vid att händelseförloppet var: a) en amerikansk film visades, b) fattiga och outbildade muslimer reagerade spontant och vredgat.

Manuel säger att en riktig regering inte uttalar sig som Sverigedemokrater, utan fakta. Obama gjorde just detta, men hamnade fel på ett annat sätt än din genomsnittlige SD:are.

Alltså, man kan gnabbas om ord, men det är vänstern som vill göra det den här gången – ”jag sade visst det att det var en ’act of terror’ – för att dölja att något inträffat som är problematiskt för vänsterns ideologiska hållning i striden mot terrorismen, problematiskt för Obamas ursäktande hållning gentemot jihadisterna.

I kvällens debatt kommer Romney att plocka hem den poängen med all önskvärd tydlighet. Obamas enda chans är att vika från sin hållning, och inta en tydligare och hårdare högerattityd.

På något av två sätt kommer kvällens debatt att visa hur Obama vinglat och tänjt på innebörden av sina ord. Antingen förlorar han meningsutbytet klart och tydligt eller så ändrar han sin hållning, och låter som en hård högerman.

I kvällens sista TV-debatt – 03.00 svensk tid – mellan Barack Obama och Mitt Romney i Boca Raton, Florida, kommer säkert en del av tiden att ägnas åt attacken mot konsulatet i Benghazi där fyra amerikaner miste livet den 11 september. Här på proffstyckarna har vi vridit och vänt på händelsen ett stort antal gånger utan att bli riktigt överens. Konstigt vore det annars. Trots allt tjänar Romney på att exploatera tragedin. Men det började inte särskilt bra, som alla säkert minns. Nu är dock det mesta av PR-haveriet glömt. Kvar återstår framför allt två angrepp i Romneys kampanjpärm: varför kallade inte Obama dödandet av ambassadör Chris Stevens för en ”terrorattack” och varför var det länge oklart vad som egentligen hade hänt?

Svaret på båda frågorna hänger såklart ihop. Det som skiljer en professionell politisk administration från, låt säga, twittrande Sverigedemokrater är att slutsatser och reaktioner bygger på fakta och analys. Exempelvis skulle den norska regeringen aldrig komma på tanken att antyda att terrordådet i Utöya var ett verk av islamister – som exempelvis SD-männen Kent Ekeroth och Linus Bylund hävdade – innan man har fakta på bordet.

Så vad visste den amerikanska administrationen i början? Ja, inte mycket visar det sig. Det ligger liksom i sakens natur. Annars hade troligtvis attacken gått att avvärja. I underrättelseorganet CIA:s talking-points fyra dagar efter attacken står att läsa:

”The currently available information suggests that the demonstrations in Benghazi were spontaneously inspired by the protests at the U.S. Embassy in Cairo and evolved into a direct assault against the U.S. Consulate and subsequently its annex. There are indications that extremists participated in the violent demonstrations…This assessment may change as additional information is collected and analyzed and as currently available information continues to be evaluated.”

Det konstateras även från ”intelligence” att våldsverkarnas handlande inte tyder på en planerad terrorattack:

”The attackers were disorganized; some seemed more interested in looting. Some who claimed to have participated joined the attack as it began or after it was under way. There is no evidence of rehearsals, they never got into the safe room, never took any hostages, didn’t bring explosives to blow the safe room door, and didn’t use a car bomb to blow the gates.”

Då raskt över till skuldfrågan. För det går nämligen alltid att hitta brister i en nationell krishantering. Varför fortsatte exempelvis George W Bush att läsa barnsagor samtidigt som båda WTC-byggnaderna stod i brann 2001? Varför genomförde han en planerad ”photo-op” i skolan han besökte när det stod klart att USA var under attack? Varför var hans första kommentar att det ”ser ut som en terrorattack”? Varför tog det flera timmar innan militären fick besked om att sättas på ”high alert”? Ja, så där kan man hålla på i all evighet och varje enskildhet kan blåsas upp till enorma proportioner.

I slutändan handlar det som så ofta om värdighet och var kampanjerna drar den tunna röda linjen i jakten på väljarröster. Chris Stevens pappa, 77-årige Jan Stevens, har öppet vädjat om att inte göra hans sons död till en kampanjfråga. Det vore ”motbjudande”, sa han i en intervju i förra veckan. Barbara Doherty, mamma till elitsoldaten Glen Doherty som även han dödades i attacken, var en ännu tydligare i kritiken mot Romney:

”He shouldn’t make my son’s death part of his political agenda. It’s wrong to use these brave young men, who wanted freedom for all, to degrade Obama.”

I kväll får vi svaret på var gränsen går för Mitt Romney.

***
Så här låter det i högerextrema Fox News när programledaren Megyn Kelly, liksom RPM här på proffstyckarna, gör sig till språkpoliser.

Inte helt olikt Monty Pythons berömda scen från Life of Brian, eller hur?

***
När Obama på en presskonferens i Vita Husets trädgård dagen efter attacken hävdade att den var en ”Act of terror” var det inte tillräckligt för högern. Han sa ju inte uttryckligen Benghazi. Frågan är om det går att rikta samma kritik när man lyssnar på Obamas tal i Colorado dagen efter presskonferensen.

***

En lustighet i sammanhanget. Platsen för kvällens sista debatt – Boca Raton (”råttmunnen” på spanska) – var stället där Romney fällde den numera världsberömda 47-procents kommentaren om landets latmaskar.

Barack Obama och Mitt Romney framträdde häromdagen vid den traditionella Al Smith Dinner, en fund-raiser för välgörenhetsorganisationen som bär namn efter USA:s förste, katolske presidentkandidat.

Precis som traditionen bjuder höll de båda tal som skämtade friskt med dem själva, den andre och med kampanjen – och som underströk den fundamentala respekt kandidaterna har för varandra och den demokratiska processen.

Klicka på länkarna ovan, de är väl värda tio minuter var.

Det går rykten att vi har att vänta besked om en överenskommelse mellan Iran och USA, som går ut på att Iran avslutar sitt kärnanrikningsprogram mot att USA lyfter sanktioner mot landet.

Ayatollah Khamenei har en historia av att lägga sig i amerikanska presidentval, och tanken är att han gör detta för att behålla Barack Obama i Vita Huset.

My take: Baloney.

Det vore riskabelt på gränsen, nej, över gränsen till det idiotiska att ge sig in i den sortens förhandlingar med Iran inför valet. Att spinna ett sådant avtal på ett sätt som inte framstår som inrikespolitisering av utrikes- och säkerhetspolitik är omöjligt.

Det är snarare ett rykte från höger för att diskreditera Obama.

***UPDATE***

Talesmannen för National Security Council, Tommy Vietor:

”Det är inte sant att USA och Iran har gått med på enskilt möte eller något annat möte efter valet i USA.”