Mätningar visar att demokrater är säkra på att Obama vinner och att republikaner är säkra på att Romney vinner.

Rensat för önsketänkande, hur kan de vara så oense?

Skälet ligger i hur man tolkar de mätningar som sköljer över folket. Kort sagt kan man säga att demokraterna litar på dem, och de visar att Obama vinner i de nyckelstater han behöver för att bli omvald.

Republikaner misstror dem av följande skäl: underlaget utgår från att Obama kommer att locka lika många till valurnorna som för fyra år sedan, då han slog alla rekord i varenda svårflirtad väljarkategori som finns.

Om det istället visar sig att ungefär lika många potentiella Obamaväljare som Romneyväljare stannar på sofflocket, då har mätningarna grovt överskattat Obamas ställning i väljarkåren.

Mot bakgrund av detta ska man förstå Romneys beslut att ge sig in i Pennsylvania i valrörelsens slutskede. Manuel – och hans partikamrater i USA – väljer att tolka detta som desperation. Precis som John McCain för fyra år sedan har Romney egentligen insett att han är körd, men som en sista Hail Mary ger han sig in i en delstat som redan är förlorad, i hopp om att på något mirakulöst sätt vrida den ur Obamas grepp.

Från höger märks inga sådana signaler. Trender i Pennsylvania tyder på att Romney fortsätter minska gapet till Obama, och det är en delstat som Obama i praktiken övergett i månader. Varför inte ta chansen, pengarna finns ju? Istället för desperation är alltså Romneys slutattack i Pennsylvania ett tecken på gryende självförtroende.

Vi kommer inte längre i den frågan, men det kan vara på sin plats att påpeka att Manuels tolkning av skeendet långt ifrån är den givna. Romney kan såklart ha fel om att Pennsylvania ”is in play”, däremot finns inget som tyder på att det är rädsla att förlora som driver honom att ge sig in i delstaten.