Den har varit en snackis ett tag: dokumentärfilmen, The Road We´ve Traveled, om Barack Obamas fyra år vid makten som släpps nästa torsdag. Filmen som regisserats av Davis Guggenheim, mannen bakom Al Gores dokumentär ”En obekväm sanning”, blir ca. 17 min lång och har Hollywood kändisen Tom Hanks som berättarröst. Se trailern först av alla här.

Det finns något romantiskt med en golvad människa som vägrar att ge upp. Newt Gingrich lanserar i dag Facebook-kampanjen ”Romney Record”. På sidan samlas allt negativt som finns att tillgå om Romney i det nya Timeline-formatet. Newt tar besattheten och skitkastningen till ännu en ny nivå. I think I like, måste jag erkänna.

Mitt Romneys kampanjdirre, Rich Beeson, skickade i natt ut ett pep-mejl till alla supportrar. Efter den något lama totalsegern av Super Tuesday behövs en snärtig story att förmedla till media och kampanjaktiva.

Den lyder ungefär så här: Mitt Romney har vunnit elva av de femton senaste primärvalen och har nu lite mer än dubbelt så många delegater som Rick Santorum och fyra gånger fler än Newt Gingrich. Super Tuesday var också Santorum och Gingrich sista möjlighet att knappa in på Romney. I de kvarvarande 34 primärvalen är endast fyra sådana där ”vinnaren-tar-allt”, och i samtliga dessa – Utah, New Jersey, Washington D.C. och Delaware – ligger Romney i topp i opinionsmätningarna. Och före tisdagens val avgjordes hälften av dem genom ”caucuses”, men endast sju av de återstående valen avgörs på det sättet (läs: caucuses – eller nomineringsmöten – kräver generellt inte lika mycket av organisatoriska förberedelser). Kort och gott: Det som nu återstår är en sorts inofficiell Eriksgata fram till partikonventet.

Beeson glömmer dock ett antal fakta i sitt pep. Romney har hitintills endast lyckats att samla ca. 3,2 miljoner röster, vilket ska jämföras med Santorum och Gingrich ca. 2 miljoner vardera. Detta trots att han har en kampanjkista och partibackning som utmanarna bara kan drömma om.

Han vann efter stora svårigheter sin egen delstat Michigan med ytterst blygsamma 3 procent och Ohio-segern var ännu tajtare trots att den egna kampanjen och Super PAC:en ”Restore our future” öste pengar i köpta medieutrymmen. Vad händer om och när Newt Gingrich tar sitt förnuft till fånga och hoppar av – vilket det just nu spekuleras vilt om. John Fund på National Review Online skriver träffande om Romneys problem med att entusiasmera väljarbasen.

Avslutningsvis ett förtydligande. Fick ett sms i morse: ”Tycker du och Roland inte om varandra?” Nu tycker kanske inte jag att våra två senaste inlägg skulle utgöra något som helst bevis för att så skulle vara fallet, men samtidigt vet jag ironi är en debattörs värsta fiende. 2008 bevakade vi USA-valet tillsammans, och under många och långa månader kom vi både att stötta varandra men också att retas vid tillfälle. Ni som inte följt oss tidigare kan därför omöjligt veta detta – och att Roland är världens bästa republikan.

Ännu en gång spelar RPM mig ett spratt. Jag tänker att det är en sorts prövning jag ska genomgå för att testa min tro. Är du inte egentligen konservativ? Ser du inte det uppenbara: hur mainstream-media vinklar, manipulerar, förpestar? Han gör i ordning ett politiskt gesällprov. Tur eller skicklighet, jag hittar omedelbart felet och inser att RPM och alla andra republikaner har rätt. Även Politico djävlas när dem kan  – eller så sköts inrapporteringen av Ohios resultat med hjälp av brevduvor.

(skärmdump av Politicos Delegate Tracker kl. 23.00 den 7 mars)

Det var en lugn Twitterdag fram till kl. 16 (PST) i går. Sen brakade det loss ordentligt i kablarna. Framför allt kommenterades kampen mellan Romney och Santorum i Ohio. Mellan kl. 18-19 gjordes otroliga ca. 40 000 Tweets om Santorum, som därmed slog Newt Gingrich tidigare Twitterrekord. Ett av de mest Retweetade tillhörde Alex Bowles som beskrev Romneyfamiljens felstavade efternamn med orden: ”…world’s most epic Freudian slip”.

Valkampanjer har en unik förmåga att slita på både den mentala och fysiska hälsan. Snabbmat, sömnbrist, tidsomställningar kan knäcka även den bäste. Under mina år som S-presschef såg jag många kända politiker med tusenmilablick. Men frågan är om inte Newt tar utmattningen ett steg längre. Inför sin medverkan i går på AIPAC-konferensen lyckas han först somna och sedan bjuda in panelen till frågestund. Någon panel fanns dock inte – Newt skulle hålla ett anförande, vilket han helt glömt bort i sömnyran.

Se inslaget här.

I dag är en stor krishanteringsdag – för alla politiska journalister och tyckare. Återigen räknade de allra flesta bort sig, och nu ska det rättas till under dagen. Bort med alla texter från i går och in med nya krystade varianter på temat: ”Det var oväntat men ändå väntat”. Det som skulle bli ett segertåg för Romney visade sig snabbt bli ett gerillakrig. I varje gathörn väntade Santorums folk med laddade vapen. Nu gick det trots allt vägen i Ohio och i ytterligare fem delstater. Men de förhållandevis stora förlusterna i Tennessee och North Dakota samt den något mindre i Oklahoma mot huvudkandidaten Rick Santorum gör att kampen fortsätter några veckor till. Dock krävs det ett mindre mirakel för att Romney ska förlora nomineringen – och det kommer inte ske varken på mitt eller RPM:s vaktpass. Men det skulle inte skada dramaturgin om Newt valde att hoppa av tåget. Några nya friska pengar väl knappast strömma in i hans kampanj efter nattens besvikelse. Vinsten i Georgia utgör helt enkelt inte den hjärtkompression som Newt så väl behövde.

De allra flesta frågorna jag fått i min mejlkorg kretsar kring varför jag inte skriver bättre om Ron Paul och hur man bland annat räknar fram delegater. Svaret på den första är enkel: Ron är inget seriöst alternativ och mycket få – demokrat liksom republikan – vill se honom bakom spakarna. Däremot får han gärna passa mina barn, om han har tid och lust. Svaret på den andra är långt mer komplicerad. Det krävs som lägst en magisterexamen i valstatistik för att hänga med i årets republikanska primärval – om det överhuvudtaget räcker. Inte ens kampanjerna själva lyckas alla gånger. Ta bara exemplet om hur många delegater som egentligen fördelas under Super Tuesday? Nyhetsbyrån AP säger 419, Romney hävdar 391, MSNBC 424 och jag själv 437. Naturligtvis har jag rätt, men ändå fel. Det beror helt enkelt på hur man räknar. AP:s 419 bygger – och häng med nu – på att räkna bort 18 superdelegater medan MSNBC också lägger till 5 delegater från Wyoming, vilket är en delstat som få andra räknar in i Super Tuesday. Varför? Nej, jag stannar här och besparar er den plågsamma sifferexercisen.

En sak är vi alla överens om: det republikanska partiet har gjort allt de kan för att göra det jävligt svårt att hänga med. Om det var meningen, vilket man får hoppas och tro, är det utomordentligt skickligt gjort.

Hur gick det med min egen gissning? Hade Romney på 200-240 delegater, Newt Gingrich 70-90, Rick Santorum 60-80 och Ron Paul under 30. Enligt Huffington Post live-räkning har Romney just nu 208, Santorum 84, Gingrich 72 och Paul 21.

Stolt men inte nöjd, följaktligen.

Rick Santorum har den bästa plus/minus statistiken av samtliga republikanska kandidater, enligt en Gallupundersökning som släpptes i kväll. Andelen republikanska väljare som gillar respektive ogillar Santorum är 21 mot 5 procent. Det ger honom ett positivt gillande på 15 procent efter avrundning. Tvåa hamnar Mitt Romney på 13 procent i gillarfaktor. Därefter följer Ron Paul på 6 procent och sist i fältet placerar sig Newt Gingrich med 4 procent.

Dessa siffror ska jämföras med Barack Obamas 36 procent i den demokratiska väljarbasen. Men när både demokrater och republikaner vägs samman hamnar istället Ron Paul överst i statistiken. Och hur man än väljer att räkna eller bryta statistiken återfinns alltid Newt Gingrich sist i tabellen.

Vad säger då alla siffror? Ja, dels det uppenbara att republikanerna har primärval (läs: jag älskar min kandidat och hatar alla andra) vilket demokraterna inte har, dels att Santorum har ett förvånansvärt lågt ogillande och även slår Romney i undersökningen. Att många tycker om Ron Paul men få vill se honom bakom spakarna visste vi dock sedan länge.

Frågan är om den gamla sägningen att ”democrats fall in love, republicans fall in line” efter primärvalen kommer att leva vidare. Eller om republikanerna också får sina hjärtan krossade? Kanske något RPM kan svara på?

Not: gillar och ogillar är egentligen inte en helt korrekt översättning av undersökningsfrågans ”strongly favorable and unfavorable opinion”.

Åtminstone om man ska tro Intrades mycket kunniga och initierade placerare. Intrade är en webbaserad åsiktsbörs som gör det möjligt att placera pengar i framtida förutsägelser. Till skillnad mot odds och andra bettingspel är det placerarna själva som köper och säljer andelar av varandra. Den som vet något som andra inte vet kan därmed göra sig en ordentlig hacka. Under primärvalen har Intrade i princip träffat rätt varje gång och Mitt Romney ges nu 86 procent chans att vinna Ohiovalet.

Sällan eller aldrig har så många haft fel samtidigt.

Avslutningsvis: Enligt Intrade vinner Mitt Romney förutom Ohio ytterligare sju av sammanlagt tio delstater i natt. Rick Santorum förutspås vinna Tennessee och Newt Gingrich tar hem Georgia.

(Varning till känsliga och hundälskande läsare)

Veckomagasinet The New Yorker har på marsnumrets förstasida en fantastiskt rolig bild av en tecknad Mitt Romney bakom ratten och en fastbunden Rick Santorum på taket. För att förstå metaforen måste man dock backa tillbaka nästan 30 år i tiden.

Sommaren 1983 skulle nämligen hela familjen Romney – Mitt, fru och de fem sönerna – på en tolv timmars bilfärd till semesterhuset i Ontario. Familjens irländska setterhund, Seamus, fick naturligtvis också följa med. Men eftersom hunden älskade att vistas ute i det fria fick han färdas i en hemmasnickrad hundkoja – på biltaket (!?). Några timmar från semestermålet fick den ena sonen plötsligt syn på en brun sörja som rann längs med fönstret. Det visade sig att Seamus kanske inte älskade det fria utelivet trots allt. Åtminstone inte fastsurrad på ett biltak i över hundra knyck i timmen. Stackars Seamus hade blivit ordentligt dålig i magen av vinddraget.

Vad gör då en handlingskraftig man som Mitt Romney? Han svänger självfallet in på första bästa bensinmack och spolar rent både hund och koja. Sen fick Seamus snällt hoppa upp på taket igen och färden fortsatte som om inget hade hänt.

Storyn avslöjades 2007 av Boston Globe reportern Neil Swidey och under valrörelsen har framför allt Newt Gingrich försökt att slå mynt av händelsen genom både TV-annonser och kampanjsidan ”Pets With Newt”. Men den har också gett upphov till en alldeles egen politisk rörelse – ”Dogs against Romney” som bland annat dyker upp på Mitts kampanjmöten.

The New Yorker väljer nu att anspela på hunden Seamus resa med undertexten: Denna gång är det Rick Santorum som åker med på skräckturen.