Peggy Noonan, kolumnist med bakgrund bl.a. som talskrivare till Ronald Reagan, diskuterar president Barack Obamas numera mest berömda citat.

Det har inte varit en bra månad för Mitt Romney. I går i San Francisco blev det inte bättre, när porrstjärnan Jenna Jameson förklarade att hon vill se en republikan tillbaka i Vita Huset.

Sedan blev det ännu sämre, när hon angav skälet för sin övertygelse:

”Om man är rik är det bättre med en republikan.”

Oh, well. Hennes uttalande gjordes på en strippklubb direkt till en CBS-anställd som råkade vara på plats. Tidigare har Jameson varit supporter för Hillary Clinton och aktivist för olika vänsterkrav. Så kanske ska hennes stöd för Romney i form av småprat på en strippklubb inte tas på så stort allvar.

Det hindrar såklart inte CBS och andra från att glatt rapportera om saken.

Manuel ställer frågetecken efter mitt påstående att Tax Policy Center är en vänsterliberal tankesmedja. Först semantiken: vad jag avser är att allt material som gäller samhällsvetenskap tolkas, urval prioriteras, slutsatser vinklas. Det är inte fel, det är ett oundgängligt faktum. På vilket sätt är då TPS vänsterliberalt? Det gör tolkningar, prioriteringar och vinklingar som uppskattas av personer som röstar demokratiskt.

Inga konstigheter. Tankesmedjan är ett samarbete mellan Urban Institute och Brookings Institute, båda förknippade med det demokratiska partiet, personellt, ekonomiskt, policymässigt.

Jag tror inte att det finns någon som skulle hävda motsatsen, att TPC ligger närmare GOP. Och jag tror inte det finns någon som hävdar att det inte ligger närmare Dem’s än demokrater själva. Sedan kan man dra sina slutsatser.

Rapporten från Tax Policy Center, som Manuel skriver om, hävdar att Mitt Romneys ekonomiska plan innebär en skattehöjning för 95 procent av amerikanerna. Bara de rikaste klarar sig. Från Romneys läger avfärdar man rapporten som en partsinlaga från en vänsterliberal tankesmedja.

Hur ligger det till?

Man kan räkna på olika sätt, men utan tvekan ligger det något i substansen av kritiken. Effekten uppstår nästan enbart på grund av att Romneys skatteplan tar bort olika avdrag, som får effekt om man har lägre inkomster, men knappast märks om man har högre. Summan av kardemumman är att medelinkomsttagare längs den här dimensionen får betala en tusenlapp mer i skatt.

Jag har inga direkta problem med det. För det första betalar de rika i USA en oerhört stor del av statens intäkter. Föreställningen att progressiviteten i det amerikanska skattesystemet är svag är falsk. Att sänka skatterna för de rikaste är en rättviseåtgärd, inte bara bra för ekonomin. För det andra kännetecknas nästan allt Romney gör av sund, fiskal disciplin. Han lovar inte allt till alla – skattesäkningar paras med att avdrag elimineras.

Men de här aspekterna av Romneys ekonomiska plan uttömmer inte effekterna för medelinkomsttagare. Sammantaget kan man föra fram starka argument för att dessa får mer kvar i plånboken trots att Tax Policy Center har en poäng i sin nysläppta rapport.

Självklart är förresten Tax Policy Center en vänstersmedja. Manuel anför en del ”bevis” för motsatsen – som att en av ekonomerna, William Gale, var en av tjugotalet stabsmedlemmar i George HW Bushs, ekonomiska råd. Detta tar Manuel som intäkt för att titulera Gale som ”Bush-ekonom”. Jag misstänker att Gale skulle lyfta på ögonbrynet av mild förvåning om han fick höra det epitetet om sig själv… Rådet ser ut på det viset. Det har ganska många low level-ekonomer, som kvalificerar sig på akademiska meriter, inte politiska. Paul Krugman jobbade, om jag minns rätt, för Reagan i ungefär samma funktion. Höger-Reagan-ekonomen Krugman?

Manuel påpekar dessutom att Romney själv refererade till Tax Policy Center som oberoende när det lämnade slutsatser som skadade Perry under primärvalen. Sant. Politiker griper efter den information som gynnar dem i stunden och kan därmed legitimera avsändaren med risk för att själv skadas i framtiden – så fungerar det.

Romney, om någon, borde ha tänkt ett steg längre i våras. Han vet vad det kan kosta att vända kappan efter vinden. Men det gör inte Tax Policy Center mindre förknippat med det demokratiska partiet att Romney är otaktisk.

Avslutningsvis, vi får se hur det går, men jag skulle inte omedelbart kalla rapporten från Tax Policy Center för ”nytt raketbränsle” i Obamas kampanjmotor. Dels på grund av att den inte gått på raketbränsle hittills, snarare lågoktanig soppa, dels på grund av att den här sortens rapporter inte självklart får stort medialt genomslag. De är svåra att använda, helt enkelt.

Om Obamas kampanj lyckas etablera detta som en trop, då kan det vara en irriterande fluga i Romneys öra framöver, knappast mer. Men jag är osäker på om man lyckas ens med det.

AP har precis förklarat Ted Cruz segrare i run off-valet till Senaten.

Därför är Barack Obamas smutsiga kampanj särskilt skadlig för honom.

Valet avgörs när elektorerna räknas samman, det gäller att samla 270 röster om man vill bli president. Det betyder att det finns en mängd olika vägar till segern, över diverse konfigurationer av delstater.

Här diskuterar Karl Rove, guru för republikanerna, och Joe Trippi, erfaren kampanjledare för diverse demokratiska kandidater, detaljerna i läget som det ser ut nu.

Kommentarerna efter att det blivit känt att Barack Obama kallar in Bill Clinton till konventet följer alla ungefär samma mönster. Man vet att Obama och Clinton har ett spänt förhållande, och att Clinton är en både taktisk och innehållsmässig motståndare till Obama rent politiskt. Så varför får han prime time av Obama? Det är ett tecken på svaghet.

Ett av vänsterns värsta spöken är Sean Hannity, med egen show på FoxNews. Här pratar han med Dick Morris, f.d. rådgivare till Clinton, nu hård kritiker, om Clintons stöd för Obama: ”Han kommer att rösta på Romney.”

Charles Krauthammer är en av högerns vassaste kommentatorer. Han kommenterar Clintons roll på konventet hos Bret Baier: Att Obama ropar på Clinton är ett tecken på svaghet.

Brit Hume, också Fox News, talar om Obamas ”nödrop” på Bill Clinton.

Jeff Zeleny från New York Times gör samma observation: Om Obama inte befann sig i en svag position hade han inte behövt Bill Clinton.

I Washington Post gör Chris Cillizza ungefär samma analys.

Elisabeth Warren, demokraternas kandidat mot Scott Brown i senatsvalet i Massachusetts, kommer att få en prime time slot vid konventet i Charlotte. Just före Bill Clinton, tydligen.

Det är ytterligare ett vågspel från president Barack Obama eller, om man så vill, ett tecken på att inget kommer att förändras mellan nu och valet: det är den populistiska, arga, klasskampsretoriken som gäller.

Warren är för republikaner ungefär vad Sarah Palin är för demokrater. Här ser vi henne i Scott Browns uppmärksammade reklamfilm. Hon är den arga kvinnan på slutet som mellan raderna ber småföretagare att dra åt helvete.

Nå, Mitt Romneys resa slutade som den började, med en onödig och dum incident.

I dag deltog Romney i en ceremoni vid den Okända soldatens grav i Warszawa. När han gick därifrån skrek amerikanska journalister frågor till honom, wilket fick Rick Gorka, en av Romneys pressassistenter, att skrika tillbaka: ”Kiss my ass! This is a holy site for the Polish people. Show some respect.”

Senare bad Gorka om ursäkt, men då var det så dags. Problemet är såklart inte Gorkas kommentar i sig, lika lite som Romneys kommentarer i London var problematiska i sig.

Problemet är att de leder till att det som skulle ha uppnåtts – feel good-stämning och en känsla av statsman kring Romney – inte fick chansen. Andra rubriker dominerade. När det drar ihop sig efter sommaren har vi glömt vad som orsakade rubrikerna de här dagarna, men vi har heller inte utsatts för de intryck Romney var ute efter att sätta.

Bakgrunden till att de amerikanska journalisterna skrek frågor som de gjorde är dessutom att Romney varit mycket otillgänglig för dem under resan – vilket följer ett mönster som gällt hela året. Det är faktiskt idiotiskt. Han borde ringa George W Bush och diskutera hur man förhåller sig till de journalister som har som uppdrag att följa en presidentkandidat vart han åker.

Jag har ännu inte träffat en journalist som uttryckt personliga, varma känslor för Romney. Jag har aldrig träffat en journalist som bevakat George W Bush under dennes kampanjer som inte tyckt om honom på ett personligt plan.

Sådant spelar roll. Stor roll.