Det är ett tag sedan Ron Paul gav upp kampen för republikanernas kandidatur. Två observationer sammanfattar varför han hela tiden varit dels betydelselös, dels betydelsefull.

För det första, det har aldrig varit aktuellt att Paul skulle vinna nomineringen. Han har vetat det själv hela tiden, alla andra har vetat det – utom den del av Pauls anhängare. Därav betydelselös.

Vilket för över till skälet för varför Paul har inflytande: hans anhängare. Libertarianerna är en mycket blandad kompott, med ingredienser både från östkustens caféer och Montanas berg, men de har gemensamt att de är mycket trogna sin ledare. Med tanke på detta – att Paul närmast kan flytta dem som en kloss dit han vill – och de utgör en tillräckligt stor minoritet av det republikanska partiets gräsrötter för att kunna mätas, har det hela tiden varit viktigt för de andra kandidaterna att inte göra sig ovän med Paul.

Paradoxalt nog har Mitt Romney lyckats bäst med detta, trots att nästan varje annan republikansk kandidat låg närmare Pauls budskap politiskt.

I natt kom det definitiva beskedet att Ron Paul har avslutat sin sista kampanj för Vita Huset, och att Romney spelat sina kort väl, när sonen Rand Paul gav Romney sitt stöd inför november.

Det kommer inte att få Pauls anhängare att rusa i famnen på Romney, men det innebär att ett anständighetskrav har uppfyllts. Goda nyheter fortsätter komma Romneys väg.

Lite intressanta siffror från den republikanske guvernören Scott Walkers valseger i Wisconsin i går.

• Han vann med större marginal än i det ordinarie valet 2010.
• Han fick fler röster i absoluta tal.
• Han vann 38 procent av fackanslutna väljares röster.
• 51 procent av väljarna sade i exit polls att de föredrar Obama. 44 procent sade att de föredrar Romney.
• 2008 vann Obama i Wisconsin med 56 procent av rösterna.

Den sista observationen är av särskilt intresse. Obama ligger alltså fem procent under sitt resultat för fyra år sedan. Då var det ändå långt fler fackanslutna som gick till valurnorna än 2008. Om de INTE kan lockas tillbaka i november kommer Obamas fall jämfört med 2008 att bli ännu större, allt annat lika.

Om man överför den trenden på andra battleground states, d.v.s. en nedgång för Obama på fem procentenheter, då har han inte en chans att bli återvald.

I går twittrade Obamas högra hand, David Axelrod, att resultatet i Wisconsin var mycket bekymmersamt för – Mitt Romney! Jag förstår att man alltid måste sätta positiv spinn på nyheter, men om man lämnar det rimliga framstår man som oseriös. Det är inte vad Obamas kampanj behöver just nu.

Det gick som förväntat i Wisconsin. I mycket svåra tider för landet – och i delstaten Wisconsin en fullkomligt krisande ekonomi – valde guvernör Scott Walker att förändra de offentliganställdas villkor, så att de skulle gå från att vara mycket bättre än alla andras till bara betydligt bättre.

Facket protesterade givetvis, och begick sedan misstaget att förväxla sina sympatisörers reaktioner med världens reaktioner. Man samlade in tillräckligt med namn för ett extraval, där Walker utmanades.

Resultatet i går var kristallklart. I en delstat som 2008 röstade för Barack Obama vann den republikanske kandidaten med 53,2 procent av rösterna över den demoratiske utmanaren, Tom Barrett, som fick 46,3 procent, d.v.s. nästan exakt samma marginal som när Barack Obama betryggande besegrade John McCain i presidentvalet 2008.

Reaktionen från Obamas kampanj? Man förklarar att väljarna i Wisconsin sänt ett tydligt budskap till Scott Walker. Well, så långt är jag med, men vilket budskap hörde Obamas kampanjfolk? Jo, att väljarna inte tolererade Walkers politik. Det är en närmast bisarr reaktion.

Det fanns annat i samband med valet som man hade kunnat lyfta fram. Exempelvis visade exit polls att väljarna i Wisconsin just nu föredrar Obama med god marginal. Men det visar ju i sådana fall bara ännu tydligare att man ger Walker sitt stöd för dennes politik: trots demokratiska sympatier fick republikanen Walker deras röster.

Varför är Obamas kampanjfolk så tondöva i sina budskap?

Här är ett meddelande från Obamakampanjens ledare, Jim Messina. Avsikten är att höja den vacklande entusiasmnivån bland gräsrotsarbetare.

Funkar det på dig?

p.s. Det funkar inte, enligt min mening, att hänvisa till mätningarna mot John McCain för fyra år sedan. Det var ett helt annorlunda race, och under våren, då McCain emellanåt ledde över Barack Obama, fanns hela tiden en mycket stark framåtkänsla och övertygelse att Obama skulle vinna. Att han var oslagbar. Det var rätt, då, och den som säger att Obama faktiskt ligger bättre till i dag än för fyra år sedan, well… han får ett trovärdighetsproblem. Man får känslan av att han försöker släta över problemen.

Ed Rendell var tidigare motsvarande partisekreterare i det demokratiska partiet, och guvernör i Pennsylvania. Han är inte mitt inne i smeten längre, men är en tung demokrat. Just nu är han i ropet på grund av sin nya bok, A Nation of Wusses – en nation av mesar.

I går framträdde han i en talk show, där han gav Bill Clinton rätt: självklart är Mitt Romney kvalificerad att bli president, och Clintons ord om Romneys ”lysande karriär” som affärsman var helt riktiga.

Obamas kampanj tycks fortfarande vara inne på att porträttera Romney som en opålitlig kadaverkapitalist. Men det finns ganska många klipp nu, som Romneys kampanj kan leka med, när hösten kommer.

I morgon går man till val i Wisconsin. Det gäller misstroendevalet mot den republikanske guvernören Scott Walker, som under de senaste åren satsat sin politiska framtid på att minska de offentliga anställdas förmåner, vilket bland annat inneburit att han tagit strid mot facket.

När den kontroversiella striden stod som hetast tyckte Demokraterna och facket att det verkade som en god idé att samla in de namnunderskrifter som krävs för en recall election. I dag ångrar man troligen det. Inte mycket tyder på att Scott Walker kommer att förlora valet.

Frågan är vad det betyder för Wisconsin i höst. Det finns en utbredd uppfattning att delstaten – som är en battleground state – kommer att luta mer åt Mitt Romney vid en övertygande seger för Walker. I vilket fall som helst kommer det att innebära ytterligare momentum för Romney och republikanerna just nu. Omvänt skulle givetvis ett svagare resultat än väntat för Walker innebära en god nyhet för president Barack Obama och demokraterna i en period då de verkligen behöver goda nyheter.

I dag skriver jag och Manuel i Aftonbladet om vem vi tror kommer att vinna i valet mellan president Barack Obama och Mitt Romney.

Tyvärr blir mitt tips Mitt Romney.

Missförstå mig inte. Jag vill att Romney ska vinna. Men det är alltid roligt att kunna tippa mot förväntningarna, och det är väl inte många som blir förvånade av att jag tror högerkandidaten ska ta hem det.

Dock, hade jag tvingats tippa för 3-4 veckor sedan, då hade jag fortfarande trott på Obama. Sedan dess har dock flera saker inträffat, som gör att det i mina ögon nu ser ut som om Romney är knapp, men klar favorit. Viktigast av allt var givetvis arbetslöshetssiffrorna och de nya prognoserna som kom i förra veckan. De var sämre än förväntat, och väldigt mycket tyder nu på att Obama kommer att gå till val inte bara i en svag ekonomi, utan i en ekonomi som inte är på väg åt rätt håll i mer än knapp styrfart.

Inget är viktigare än detta för valets utgång. Men givet den situationen ska dessutom kampanjer bedrivas, som gör det bästa av läget. I detta har Obamas kampanj visat sig vara närmast chockerande klantig under den senaste tiden. Och problemet är att deras klantighet inte kan förknippas enbart med tillfälliga grodor. Det är själva grundtemat man dels valt konstigt, dels behandlar uselt. Senaste strået på den allmer knäande kamelens rygg kom i förra veckan, när Bill Clinton kallade Romney för en affärsman med ”sterling” karriär, som ett inlägg i debatten om huruvida Obama har rätt som säger motsatsen.

När Clinton dagen därpå skulle rädda situationen ”råkade” han upprepa exakt samma ord…

Samtidigt börjar mätningarna visa det jag sagt under en period, att Romney ligger närmast att vinna i dag. Man ser det på delstatsnivå och på nationell nivå, senast var det Gallup som hade de båda i absolut jämnt läge i en period då Obama av olika skäl ”borde” leda med marginal.

American Crossroads har släppt sin senaste reklamfilm mot president Barack Obama. Det allmänna temat är känt, nu tycks det som om den sovande jätten Solyndra ska bringas till den amerikanska allmänhetens kännedom.

I senaste numret av New York Magazine skriver John Helleman ett långt och läsvärt reportage om Obamakampanjen. Grundstrategin görs tydlig. Dels hoppas Obamas kampanj på att demografi ska besegra ekonomi, d.v.s. att man åter ska lyckas samla en koalition av hispanics, afrikanamerikaner, unga och kvinnor, som ska rösta på Obama i så överväldigande siffror att de trumfar de vita, medelålders männen.

Dels tänker man öveträffa till och med 2008 års kampanj – då Barack Obama bombarderade John McCain med fler negativa annonser än vad någon politisk kampanj i historien tidigare vågat sig på. I år ska således Mitt Romney utmålas – till tonen av miljarder kronor av TV-reklam – som kadaverkapitalist, högerextrem, kvinnofientlig, främlingsfientlig och reaktionär.

David Plouffe, Obamas kampanjchef: ”Låt oss vara tydliga med vad han skulle göra som president. Abort kan komma att kriminaliseras. Kvinnor kan förvägras preventivmedel.”

”Han är femtiotalet, han är retro, han är baklänges. Om du är kvinna, hispanic, om du är ung, om du lämnats utanför, då tittar du på Romney och säger, ’This fucking guy kommer att ta oss tillbaka till hur det alltid varit…”, säger en annan hög medarbetare till Obama, som vill vara anonym.

Problem med detta? Ja, för det första att mycket av det som Obamakampanjen säger om Romney inte är sant. För det andra, att mycket av det inte hakar i något som är nästan sant – ett säkert recept på när eget spinn slår tillbaka. Och, för det tredje, att mätningar tycks visa att strategin hittills inte fungerar. Om något har trenden sedan dessa budskap började trummas varit att kvinnor och hispanics börjar snegla i högre grad på Romney som sitt val.

Titta på den här intervjun med Mitt Romney. Det är en Fox News-intervju, så Romney behandlas vänligt, frågorna är upplagda för honom att smasha, han får prata till punkt och programledarna nickar instämmande. Ungefär som Barack Obama behandlas i alla andra nyhetskanaler.

Men bortse från den vänliga omgivningen. Intervjun sammanfattar på ett tydligt sätt hur och varför Romney just nu har greppet på Obama. Den som menar att Romney har fel och hoppas på en Obama-seger bör skrämmas av den här intervjun. Problemet för Obama är att många som hoppas på och jobbar för honom tycks ha svårt att låta sig skrämmas.