Dick Morris var rådgivaren som Bill Clinton inte ville visa upp. Han har en framtoning som inte inger förtroende, och var dessutom inblandad i en sleazy prostitutionsskandal under tiden han jobbade med Clinton. Man får förmoda att det är bitterhet som gjort att Morris de senaste tio åren varit en stenhård motståndare till everything Clinton.

Vad man inte kan ta ifrån honom är att han då som nu varit en skicklig bedömare av opinioner, politiska effekter, kampanjbudskap, &c.

Hans senaste utspel gäller presidentvalet i höst, som han menar kommer att vinnas av Mitt Romney i utklassningsstil – a landslide. Läs gärna hans förklaring till varför de som utgår ifrån att valet kommer att bli jämnt har helt fel.

Min egen bedömning är att allt Morris säger nu för tiden måste förstås i skenet av hans bitterhet mot Clinton & Clinton och i förlängningen det demokratiska partiet. Han har rätt när han påstår att siffror och attityder i dag av olika skäl – både statistiska och politiska – målar en ljusare bild av Barack Obamas situation än vad en kylig bedömning av läget i höst ger. Jag tror också att han har rätt i sitt grundpåstående, om man tolkar honom vänligt som att han påstår att det finns tre utgånger av valet som är de mest sannolika:

1. Barack Obama vinner ett jämnt val.

2. Mitt Romney vinner ett jämnt val.

3. Mitt Romney vinner med bred marginal.

I dag är det däremot svårt att se hur Barack Obama skulle kunna vinna med bred marginal – men mycket kan såklart hända.

Jag lutar allt mer åt att Romney har en viktig uppgift kvar att bocka av, som han ännu inte fixat, och om han lyckas med den kommer det här att gå vägen. Det är en uppgift som alla presidentkandidater för eller senare måste lyckas med. Det finns en hel del kompetenta och erfarna kandidater i historien som gått bet, och därmed förlorat utan några andra egentliga skäl.

Nämligen att få väljarna att på en psykologisk och oreflekterad nivå uppfatta att kandidaten hör hemma i Vita Huset.

Särskilt när man möter en sittande president är det viktigt, och svårare, men det gäller alltid att vinna den trovärdigheten. Jag menar exempelvis att varken John McCain eller John Kerry ingav väljarna den känslan, trots att båda var kvalificerade enligt alla rimliga mått.

Mitt Romneys kampanj har släppt del 2 av kampanjvideon, What Would A Romney Presidency Be Like?

Vanity Fair har publicerat ett utdrag ur den kommande boken Barack Obama – The Story av David Maraniss, som handlar om presidentens första, seriösa förhållande. Kvinnan heter Genevieve Cook och var Obamas flickvän i mitten av 1980-talet – och hon var vit.

I sin egen bok Dreams From My Father (1995) skriver Barack Obama om en mystisk flickvän från New York, och problematiserar det faktum att hon var vit och han afrikanamerikan. Maraniss har talat med Obama om den kvinnan och Obama berättade då att just hans New York girlfriend inte har existerat. Hon är en konstruktion som bygger på flera olika förhållanden.

Inget konstigt med det. Boken som Obama skrev i mitten på 1990-talet är en litterär produkt, inte redovisande sakprosa. Det är dessutom en bra bok, till skillnad från The Audacity of Hope (2006), som mer liknar en politikers tillrättalagda kampanjpamflett. Vidare berättar Obama själv i Dreams From My Father att boken innehåller den typen av konstruktioner, just som litterärt grepp.

Men när Maraniss intervju med Obama blev känd följdes den givetvis av rubriker på temat ”Avslöjad: Barack Obama bluffade om sin vita flickvän!” Det är en fin vinkel om man vill spinna vidare på temat att Obama säger vad som låter bra och gynnar honom för stunden, oavsett hur det hakar i fakta.

Det är här som Obamas kampanjs försök att misskreditera Mitt Romney med hänvisning till en mobbningsincident för fyrtio år sedan; en felaktig arrestering för trettio år sedan; en hund på taket för tjugo år sedan, och så vidare; framstår som så ogenomtänkta och, faktiskt, korkade. Man har själv öppnat flodluckan för den sortens, nästan alltid irrelevanta påhopp, och kan därmed inte gärna angripa republikanerna för att agera osakligt.

Och Problem Nummer Ett blir då att Romney faktiskt har varit en skötsam, karaktärsfast och omtyckt person hela livet. Hans snedsteg och dumheter skiljer sig inte från sådant som varje vanlig människa kan se tillbaka på i sitt eget liv, och själv skämmas över en smula. Att försöka få folk att tro att han har en mörk historia kommer inte att fungera, utan framstå som smutskastning.

Problem Nummer Två är att samma sak inte kan sägas om Barack Obama. Jag behöver inte göra en lista här är över de snedsteg i riktning mot vänsterextremism, droger, bluff och båg, som finns dolda i Obamas ungdomsår – som dessutom varade upp i ganska mogen ålder, och inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. Den här bloggens läsare känner redan till det mesta.

Slutsats: Att Obamas kampanj startat en fight över vem som har mest att skämmas för i det förflutna är ytterligare ett tecken på att den leds av inkompetenta personer. De hittar något de uppfattar som ett bra angrepp på Romney, utan att tänka vidare i hur konsekvenserna blir i nästa led och i nästa. De tycks dessutom tro att allt som Obama inte är stolt över redan är känt för det amerikanska folket, bara för att de själva och deras kompisar vet om det. Men det stämmer inte. Obamas kampanjfolk lever i en bubbla som de förväxlar med världen. Obamas ungdom är okänd, delvis på grund av att John McCain inte gjorde en sak av det för fyra år sedan. Han kunde inte göra en sak av det, även om han viljat.

Nu har Obamas eget folk erbjudit Obamas motståndare ett vapen som annars hade saknats.

President Barack Obamas kampanj har bestämt sig för att nita Mitt Romney som en ond kapitalist. Det är en farlig strategi av två anledningar. För det första, amerikaner är i allmänhet positivt inställda till kapitalism och kan reagera negativt om de känner att de förväntas rösta mot bakgrund av avundsjuka mot dem som lyckats i livet. För det andra, det finns skamlösa kapitalister, men det är långt ifrån uppenbart att Romney är en av dem.

Därför är min gissning att den här sortens reklamfilmer visserligen gör en del mycket övertygade vänsterdemokrater glada, men jag tror inte att budskapet hjälper Obama med de mittenväljare som kommer att avgöra valet.

Att det finns viss nervositet också bland demokrater blev enormt tydligt i helgen. Då förklarade borgmästaren i Newark, New Jersey, Cory Booker, vid ett framträdande i Meet the Press, att han inte alls tycker om Obamas angrepp på private equity i allmänhet och Romneys bakgrund i Bain Capital i synnerhet.

Obamas kampanj agerade omedelbart och kompromisslöst. Redan samma dag publicerade Booker en video på YouTube där han bad om ursäkt för att han sagt vad han tycker. ”Videon är själva definitionen på en gisslanvideo”, kommenterade Joe Scarborough på Morning Joe.

Obama gjorde själv vad han var tvungen att göra, nämligen for ut och försvarade sin strategi i kompromisslösa termer. ”Detta är vad kampanjen ska handla om”, var presidentens budskap.

Om jag varit Romney hade jag varit glad över det budskapet.

Givetvis var Romneys kampanj blixtsnabbt ute med en annons som utnyttjade dels Bookers kommentarer, dels demokraten Harold Ford Jr:s försvar av Bookers kommentarer – plus lite annat smått och gott från demokrater som tycker att Obama valt fel strategi.

Bookers kommentarer kommer att vevas gång på gång i sex månader. Demokrater som studerar händelseutvecklingen kommer att bli nervösa, särskilt om de själva står inför ett omval i ett distrikt eller en delstat där vänsterdemokrater inte dominerar. Och därför kommer Romneys kampanj att fortsätta söka demokrater som angriper Obamas budskap på samma sätt som Booker, troligen med framgång.

Dag Ett för Mitt Romneys kampanj var i fredags, i varje fall i bemärkelsen att det var då hans kampanjs första TV-reklamfilm sändes. Den handlade om hur Dag Ett med Romney i Vita Huset kommer att se ut. President Barack Obamas kampanj spenderade närmare 200 miljoner kronor redan i början av maj på TV-reklam.

Det är krångligt att köpa politisk TV-reklam. Strategerna måste först och främst tänka på två mycket konkreta begränsningar, nämligen pengar och tid. Att få så mycket valuta som möjligt handlar dels om att köpa reklam där den verkligen kan göra nytta, det vill säga i delstater som inte är bergfast avgjorda redan på förhand och i de områden i delstater där striden förväntas stå.

Dels gäller det att köpa tidigt, eftersom man då får bättre priser av TV-bolagen. Det finns uppenbarligen ett spänningsförhållande mellan dessa två strategier. Vissa delstater kommer inte att vara jämna, men i andra fall måste kampanjerna gissa ett halvår innan valet. Gissar man fel kan det bli så att man lägger en massa pengar i en delstat som inte spelar någon roll eller tvingas gå in sent till dyra pengar i en delstat som man i dag bedömer inte kommer att vara jämn i november.

Problemet gäller i första hand de oberoende kampanjorganisationerna, som måste handla på en öppen marknad. För kandidaternas officiella kampanjorganisationer finns federala regler som garanterar både viss tid och låga priser.

Partiernas nationella kommittéer – båda partierna har en generell partikommitté och partiorganisationer knutna till senaten respektive huset – har redan reserverat omkring en halv miljard kronor för TV- och radioreklam, som man nu håller på att handla för inför hösten.

Fristående organisationer – framför allt Super Pacs – har redan varit igång ett bra tag, både med annonser som sänds nu och med att boka tid inför hösten. Exempelvis spenderade republikanska American Crossroads närmare 200 miljoner kronor förra veckan på annonser som gick ut på att definiera Obama.

Den andra begränsande faktorn är alltså tid. Utan tvekan kommer årets kampanjer att köpa mer TV-tid än någonsin förr. Visserligen kommer Obama inte att lyckas samla in lika mycket som man hoppades – det finns t.o.m. farhågor att man inte kommer att kunna samla in lika mycket som 2008 – men Romney tycks vara mer framgångsrik än förväntat, Super Pacs har skapat helt nya möjligheter att samla in och spendera pengar, och det finns mängder av hårda val till Senaten och Huset.

Det betyder att det när det är som intensivast helt enkelt blir trångt mellan programmen att få plats med reklam. Man ringer TV-bolaget och vill köra en kampanj bara för att få svaret, ”sorry, vi har inte mer reklamtid att sälja”. Därmed blir det ännu viktigare att köpa tid tidigt, och ännu större risk att man köper där det inte behövs eller inte köper där det behövs.

Striden om väljarna med TV-reklam som vapen är alltså mycket svår och krånglig redan innan man börjar fundera på budskap och utformning. I det avseendet tror jag att GOP och dess Super Pacs har mer kompetens än motståndarna.

Det pratas en del om Breitbart.com:s avslöjande att förlagsbiografin för Barack Obamas (aldrig publicerade) bok Journeys in Black and White påstår att han föddes i Kenya. En del s.k. birthers (som tror att Obama faktiskt föddes i Kenya) uppfattar detta som ytterligare stöd för sin sak, men det kan vi lägga åt sidan: de är få och har ungefär samma inflytande som gruppen som menar att Apollo 11 aldrig landade på månen.

Vad diskussionen istället handlar om är varför det står så i förlagsbroschyren.

Ett svar är att den som skrev texten antog att Obama var född i Kenya, eftersom hans far är kenyan. Problemet med det är att det är ett konstigt antagande. Obama är ju själv uppenbart amerikan, liksom hans mor. Om någon av mina telningar växer upp i USA och blir författare, och förlaget ska skriva en biografi över honom eller henne, är då risken överhängande att de skriver ”född i Sverige”? Knappast.

Ett annat svar är att det helt enkelt blev fel. Problemet med det är att man som författare alltid får läsa den sortens biografier innan de publiceras, för att rätta eventuella fel och bidra med sådant man anser bör finnas med. Och Obama skulle knappast missa att det stod att han var född i Kenya, när han i själva verket föddes i Hawaii, USA.

Ett tredje svar är att Obama påstod att han var född i Kenya. Problemet med det är att man då måste anta att han ljög medvetet om en sak som, för det första, inte tycks ge honom några fördelar och, för det andra, är mycket lätt att kontrollera.

Det är detta tredje svar på frågan som driver diskussionen, eftersom det bidrar till olika bilder av Obama som en del av hans politiska motståndare gärna vill skapa: den mystiske Obama, mannen vi inte vet något om; Obama som manipulativ och lättsinnig med sanningen; Obama som pressens älskling, vars bakgrund inte granskas.

Vad tror jag själv om svaren 1, 2 och 3? Jag lutar nog faktiskt åt 4: Att det helt enkelt blev fel och att Obama inte gavs chans att läsa korrekturet. Fortsättning följer dock med all säkerhet.

Nyss röstade Senaten ner president Barack Obamas budgetförslag med siffrorna 99-0. Sammansättningen i Senaten är 53-47 till Obamas eget partis fördel.

Anledningen till fiaskot är att Obamas budgetförslag var oseriöst. Han försökte inte att skapa politik som kan möta landets problem, utan gjorde en taktisk manövern som i allt väsentligt gick ut på att undvika obeväma ställningstaganden. Siktet var inställt på valet, inte på jobben. Det kan nog visa sig ha varit mindre smart. Resultatet ser inget vidare ut och skänker knappast trovärdighet åt presidentens erbjudande inför november.

Deb Fischer vann det republikanska primärval i Nebraska för höstens senatsval, som jag diskuterade som en Tea Party-indikator häromdagen. Hon besegrade favoriten Jon Bruning med 41 procent mot 36. Mitt påståendet att simplistisk Tea Party-retorik inte längre räcker får visst stöd. Kritiken mot Bruning för dennes ungdomsåsikter (som var vänsterliberala) tycks enligt vallokalsundersökningar ha gynnat den tredje kandidaten, Don Stenberg, snarare än Fischer.

Samtidigt var Fischer den kandidat som både Herman Cain och Sarah Palin gav sitt stöd, vilket givetvis för tankarna till 2010 års Tea Party-segrar. Återigen finns det alltså argument både för att Tea Party-rörelsen i sin gamla skepnad håller på att göra comeback och för att det är en annan sorts republikanska kandidater som nu utmanar etablissemanget.

Det har skrivits tidigare i den här bloggen att få veckor är viktigare än de som följer direkt efter att laguppställningen inför presidentvalet är bestämd. Då ska båda kampanjerna definiera sin kandidat och motståndaren. Det är därför vi sett hur president Barack Obamas kampanj gått till stenhård offensiv senaste veckan, med annonser som visar Mitt Romney som mobbare, anti-gay, känslokall kapitalist och flip-floppare.

Störst uttymme finns såklart för Romney att sätta bilden av sig och för Obama att sätta bilden av Romney. Presidenten är redan någon som nästan alla amerikaner har en uppfattning om. Därför är Romneys huvudbudskap att Obama varit en dålig president, snarare än att han är si eller så som person.

Men utanför Romneys kampanj pågår försök att fästa vissa personlighetsdrag vid Obama. Att han är en elitist, att han säger vad som helst för en politisk vinst, att han är skicklig på att skapa yta, men saknar djup. Tillsammans med Romneys budskap – att Obama varit en svag president – är det en kraftfull bild.

Ett par nya mätningar antyder att de senaste veckorna har gått till Romney. Tvärt emot de senaste årens attityder säger den senaste Gallupmätningen att Romney (50 tycker om, 41 tycker inte om) är populärare som person än Obama (52/46). Mitt intryck för fyra år sedan var att Romney blev mer populär ju mer man såg av honom. Stämde det då? Och i sådana fall, är det fortfarande på det viset?

Samtidigt har CBS/New York Times kommit med en mätning som säger att bara 24 procent tror att Obama gav samkönade äktenskap sitt stöd för att han tror att det är rätt, medan häpnadsväckande 2 av 3 säger att Obama gjorde det för att han trodde det var politiskt smart. Och som ett brev på posten kom kritik från Obamakampanjen mot mätningen, som man menade var opålitlig – ett säkert tecken på att de är skakade i det fantastiska, superteknologiska, science fiction-högkvarteret i Chicago, där vår generations smartaste ynglingar bedriver valkampanj på ett sätt som får 2008 att likna stenåldern…

För arton månader sedan fick jag ett mail från en entuasiastisk kompis i Texas. Han berättade att han för första gången gett pengar till en politisk kampanj, nämligen Ted Cruz försök att bli republikanernas kandidat inför höstens senatsval. Och vad jag hörde och läste verkade lovande. Cruz var kunnig, bildad, konservativ på ett framstegsvänligt, tolerant och teknikoptimistiskt sätt, med ständigt fokus på människors egenmakt.

Kort sagt, han representerade det bästa inom Tea Party-rörelsen.

Några månader senare läste jag en intervju med honom i National Review och blev djupt besviken. Istället för att balansera Tea Party-rörelsens ideal med seriositet och öppenhet – som Marco Rubio – hade Cruz valt att dyka rätt ner i det populistiska vatten som representerar det sämsta inom Tea Party-rörelsen. Han gav svar och sände signaler som uppenbart handlade om att vinna primärval, utan någon tanke på hur jobbet faktiskt ska skötas om han hamnar i Senaten.

Nu börjar det dra ihop sig. Om två veckor ska GOP utse efterträdaren till Kay Bailey Hutchison (att vinna primärvalet är utmaningen, höstens val mot den demokratiske kandidaten är en formalitet). Cruz huvudmotståndare är Texas vice guvernör David Dewhurst, välbeställd, förutsägbar och tråkig. Allt Dewhurst säger låter som om han läser talking points från fokusgrupper. Jag har för övrigt träffat Dewhurst vid något tillfälle och närmast somnade.

Vem vinner? Mitt tips är Dewhurst, men resultatet kommer att bli en värdemätare på hur de republikanska gräsrötterna i Texas just nu står i valet mellan upprorsmakare och etablissemang. Och scenariet utspelas på flera håll. Härom veckan förlorade Indianas Richard Luger det republikanska primärvalet till Senaten mot Richard Mourdock, vilket delvis berodde på att Luger, som är 80 år, tappat en hel del stamina det senaste decenniet, men det kan också ses som ett ställningstagande mot etablissemanget och D.C.

I Utah utmanas etablissemangskandidaten Orrin Hatch av förre delstatssentorn Dan Liljenquist, 37. Mycket tyder på att Hatch kommer att överleva och vinna sin fjärde period i Senaten, men Liljenquist har entusiastiska anhängare.

I Nebraska slåss etablissemangskandidaten och åklagaren Jon Bruning mot gräsrotsfavoriten och delstatssenatorn Deb Fischer om vem som ska bli republikanernas kandidat mot demokraternas välkände Bob Kerrey.

Dessa republikanska primärval följs noga också av Mitt Romneys kampanj. De är långt viktigare än opinonsmätningar för att se hur stämningen faktiskt är inom partiet i dag, och resultaten kommer att bidra till hur Romney kommer att formulera sitt budskap under hösten.

Jag tycker mig ana två något motstridiga tendenser. Dels är ryktet om Tea Party-rörelsens död betydligt överdrivet. Den frustration och de värderingar som skapade denna viktiga massrörelse finns kvar. De kan när som helst återta förlorat utrymme i offentligheten. Givetvis skulle president Barack Obama älska en sådan utveckling.

Samtidigt tycks det som om det inte längre räcker att vara Tea Party-outsider för att vinna val eller göra kraftiga inbrytningar i opinionen och valresultaten. Utmanarna finns, men de tycks antingen förlora eller vinna på meriter och framtoning som väger tyngre än vad som krävdes i många av valen till Kongressen för två år sedan. Det tyder på att Romney kan vara trygg i att rikta sitt budskap mot mittenväljare, utan att frukta ett destruktivt uppror från de egna gräsrötterna.