Värden för Tonight Show, Jay Leno, förklarar att republikaner har lättare för att skratta åt sig själva. Han ger ett exempel:

När George W Bush skulle vara med i programmet förklarade Leno att de ville göra en sketch i samband med intervjun. Bushs svar: ”Visst.”

När Al Gore skulle vara med gjordes samma förfrågan. Godkännandet kom efter ”fokusgrupper och var ska Gore sitta” och diverse oro och krångel.

Kanske är det bara Gore. När jag bjöd in Karl Rove till Sverige förklarade hans talarbyrå att journalister inte fick närvara vid föredraget. Jag frågade Rove.

Rove: ”Äsch, klart dom ska vara med.”

Jag: ”Kan de ställa frågor?”

Rove: ”Ja, på ett villkor. Att de inte tar upp all tid. Jag vill att publiken ska kunna ställa sina egna frågor också.”

Vilket alltså om något var att släppa kontrollen över framträdandet ytterligare.

Gore hade samma talarbyrå och var på väg till Sverige samma år, inbjuden av en svensk kommun. När kravet på ett journalistbefriat rum kom upp undrade kommunen om det inte gick att lösa. Kanske kunde journalister lyssna utan att ställa frågor? Kanske någon förberedd fråga? Gore vägrade. Besöket blev aldrig av.

Alltfler tycks nu börja ta för givet att Marco Rubio kommer att bli Mitt Romneys running mate. Charles Krauthammer säger att Rubio kommer att hitta ”ett avhugget hästhuvud i sin säng” om han tackar nej. Därefter kommer han att tacka ja.

Efter Rubios version på Dream Act har han framträtt tillsammans med Romney, vilket jag alltså tolkar som att min hypotes var riktig: det var en gemensamt planerad aktion för att hjälpa Romney hamna rätt i frågan om illegal invandring.

Här är ett inslag som dels visar Marco Rubio för dem som inte känner till honom, dels innehåller en intressant felsägning…

Efter sin hjärttranspantation har förre vice presidenten Dick Cheney synt några gånger i offentligheten. Det är skönt att ha denne kloke och rättrådiga man tillbaka i det offentliga samtalet.

I en intervju för C-SPAN’s Steve Scully gav Cheney rådet till Romney att inte tänka politiskt när han väljer sin egen vice president-kandidat. Just nu grubblar talking heads över huruvida en kvinna eller hispanic eller sydstatare eller konservativ eller afrikanamerikan, &c, behövs för att locka väljargrupper där Romney uppfattas som svag.

Cheney: ”Det enskilt viktigaste kriteriet är att ha förmågan att vara president.”

Förutom att det är sant i moralisk bemärkelse – att se till landets bästa – är det troligen klokt också i valstrategisk bemärkelse. I samma stund som John McCain utsåg Sarah Palin till running mate i förra valet tappade han all trovärdighet i de viktiga attacker mot Barack Obama som gick ut på att denne var för oerfaren.

I år är ett viktigt stråk i debatten att Obama faktiskt visat sig vara för oerfaren. Gör då inte om samma misstag.

Här är en artikel i Politico som diskuterar frågan. Inledningen: ”Det finns tio olika skäl för att välja en viss running mate. Nummer ett: att ta någon som kan hjälpa dig vinna. De andra nio kvittar.”

President Barack Obamas kampanj planerade att framställa Mitt Romney som en flip-flop – detta sägs ha varit den grundläggande, definierande egenskapen som man ville sätta hos väljarna. Under de senaste veckorna har Bill Clinton varit mera synlig än tidigare som surrogat för Obama, och nu kommer det uppgifter att han bidragit med mer än star quality. Den förre presidenten, som är omåttligt populär bland demokratiska gräsrötter, vill se Romney framställas som en farlig högerpolitiker istället.

De båda bilderna står i ett visst spänningsförhållande till varandra. Om Romney gör det han tror behövs för att folket ska gilla honom, då finns det mindre skäl att han ska driva igenom radikala, impopulära högerreformer.

Grundfrågan för Obama är: Vad anar vi hos Romney, som väljarna inte tycker om? Att spinna något som inte finns är en omöjlig uppgift.

Att Romney äger ett element av out of touch är uppenbart. Han växte upp i en rik familj och har blivit rikare. Det finns få mörka skuggor i hans liv – vad vi vet. Hur kan han, för att hålla kvar temat Clinton, feel the pain, hos de arbetslösa, oförsäkrade och utsatta?

Att han inte alltid har varit som Ron Paul i förhållande till sina värderingar går heller inte att förneka. Han har bytt åsikt i centrala frågor, ibland legitimt, men ibland tycks det verkligen som om det varit en rent populistisk manöver.

Men Romney som severly Conservative? En extrem högerkandidat? Jag kan inte se det, helt enkelt. (Här diskuteras saken i det judiska samhällsmagasinet Commentary, av Alana Goodman.)

Om jag varit Obamas kampanjchef hade jag blandat ihop de två första och försökt skapa den ryggradslöse rikemanssonen. Sedan hade jag ägnat all tid åt att kampanja mot George W Bush (igen) och det republikanskt styra representanthuset. Det är en stategi som också innehåller faror, men det visar egentligen bara en sak, nämligen att Obamas väg till omval är snirklig och smal.

Coat tails. Uttrycket står för hur den som står överst på en valsedel drar med sig mindre betydelsefulla kandidater. En mycket populär republikansk guvernörskandidat vinner ett val och skänker samtidigt en opinion till delstatskongressen, domare, polischefer, skolchefer, och så vidare, på lokal nivå.

Eller att en mycket populär demokratisk presidentkandidat inte bara vinner sitt eget val, utan dessutom lockar fram vinster åt demokratiska senatorer, representanter, guvernörer, och så vidare, i val som sker samma dag.

Motsatsen, att huvudkandidaten tros göra ett dåligt val, har ofta en stark effekt på huvudkandidatens kampanj. Lokala, framträdande partikandidater väljer att distansera sig i stället för att ge sitt stöd. Vill det sig illa kan de till och med gå i direkt clinch med den som leder deras parti.

Det finns en antydan på sina håll att detta riskerar drabba president Barack Obama. Det är framför allt det folkliga motståndet till Obamacare som gör demokratiska kandidater runt om i landet oroliga.

North Carolinas Brad Miller ska väljas om, och har gått ut och med kritik mot Obamas sätt att driva igenom Obamacare vid en tidpunkt då det politiska etablissemanget borde samlats runt åtgärder för att motverka den ekonomiska krisen. Den vänsterradikale Barney Frank, representant från Massachusetts, anser att hans parti fått betala ”ett fruktansvärt pris” för Obamacare. Den tunge senatorn från Virginia, Jim Webb, talar om Obamacare som Obamas ”största negativa faktor”. Ett av de synligaste namnen inom vänsterfalangen i partiet, Elisabeth Warren, också från Massachusetts och kandidat till Senaten, har till och med sagt att hon vill dra tillbaka en del av Obamacare. Och den demokratiske profilen i Alabama, tidigare kongressmannen Artur Davis, har utnämnt Obamacare till den enskilt mest impopuläre reformen de senaste sjuttio åren: ”Den var inte populär när den röstades igenom. Den är ännu mindre populär i dag.”

Enligt mätningar är det en minoritet av demokratiska väljare som anser att Obamacares grundbult, det individuella mandaten, borde vara tillåtet. Kandidater som är beroende av demokratiska väljare noterar detta.

Samma vilja att distansera sig från presidenten ser man för övrigt när det gäller dennes sätt att hantera debatten kring energifrågor. Där är det framför allt frågan om Keystone-pipelinen från Kanada som upprör. I Huset har 69 demokrater ställt sig på republikanernas sida – representanter som ska kampanja i sitt hemdistrikt efter sommaren. Och i Senaten har så många demokrater svikit Obama att republikanerna är nära att undvika en filibuster, vilket kräver 60 röster, trots att GOP är i minoritet i kammaren.

Samtidigt kommer det siffror från Public Religion Research som säger att Obamas ledning i gruppen 18-24 år nu bara är sju procentenheter i förhållande till Mitt Romney – en dramatisk förskjutning i en grupp som inte bara i massiva tal röstade för Obama 2008, utan som dessutom faktiskt valde att gå och rösta.

Tillsammans pekar detta på att Obama kan stå inför det problem som hittills mest tillskrivits Romney: oförmåga att entusiasmera gräsrötter, kampanarbetare och politiskt allierade. Den förmågan är bland de viktigaste om man vill vinna val.

I ett avseende angrep Mitt Romney sina motståndare från ett mycket radikalt håll. När det gällde hur problemet USA:s många illegala invandrare ska hanteras var han långt ifrån den moderate Mitt som dämpade debatten i snart sagt varje annan fråga. Illegala invandrare skulle ut ur landet, även om de bott här i trettio år, hade barn och barnbarn, och var etablerade i det lokala civilsamhället.

Hans hållning var olycklig. Först det materiella: problemet med de illegala invandrare är typiskt ett sådant som måste hanteras med verkligheten för blicken, pragmatiskt istället för ideologiskt. Dessutom riskerar hård retorik mot illegala invandrare spilla över i en allmän negativ attityd till invandrare (vilket Romney och alla andra kandidater ihärdigt markerade emot, men ändå).

Därefter det valstrategiska: ingen trodde att Romney verkligen var denna sorts kompromisslösa radikalist, hans hållning uppfattades som taktisk – vilket är exakt vad han inte behöver. Dessutom skulle den kunna bli mycket problematisk i höst, när det gäller att maximera antalet mittenröster och minimera skadan bland hispanics.

Till undsättning: Marco Rubio!

I en egen version av den i huvudsak demokratiskt sponsrade Dream Act ger nu den republikanske senatorn, och en av favoriterna till att bli Mitt Romneys running mate, sitt eget förslag på hur de illegala invandrarnas situation kan bemötas.

Liksom den ursprungliga Dream Act inriktar sig Rubio på barnen till illegala invandrare, vilket betyder att det finns gott om problem kvar att diskutera. Men icke desto mindre. Hans förslag erbjuder visum till barn till illegala invandrare som gått ut gymnasiet, som ett första steg mot permanent uppehållstillstånd (som senare givetvis kan leda till medborgarskap, men det omfattas inte av förslaget). Det demokratiska förslaget har en konstruktion som leder till direkt medborgarskap.

Rubio betonar också att hans förslag gäller alla de barn som befinner sig i USA, men det utsträcks inte till att gälla för dem som kommer i framtiden.

Reaktionerna från Romneys folk har varit försiktiga, men inte avvisande. Och Rubio själv säger, ”Mitt Romney är nu det republikanska partiets ledare. Vi hoppades komma fram till något som han kan ge sitt stöd.”

Min gissning? Jag skulle bli ytterst förvånad om Rubio och Romney inte har planerat detta tillsammans. Deras folk har redan varit i kontakt med varandra ett antal gånger under primärvalsprocessen, och man har bland annat diskuterat frågan om illegal invandring. Också frågan om vice president-kandidatur har diskuterats bakom stängda dörrar, men bara i sonderande termer.

Detta kan vara den perfekta lösningen på Romneys problem. Att efter en säkrad nominering backa i en sådan uppmärksammad fråga skulle kasta bensin på uppfattningen att Romney (återigen) säger vad som behövs för att vinna ett val, för att sedan glatt vända på kappan.

Om han vill mildra sin inställning i frågan om illegal invandring, vem finns det som kan ge en sådan förskjutning större legitimitet än ett av partiets starkaste framtidsnamn, invandrarsonen Marco Rubio, älskad av partiets konservativa, omfamnad av Tea Party-rörelsen, men som ändå aldrig har kastat köttbitar till den populistiska falangen bland partiets gräsrötter?

Svaret är att det inte finns någon som bättre passar beställningen.

Det finns nu en rädsla inom GOP att Rubios utspel ska leda till interna strider inom partiet, ungefär som när George W Bush försökte skapa möjligheter för illegala invandrare att stanna i landet lagligt. Om det sker, och Rubio och Romney hamnar på varsin sida i en sådan strid, då har jag fel i mitt antagande. Striden kan fortfarande blossa upp, men om Rubio och Romney står på samma sida stärker det Romney inför november. Och då har förspelet till Rubios förslag nästan säkert gått till som jag beskrivit det.

Det är få grupper som européer omger med sådan mytbildning och falska föreställningar som USA:s kristna befolkning. Jag gissar att de pamfletter med amerikanska höns stora som oxar, som cirkulerade i Småland i slutet på 1800-talet, gav en sannare bild av läget i USA, än den sammanlagda mediebevakningen av ”den kristna högern”. Minns bara pastor Phelps i Kansas, som bara behöver gå ut på trottoaren hemma i Topeka med ett plakat, för att provocera rubriker om hur ”kristna högern i USA rasar”.

Faktum är ju att USA:s kristna befolkning i mycket hög utsträckning och i de viktiga avseendena mycket liknar ett tvärsnitt av den amerikanska befolkningen – som i sin tur har fler likheter med din genomsnittliga svensk än olikheter.

Amerikanska katoliker tillhör per definition inte den ”kristna högern”, eftersom evangelikaler traditionellt haft svårt för katolska teologi. Vad jag vet har majoriteten katoliker i USA röstat på den republikanske presidentkandidaten bara en gång, nämligen 2004, då demokraterna ställde upp med John Kerry – som själv var katolik. Trots Barack Obamas provocerande förslag att katolska sjukhus ska tvingas erbjuda tjänster som strider mot deras tro leder emellertid Barack Obama enligt den senaste mätningen (Barna Group) med 56-44 mot Mitt Romney bland katoliker.

Bland troende, protestantiska väljare leder Romney med 55-45, vilket är en tydlig opinionsfördel, men fortfarande inte större än att nästan varannan väljer Obama. Bryter man ner gruppen ytterligare i teologiskt liberala respektive konservativa förändras bilden något. De teologiskt progressiva, protestantiska väljarna föredrar Romney med 51-49, medan de konservativa ger Romney sitt förtroende med 59-41.

Den givna slutsatsen är självklart motsatsen till den svenska mediebilden. USA:s kristna väljare består inte av extrema fanatiker som hellre röstar på abortförbud än ekonomi, eller som väljer sin kandidat efter hur många Bibelverser de kan utantill. En vanlig siffra när det gäller den kristna höger som någorlunda motsvarar fördomarna på den här sidan Atlanten är att den utgör fem miljoner personer. Dela med 33, och man får motsvarande siffra i Sverige: 150 000 personer.

Hur många kommunister finns det i Sverige?

När Mitt Romney körde familjen till Kanada på semester placerade han en bekväm och säker hundbur på bilens tak, med vovven Seamus inuti. Någon gång på vägen upptäckte en av sönerna att Seamus blivit dålig i magen… Historien har roat Barack Obamas anhängare omåttligt, och de har inte missat ett tillfälle att påminna om händelsen. Manuel, exempelvis, har redan postat 118 inlägg om stackars Seamus, det ena roligare än det andra.

Nå, kanske blir det tyst nu, efter avslöjandet att Obama ÅT HUND när han bodde i Indonesien. På högerkanten har man givetvis omåttligt roligt åt saken. Bloggosfären har exploderat. Här är de 13 roligaste tweetsen om presidentens matvanor som ung.

(Jag har inte grävt djupare i ämnet, men det verkar som om ”avslöjandet” hämtats ur Obamas självbiografiska Dreams From My Father. Cudos till den modige reportern i sådana fall…)

Om några kommer politiken i USA att gå in i ett skede som troligen får kampen om Vita Huset att framstå som futtig. Barack Obama och Mitt Romney? Det var dem som möttes i presidentvalet tre åren innan Kim blev borgmästare, va?

Just det. Kim Kardashian ska ge sig in i politiken. Visserligen tänker hon vänta ytterligare några år, och visserligen är siktet blygsamt inställt: borgmästare i Glendale, Kalifornien. Men någonstans ska man ju börja och Glendale har väl tjugofem gånger så många invånare som Wasilla, Alaska…

Varför Glendale? Här visar Kardashian sitt välutvecklade, politiska omdöme, staden har en stor armenisk minoritet, samma ursprung som Kardashian själv.

President Barack Obamas kanske närmaste rådgivare, David Axelrod, framträdde på Fox News i går, och förklarade vad höstens presidentval gäller:

”Valet i november står mellan en ekonomi som skapar en växande medelklass och som ger människor en chans att få något över  och sina barn en chans att gå framåt eller en ekonomi som fortsätter på samma väg som vi befinner oss.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv. För vem leder vägen sedan 3,5 år?