I och med att Mitt Romney nu i praktiken säkrat sitt partis nominering växer spekulationerna om vem han kommer att välja som vice presidentkandidat. Så vad är då en vice president? Fram till 1804 blev den person som kom tvåa i presidentvalet automatiskt vice president, men den ordningen omöjliggjordes såklart med framväxten av politiska partier. I slutet av seklet etablerades ordningen att presidentkandidaten gick till val med en vice från samma parti, dock utsågs denne av partiet, inte av presidentkandidaten själv. År 1940 förde Franklin D Roosevelt över makten att välja running mate till presidentkandidaten, en ordning som fortfarande gäller.

Medan vice presidenten bara har två betydelsefulla konstitutionella uppgifter – att vara president och tie breaker i Senaten och att ta över presidentskapet vid behov – har den praktiska funktionen utvecklats betydligt. Under lång tid användes utnämningen mest som ett internpolitiskt instrument för att tillfredsställa olika falanger, ungefär som när Stefan Löfven måste plocka någon från partiets vänsterfalang till partisekreterare om den ekonomiska talesmannen kommer från högerfalangen.

Nästa steg i utvecklingen var att välja en vice president som kunde hjälpa till att vinna presidentvalet. Det klassiska exemplet var när John F Kennedy plockade Lyndon B Johnson från Texas för att locka Sydstatsväljare. Historien visar dock att den mekanismen är svag, och att den blivit allt svagare med åren.

Istället kom man att välja en kandidat för att mera allmänt väga upp egna brister. En mycket konservativ kandidat kan balansera sin ticket med en mera moderat vice president-kandidat eller – som rekommenderas Romney – plocka en running mate som skänker styrka i en viss väljargrupp: en kvinna eller en hispanic.

George W Bush var den förste presidenten som på allvar valde en vice som skulle hjälpa till att regera. Dick Cheney bidrog med erfarenhet och kontaktnät, och var mycket delaktig i att utforma och genomdriva politik. I viss utsträckning resonerade Barack Obama likadant, även om valet av Joe Biden kanske ännu mer bör tillskrivas Obamas imageproblem. Han ansågs inte kunna tillräckligt mycket om utrikespolitik – en specialitet för Biden – och betraktades som ung och oerfaren, medan Biden har stor erfarenhet av spelet i Washington DC.

Hur kommer Romney att välja? Säkert är att han inte kommer att göra om John McCains misstag, och välja en vice av rent kortsiktiga politiska skäl. Man tappar i trovärdighet om ens vice inte uppfattas som mogen att faktiskt ta över presidentskapet, och efter några dagars jubel skadades McCain svårt av valet av Sarah Palin, av just det skälet. Jag finner det också osannolikt att Romney kommer att bortse från att han uppfattas som svag bland kvinnor, hispanics och konservativa. Hur det kommer att påverka hans val är svårt att säga, men det kommer att ha betydelse.

Troligen kommer han också – de signalerna har han sänt – att betrakta vice presidenten som en resurs i själva regerandet, och välja någon som kan fylla ungefär samma funktion som Cheney gjorde för Bush.

Jag ska återkomma med namn, men min gissning är att Romneys val kommer att uppfattas som stabilt och lite tråkigt. Brasklappen är att han väljer en kvinna eller någon av GOP:s unga stjärnor, men i sådana fall kommer det också i det fallet att handla om en etablerad politiker.

American Crossroads, den viktigaste, oberoende republikanska kampanjorganisationen (med Karl Rove som en av grundarna och ledarna) förbereder sig enligt uppgift för att dra i gång sin hittills största kampanj mot Barack Obama. Satsningen kommer att vara fram till midsommar och med tanke på att AC har minst 1,5 miljard kronor i kassakistan (och fortsätter fylla på) finns det skäl för Obama att oroa sig över vad som ska komma.

Timingen visar att Mitt Romney nu ska lägga primärvalen bakom sig. I ett sådant läge krävs alltid både tid för att styra om oceanångaren och för att samla in pengar efter en dyr vår. AC kommer att skänka Romney den tiden genom att fylla tomrummet.

Stephen Law, exekutiv ledare för AC, har förklarat att Obamas klasskampsretorik tycks ha fungerat, enligt AC:s egna mätningar, och att försommarkampanjen kommer att riktas in på att ändra väljarnas intryck. Man har också funnit en växande oro att Obama inte är mäktig sin uppgift, och att han skyller ifrån sig i desperation.

Själv är jag nyfiken på vad man kommer att göra av Obamas löfte till Dimitrij Medvedev, att han kommer att kunna gå Vladimir Putin till mötes efter valet, när väljarna under falska förespeglingar omvalt Obama. Rove såg stor potential i det ofrivilliga uttalandet.

Amerikanska företag står starkare i dag än när Barack Obama tillträdde som president, skrev Wall Street Journal i går, eftersom de reagerat på de svåra tiderna med nödvändiga effektiviseringar. Samma tidning samma dag visar att företag som ingår i Standard & Poor’s index sammantaget höjt sin omsättning och gör bättre vinst än 2007.

Ett av temana under de närmaste sju månaderna kommer att handla om huruvida USA:s ekonomi håller på att repa sig, om jobben kommer tillräckligt snabbt, och vem som bär skulden eller förtjänsten för läget och utvecklingen. Perspektiven är givna: Republikaner hävdar att återhämtningen går långsamt och att det är Obamas fel; demokraterna hävdar att Obama räddade landet från katastrof och att allt som inte går bra kan tillskrivas George W Bush, republikanska kongressmän och omvärlden.

En attacklinje som vi redan sett och som kommer att märkas ännu mer är demokraternas påstående att GOP vill att det ska gå dåligt för USA, så att Obama förlorar Vita Huset.

Efter flera månader med jobbrapporter som inte var usla (dock långt ifrån så bra som Dem’s påstod) kom i fredags siffror som tyder på att det alla fruktar åter är ett stort hot: den svaga återhämtningen får inte momentum, den håller på att slockna.Under mars månad skapades bara 121 000 nya jobb i den privata sektorn, långt färre än förväntat, med konsekvensen att den öppna arbetslösheten ligger kvar på samma höga nivå (8,3 sjönk till 8,2), vilket dessutom döljer det faktum att många människor slutat söka jobb. Om alla som ville ha jobb för några år sedan får för sig att teckna sig som arbetssökande hade siffran legat en god bit över tio procent. Det finns en mekanism här som kan motverka sjunkande arbetslöshetssiffror: varje gång arbetsmarknaden tycks vakna träder fler människor in som jobbsökare, vilket motverkar sjunkande arbetslöshetssiffror.

I det sammanhanget står också en strid: av alla som slutat söka jobb, hur många har gjort det av goda skäl, framför allt på grund av ålder?

Det är ett faktum att återhämtningen går långsammare än någon annan amerikansk återhämtning, men å andra sidan var krisen en av de djupaste och med unika förtecken. Det finns ytterligare tecken på att en ny lågkonjunktur väntar, men å andra sidan var jobbrapporten för mars bara en månad, knappast en trend.

Men nu är valet så nära i tiden att det är dags att verkligen studera och reagera också på enskilda observationer. Efter några bra månader för Obama kan detta ha varit en vändpunkt mot en tuffare period, särskilt i kombination med att Mitt Romney nu vänder sin kampanjmaskin nästan exklusivt i riktning mot den sittande presidenten.

Det har pratats mycket om att Mitt Romney tillhör Jesu Kristi kyrka av Sista dagars Heliga, alltså mormonerna. Skadar det honom? För fyra år sedan gav Romney till och med ett tal om sin tro, som förde tankarna till John F Kennedys berömda försäkran 1960 att påven inte gav honom order om politik. Precis som Kennedy höll Romney sitt tal i Houston, vilket knappast var en tillfällighet.

Tanken har varit att evangeliska kristna av strikt religiösa skäl skulle vägra rösta på en mormon – som enligt en del evangelikaler inte ens kan räknas som kristen – vilket dels skulle hindra Romney att vinna republikanernas nominering, dels skada honom i huvudvalet om han ändå kom så långt. För hur kan en GOP-kandidat vinna om den kristna högern inte är entusiastisk och mobiliserad?

Härom månaden hade jag tillfälle att äta en alkoholfri middag med en mormon och god vän till Romney. Jag frågade honom om Mitt kunde bli president. ”Inte en chans”, svarade han. ”Det finns för mycket fördomar mot mormoner.” Och han borde ju veta.

Ändå tror jag att skeptikerna har fel. Mormonerna är många i USA, det fjärde största samfundet efter katoliker, Southern Baptists och United Methodists. Så gott som alla amerikaner har personlig erfarenhet av mormoner, och vet att de är högst normala i sin livsstil. Dessutom har de ett gott och välförtjänt rykte som pålitliga och anständiga.

Ett annat skäl att amerikaner i allmänhet och högern i USA i synnerhet accepterar en mormon, är att det uppfattas som mycket viktigare att en person tar sin religion på allvar, än att denne tillhör samma religion som en själv. Mätningar visar konsekvent att amerikanerna har lättare att acceptera en person av vilken tro som helst som president, än en uttalad ateist – som verkligen inte skulle ha en chans.

Vidare är det inte högern som har fördomar mot personer av religiös tro, utan vänstern, och den vinner inte Romney ändå. Mätningar visar att republikaner är mindre skeptiska än demokrater. Höger är mindre skeptisk än vänster. Sydstater och Mellanvästern är mindre skeptiska än Kalifornien och östkusten. Evangelikaler är mindre skeptiska än resten.

Här är ett uppmärksammat uttalande av Lawrence O’Donnell från förra veckan i den starkt vänsterorienterade TV-kanalen MSMBC , som illustrerar vänsterns attityd:

”Mormonism was created by a guy in upstate New York in 1830 when he got caught having sex with the maid and explained to his wife that God told him to do it.”

Slutligen ska man bära i minnet att de inom högern som har problem med en mormon också har problem med Barack Obama. Jag finner det mycket osannolikt att mormonproblemet kommer att väga tyngre i höst, förutom för en så liten minoritet att den knappast spelar någon roll. Vi talar då om människor som finns i delstater som ändå kommer att skänka sina delegater till Romney.

I går skrev Manuel ett inlägg om att Rick Santorum tvingats att återigen avbryta sin kampanj, på grund av att sin treåriga flickas livshotande sjukdom. Det är en djupt privat händelse, men också självklart relevant för nyhetsflödet: Santorum försöker bli USA:s nästa president.

Följdriktigt rapporterar Manuel kort och koncist om händelsen, och påminner oss dessutom om att det finns människor bakom varje offentlig person, genom att referera en del av de välgångsönskningar som sänts i Santorums riktning av dennes politiska motståndare. Att det finns människor bakom är en observation som inte bara gäller kandidaten Rick Santorum vs. maken och pappan Rick Santorum, utan i ännu högre grad såklart de familjemedlemmar som utsätts när någon väljer att placera sig mitt i demokratins epicentrum. Exempelvis Santorums 3-åriga dotter, hennes syskon och mamma.

Kommentarerna till Manuels inlägg avslöjar personer som fullkomligt objektifierar alla dessa människor. Efter upplysningen att paret Santorums dotter åter riskerar att dö reagerar sålunda en Christoffer Emil Åkesson med den hånfulla passningen, ”’Gud’ ville inte att du skulle fortsätta?” och kallar Santorum ett religiöst freak. Han får sällskap av någon som heter Samuel Krauz, som tycker att detta är ett lämpligt tillfälle att förklara att Santorum är en störd person. Erik Westerlund reagerade på den ovärdiga tonen, vilket får samme Krauz att utbrista, ”Fan vilken torr och tråkig person du måste vara. Jag fann det ganska roligt.” En fnittrig Anton Olsson tycker att det är konstigt att paret Santorum tagit sin mycket sjuka flicka till sjukhuset: ”Räckte inte era böner?” och Filip Salomonsson bedömer att situationen påkallar en hälsning till Santorum: ”Hoppas han avbryter kampanjen helt och hållet.”

Lyssna då här, kommentarshaverister. Jag och Manuel står på motsatta sidor i grundläggande politiska värderingar och har skilda åsikter i de flesta sakfrågor. Vi vill skriva om USA-valet tillsammans för att ge två sidor av politiken i detta land som vi båda tycker är fantastiskt, och vars människor vi uppskattar mycket.

Det finns en idealistisk drivkraft hos oss båda, nämligen att försöka illustrera hur USA och politiken kan diskuteras från vänster och höger utan den missunsamhet gränsande till hatfullhet som ibland präglar debatten. Dessutom försöka visa att vare sig man betraktar USA från vänster eller höger, och vare sig man uppskattar USA eller inte, är det uppenbart ett land med stora förtjänster.

Kritisera det jag skriver eller det Manuel skriver. Kritisera de politiker, beslut eller samhällsfenomen i USA som är relevanta. Men ventilera inte bottenslammet i era personligheter i vårt kommentarsfält. Då är ni inte välkomna.

Det är dags för Masters i golf på Augusta National Golf Club i Georgia. Naturligtvis tog president Barack Obama tillfället i akt att kräva av klubben att tillåta kvinnor som medlemmar – ytterligare en vink om att han står på kvinnornas sida mot de kvinnofientliga republikanerna.

Det skulle han inte gjort. Genast dök rapporterna upp på nytt om hur Obamas White House är en veritabel mansklubb. Och hur står det till med golfen? Obama är, precis som George W Bush, en ivrig amatörgolfare. Till skillnad från sin företrädare tar han sig tid att spela också som president (Bush lät bli för att han tyckte det var respektlöst mot familjer med barn eller make/maka i krig att se presidenten glida runt på golfbanan samtidigt), och nu återkommer rapporten från New York Times om att Obama spelade 23 rundor foursome som president innan den första kvinnan tilläts göra honom sällskap.

Times Amy Sullivan skrev för ett bra tag sedan om The White House Boy’s Club under rubriken Obama Has a Woman Problem, och nu dyker länkarna upp till den artikeln på nytt.

Komikern Jon Stewart, värd för The Daily Show, förklarar för Rick Santorum att det är dags att packa ihop.

Tanken att äktenskapet är en förening mellan man och kvinna skrevs in i den amerikanska lagen av Bill Clinton för snart sexton år sedan. Under George W Bush gjordes halvhjärtade försök att till och med placera ett tillägg med den innebörden i grundlagen. Den nuvarande presidenten har varit velig i sina attityder till gay marriage.

Under 2000-talet har vi vant oss vid att frågan delat det politiska landskapet nästan rakt av, med republikaner (nej till samkönade äktenskap) på ena sidan och demokrater (ja till samkönade äktenskap) på andra sidan. Undantagen har varit libertarianskt sinnade republikaner och demokrater som behöver vinna val, som gått emot sina gräsrötter i frågan. Dessutom har diskussionen varit högljudd, engagerad och tagit stor plats i debatten. I söndags skrev Manuel ett inlägg på just det temat.

Enligt Manuels Söndagsspecial har den konservativa kampanjorganisationen National Organization for Marriage  lagt upp en strategi för hur man ska vinna opinionen i frågan:

• Anställa personer för att hitta och dokumentera barn som växt upp hos homosexuella par.
• Skapa mobila reportageteam som filmar och intervjuar personer som råkat illa ut för att de stått upp för det traditionella äktenskapet. Teamen ska när som helst på dygnet kunna flyga iväg till nya platser.
• Rekrytera kända Latinamerikaner som talespersoner.
• Skapa en splittring mellan Afroamerikaner och homosexuella genom bland annat provokativa utspel.
• Genomföra nationella och globala mediekampanjer.

Initiativen är givetvis önskvärda. Att undersöka hur barn till homosexuella par mår är en angelägen uppgift, som sociologer ägnat en del uppmärksamhet, men ännu finns av uppenbara skäl inte några tydliga resultat. Att stå upp för personer som trakasserats på grund av att de sagt sin åsikt är också viktigt. Likaså är det välgörande att GOP eftersträvar att öka antalet personer från olika minoriteter i sina led och att partiet vänder sig till afrikanamerikaner som slentrianmässigt givit sin röst till det demokratiska partiet. Att en kampanjorganisation genomför kampanjer måste också betraktas som rimligt.

Men frågan är om Manuel och National Organization for Marriage går i takt med tiden. Tecken tyder på att GOP håller på att lämna konflikten bakom sig. Stödet för lagstiftning mot gay marriage har minskat avsevärt inom GOP i Kongressen. Republikanska kongressmän som fortsatt driva frågan har uppmanats mellan skål och vägg av partiets ledarskap att lägga ned arbetet.

Ett skäl är att kulturen har förändrat landskapet. ”Det som är chockerande det ena decenniet upplevs som vardagligt i nästa”, sade Jack Kingston, representant från Georgia, till Politico i förra veckan. Och precis som Kingstons hemvist, alltså konservativa sydstaten Georgia, antyder har denne tillhört det hårda motståndet till gay marriage under den största delen av sin politiska karriär.

En annan anledning är att de politiska utmaningarna är andra i dag. Det finns fortfarande en spridd uppfattning bland republikanska kongressledamöter att gay marriage är fel. Skillnaden är att man inte bryr sig lika mycket. Det är ekonomin och jobben som engagerar, att lägga tid och energi på en ur ett samhällsperspektiv så perifer fråga som gay marriage uppfattas som oseriöst.

Vid valrörelsen 2010 lyftes Log Cabin Republicans – GOP:s förening för homosexuella politiker – fram i flera viktiga fund raisers. Tidigare har föreningen gömts undan. Och i mars släpptes en opinionsmätning som visade att 31 procent (upp med 9 sedan förra mätningen) republikaner ger sitt stöd åt gay marriage – i åldersgruppen 18-34 var stödet två av tre.

Min gissning är att framtiden kommer att tillåta delstater att viga personer av samma kön, och att man kommer att finna någon form av juridisk kompromiss för att kringgå Artikel IV, Sektion 1, i konstitutionen – den s.k. Full Faith and Credit-paragrafen – som säger att alla enskilda delstater måste respektera ”offentliga handlingar, register och legala protokoll från varje annan delstat”.

Att frågan om äktenskapets väsen ska skrivas in i konstitutionen finner jag ytterst osannolikt. Mycket tyder på att frågan också kommer att ha det svårare att ta sig in i det offentliga samtalets centrum.

Mitt Romney tog hem priset i natt, Wisconsin, och vann förväntat både Maryland och District of Columbia (där Rick Santorum inte ställde upp på grund av registreringsklanteri). Vid senaste räkningen hade Romney tagit 87 delegater, Santorum 6.

Det betyder att Santorums pep talks efter valvakorna blir allt mer krystade. I natt handlade det om hur han kommer att fortsätta eftersom den lilla förlustmarginalen i Wisconsin var en sorts seger. Ungefär som Milan vann mot Barcelona i går…

Newt Gingrich avslutade, men ändå inte avslutade, kampanj gav inte många röster. I Wisconsin fick förre talmannen 6,1 procent, i Maryland 10,9 och i D.C. kom han tre med 10,7, efter även Ron Paul.

Från Santorums inre kretsar kon i natt signaler om att valet i Pennsylvania kan sätta stopp för kampanjen. Om Santorum förlorar sin hemmastat den 24 april kan inte ens hans tapperhet sätta ett positivt spin på fortsättningen. Detta underströks av Romney, som lät sitt segertal handla helt och hållet om Barack Obama. Under de tre veckor utan val som nu följer, kommer vi med största sannolikhet att få se Romneys höstkampanj rulla i gång.

Wisconsin:

Romney           42,5

Santorum        37,6

Paul                  11,7

Gingrich           6,1

Maryland

Romney           49,1

Santorum         28,9

Gingrich           10,9

Paul                    9,5

District of Columbia

Romney            70,2

Paul                   12,0

Gingrich            10,7

Sju personer dog vid dödsskjutningen på det koreanska universitet i Oakland, ytterligare ett vansinnesdåd av samma slag som vi vant oss vid att jämna mellanrum se från olika länder i världen. Uppgifterna om den misstänke mördaren tyder även det på ett bekant mönster vad beträffar den psykologiska profilen och sociala bakgrunden.

Jag kände inte till Oikos University – det finns tusentals sådana små universitet och högskolor i USA – men har varit en hel del i Oakland. Det är en stad med två ansikten, å ena sidan socialt utsatt med stora problem med våld (när jag bodde fem mil norr om Oakland ledde staden ett år mordstatistiken per capita i USA), å andra sidan Berkeley University, lummigt campus, välutbildad elit. Tydligen ligger Oikos University i stadens industriområde (vilket för övrigt bör placera det nära Ikea).

Medierna i USA har inte alls behandlat dödsskjutningen som politiskt relevant, eller som en händelse med inflytande på den republikanska primärvalsprocessen – hittills, är kanske bäst att säga. Skälen till detta är åtmintone tre.

För det första, det finns inga meningsskiljaktigheter mellan de republikanska kandidaterna vad beträffar vapenlagarna i USA.

För det andra, de som vill inskränka amerikaners rätt att bära vapen – alltså vänstern – gjorde bort sig grundligt vid dödsskjutningen i Tuscon, Arizona, förra året, då bland andra Gabrielle Gifford, demokratisk kongressledamot, sköts och överlevde med svåra skador. Omedelbart trumpetade då en samfälld vänsterkår ut att detta var högerns fel, att det hat som man spridit mot demokrater nu fått sin naturliga konsekvens i form av ett bestialiskt angrepp på ett demokratiskt valmöte. Bakgrundsbrusets fel, alltså.

När det sedan visade sig att mördaren var singulärt galen, utan förmåga att uppfatta bakgrundsbruset ens om han levat mitt i det, och att de enda svaga politiska tendenser han visade var åt vänster, då riktades skarp kritik mot vänsterns snabba och felaktiga angrepp på Sarah Palin, m.fl.

Den här gången vill man inte göra om misstaget, utan veta vad man har att göra med för händelse innan man uttalar sig. Det är en klok hållning.

För det tredje, vapenlagarna i USA skiftar från delstat till delstat och från county till county. Kalifornien och Alameda County har stränga vapenlagar. Reaktionerna hade varit annorlunda om detta gällt något county i Oklahoma eller Texas, där det är tillåtet att bära egna handvapen i hölster vid höften.

Om dödsskjutningen i Oakland har någon relevans för vapenlagsdebatten är det alltså som stöd för påståendet att restriktiva vapenlagar inte hjälper mot brottsligt våld med skjutvapen (vilket också får stöd av forskningen, för övrigt). Det är en observation som den stora majoriteten mediekommentatorer i USA inte gärna gör.