Enligt vice president Joe Biden – kung av knäppa uttalanden – var Barack Obamas beslut att låta Navy Seal-soldaterna anfalla huset i vilket Osama Bin Laden befann sig ”det djärvaste beslutet någon fattat på femhundra år”. Alltså sedan 1511, då Sten Sture den yngre gifte sig med Kristina Nilsdotter (utan att därmed implicera att detta var det ännu djärvare beslut som Biden syftade på…).

Norah O’Donnell från CBS News frågade Obamas pressekreterare Jay Carney om uttalandet, och drog ner skrattsalvor från den samlade presskåren.

”De historiska bedömningarna lämnar jag till andra”, sade Carney, efter att ha vridit sig som en mask genom den sortens spontana undanglidningar som utgör kärnan i den kompetens som krävs i hans speciella yrke.

”Han sade inte fel?” undrade O’Donnell.

Kort, men tydlig, tvekan. Sedan:

”Nej.”

Hör skratten och bevittna Carneys uppvisning här.

Delegaträkningen efter valet i Illinois:

Mitt Romney       563

Rick Santorum   263

Newt Gingrich    135

Ron Paul              50

På lördag dags för Louisiana. Vinner Romney där kommer pressen på Santorum att kliva av att bli massiv. Men detta har vi sagt ett antal gånger nu… Vad mätningarna visar är Santorum knapp favorit i Louisiana.

I dag gav Jeb Bush, bror till George W Bush och före detta guvernör i Florida, sitt officiella stöd till Romney. För några månader sedan hade det varit en rejäl skjuts för Romney: Jeb Bush är en mycket ansedd politiker i det republikanska partiet. Men nu möttes det snarast av en gäspning, en del kommentatorer till och med hånade Jeb Bush för att han dröjt så länge. Det uppfattades som fegt.

 

 

Twittrar du? Det finns en del amerikanska twittrare som är värda att följa för den som är intresserad av amerikansk politik. Nedan följer ett urval av personer som jag själv uppskattar.

Tre kommentarer. För det första, listan är ingen prioritering på något sätt, det finns många andra att följa som av helt godtyckliga skäl inte är med nedan. Någon annan gång ska jag nämna fler. För det andra, en fördel med personerna på den här listan är att de faktiskt twittrar. Det finns hundratals mycket intressanta amerikanska kommentatorer med twitterkonto, som droppar en hänvisning till någon egen artikel en gång i månaden. Inget fel på det, men vill man ha mera är den här listan givande. För det tredje, följ framför allt @RolandPMSweden.

Joshua Trevino

@jstrevino

Josh kommer från Texas och glömmer sällan att nämna detta. Han är konservativ och rolig. Har varit talskrivare åt George W Bush.

John Podhoretz

@jpodhoretz

Räknas som neokonservativ. En vass skribent som skriver kolumner åt New York Post, en tidning som påminner en del om svenska kvällstidningar i format. Dessutom redaktör för den klassiska tidskriften Commentary, en judisk publikation som under åren varit på en resa från vänster till höger. Har kommit ganska långt på den resan, dessutom.

Jennifer Rubin

@jrubinblogger

Skriver Washington Posts blogg Right Turn. Är republikan med viss outsiderstatus.

James Taranto

@jamestaranto

Skriver Best of the Web åt Wall Street Journal. Kunnig, hittar ofta nya vinklar och befinner sig på gränsen mellan satir och politisk kommentar.

Wayne Slater

@wayneslater

Politisk reporter på Dallas Morning News, stationerad i Austin. Jag känner Wayne och kan intyga att han tar sitt jobb på mycket stort allvar, och är en yrkesskicklig politisk reporter. Saknar såklart partistämpel, men är tveklöst demokrat. Något hans böcker om Karl Rove – Bush’s Brain och The Architect – visar med all önskvärd tydlighet.

Jedediah Bila

@Jedediahbila

Konservativ från New York, syns i TV och hörs i radio som flytande kommentator.

Mike Murphy

@murphymike

Mycket rolig och vass konservativ, ofta kallad RINO (’republican in name only’), men det är lite orättvist. Och lite rättvist. Har lett kampanj åt Romney, Schwarzenegger, McCain, m.fl. Bor nu i Los Angeles och slår sig in i nöjesindustrin.

Ryan Lizza

@ryanlizza

Vänsteranstruken men inte dogmatisk journalist som skriver väldigt bra, insiktsfullt och rättvist om politik, exempelvis i The New Yorker.

David Frum

@davidfrum

Republikan och friflytande kommentator. Anses tillhöra vänstern inom partiet och får ofta kritik för att han inte älskar allt republikanskt och hatar allt demokratiskt.

Michelle Malkin

@michellemalkin

Konservativ bloggare, skribent, kommentator. Ett rött skynke för många på vänsterkanten. Hon är onekligen frispråkig, men själv misstänker hon att hon är så illa omtyckt av vänster på grund av att hennes etnicitet och gender borde implicera vänstersympatier. En klassförrädare av något slag, alltså.

Ramesh Ponnuru

@rameshponnuru

Redaktör för National Review. Konservativ och kunnig. Har egenheten att ofta underbygga sina åsikter med fakta.

James Pethokoukis

@jimpethokoukis

Arbetar för den amerikanska tankesmedja som jag nog tycker är mest dynamisk i dag, American Enterprise Institute. Fast panelmedlem i CNBC:s olika politiska talk shows. Kan ekonomi och energi, lär läsaren saker. Konservativ.

Ezra Klein

@ezraklein

Vänstersnubbe som skriver politiska kolumner för Washington Post. Sitter regelbundet med i politiska talk shows i MSNBC, tv-kanalen som får Fox News att framstå som extremt balanserad. Ändå ofta läsvärd.

Joe Scarborough

@joenbc

Har programmet Morning Joe (ja, det betyder alltså en kopp kaffe på morgonkvisten) på NBC. Före detta politiker, som republikan i Huset. Frispråkig och mer vänster nu än tidigare. Fast nog fortfarande höger.

 

Elefanten i rummet är såklart USA:s budgetunderskott. Om Kongressen inte snart kommer överens om en seriös plan för att balansera statens utgifter med dess inkomster är framtiden mörk – för oss alla. Hur snart? Omöjligt att säga, men min gissning är att det måste ske under nästa mandatperiod.

Det spelar i det sammanhanget ingen som helst roll att landets unikt dynamiska och återhämtningskraftiga ekonomi möjligen kan dämpa oron på kort sikt. Nästa gång – och det kommer en nästa gång – landet går in i en lågkonjunktur står det, om inget görs, ännu sämre rustat än senast. Då kan botten falla ur.

Sådan är bakgrunden till Paul Ryans budgetförslag som presenterades i går. Den republikanske kongressmannen från Wisconsins 1:a distrikt har varit en ledare i Representantshuset under de senaste åren i kampen för seriös budgetreform, och uppmanades av flera mäktiga partikamrater att ta sin kamp till Vita Huset, genom att utmana Mitt Romney i primärvalen. Han bidar sin tid i det avseendet, men fortsätter att vara enormt viktig i sin roll som ordförande för Husets budgetkommitté.

Budgetförslaget – A Blueprint for American Renewal – är en utveckling av Ryans Roadmap for America’s Future från 2008, som sedan dess återkommit i olika versioner vid flera tillfällen. Politiskt är det fortfarande ett omöjligt dokument. Huset kommer snart att rösta igenom det, men att den demokratiska Senaten skulle göra samma sak är lika sannolikt som att vi finner att månen faktiskt är gjord av ost.

Men närmar sig Ryan något som är politiskt möjligt? Både ja och nej. Det som demokraterna valt att fokusera på den här gången är en del av Ryans föreslagna, men ospecificerade, nedskärningar på kort sikt i discreationary spendings, d.v.s. statliga utgifter som inte är del av statens obligatoriska utgifter. En del av överenskommelsen i samband med höjningen av skuldtaket förra året innehöll ett utgiftsmål för 2013 på 1 047 miljarder dollar för den sortens specifika utgifter. Ryan förslår nu att detta sänks med 19 miljarder, vilket är ett tydligt avsteg från vad båda partierna kommit överens om. Demokraterna rasar mot detta. I samma veva tilldelar Ryan mer pengar än Obama till militära utgifter.

Det finns inte en chans att han kommer undan med detta, och det vet han såklart. Utformingen är en politisk kalkylering med tanke på höstens val.

Men det finns också en intressant eftergift i budgetförslaget. Tillsammans med den demokratiske senatorn från Oregon, Ron Wyden, har Ryan förändrat sitt sjukförsäkringsförslag. Precis som tidigare vill han att morgondagens pensionärer ska få utbetalningar att använda till att handla egna, privata sjukförsäkringar. Men tillsammans med Wyden föreslår nu Ryan att det ska finnas en möjlighet för pensionärer att välja det gamla systemet, där man betalar för sjukvård med Medicare som försäkringsgivare.

”Jag kan inte föreställa mig ett scenario där jag skulle stödja budgeten i sin helhet”, skrev Wyden i går. ”Men delen som gäller Medicare är ett steg i rätt riktning.” Så är det. Demokraternas kritik av tidigare Ryanförslag i det här avseendet biter inte längre på samma sätt.

Men det är den långsiktiga planen som är viktig. Som sagt, inom några år måste en sådan röstas igenom av båda partierna, och det är Ryan som driver utvecklingen ditåt. Den demokratiska senaten förmår inte presentera en budget, och Barack Obamas bdugetförslag från förra månaden var politiskt sett långt mer orealistiskt till och med än Ryans. Presidenten har inte ens en chans att få sitt eget parti med på vagnen, och han låtsades inte ens att det han erbjöd var något annat än ett strategiskt inslag i hans egen återvalskampanj.

Ryan föreslår 5 300 miljarder dollar i besparingar över de nästa tio åren, av vilka hälften är bundna till utgifter inom sjukvården. Av besparingarna ska drygt 2000 miljarder användas till skattesäkningar, men resultatet innebär icke desto mindre att budgetunderskottet kan minska med ytterligare 3 200 miljarder jämfört med Obamas förslag – enligt Kongressens egna beräkningar (CBO, Congressional Budget Office) från förra veckan. Det innebär att underskottet redan 2015 kommer att ligga under 2 procent av BNP, där det kommer att befinna sig i flera år. Och Ryans beräkningar kommer, återigen enligt Kongressens egna beräkningar, att leda till ett svagt överskott år 2040. På vägen dit kommer givetvis ekonomin att stärkas avsevärt av det själva faktum att den rätta vägen har påbörjats.

En republikansk käpphäst, och viktig del av Ryans förslag, är att göra om skattesystemet. Istället för dagens sex marginalnivåer ska det bara finnas två, 10 procents för låginkomsttagare och 25 procent för höginkomsttagare. I dag är den högsta marginalnivån 35 procent. Samtidigt vill han att bolagsskatten sänks och att vinster som företag gör utomlands, men återinvesterar i USA, i praktiken ska vara skattefria. Han avskaffar dessutom den ”alternativa minimiskatten”, som var tänkt att riktas mot de rikaste, men som i växande grad också drabbar medelinkomsttagare.

Sammantaget siktar Ryan på sitt tidigare mål, att det totala federala skattetrycket inte ska överstiga 19 procent.  Övertygelsen är att skattereformen ska ta bort så många och stora kryphål att en betydande del av statens sjunkande inkomster ska tas in på det viset. Dessutom hoppas Ryan också på ett beprövat men svårmätt kort, de dynamiska effekterna, d.v.s. att sänkta skatter ska ge tillväxt som ger ökade skatteintäkter. ”Skallerormsmedicin”, säger demokraterna. ”Reaganomics”, säger republikanerna.

En intressant aspekt av Ryans plan är att han närmar sig Mitt Romney. Överenskommelse med Wyder påminner om Romneys förslag, liksom skatteplanen. Det kan inte vara något annat än en styrka för det republikanska partiet.

Sammantaget innebär Ryans budget alltså skattesänkningar och nedskärningar, över tiden kraftiga sådana särskilt inom sjukvården. Planen är att skifta ansvar över till medborgarna, marknaden och delstaterna. Den är i faktisk bemärkelse mer realistisk än tidigare versioner. I politisk bemärkelse är den lika omöjlig som någonsin. Men den är seriös och innebär att republikanerna fortsatt har kommandot i USA:s ödesfråga.

Demokraterna kommer att tvingas ge ett motbud förr eller senare, och då kan de inte blunda för de krav verkligheten ställer.

Häromdagen bjöd Barack och Michelle Obama på statsmiddag i Vita Huset för att hedra Storbritanniens besökande premiärminister David Cameron. Presidenten har fått en hel del kritik för urvalet gäster. Några klagar på att han bjuder in alltför politiskt, genom att välja kändisar med uttalade vänstersympatier. Något ligger det väl i detta, men jag blir inte särskilt upprörd över den saken. Lite mjuk makt kan man väl använda, och även om det inger respekt att avstå, har jag inte märkt att Obama är värre i den här grenen än många tidigare presidenter.

Värre är då invändningen att han använder statsmiddagar som ett instrument för att samla in pengar till sin kampanj. Den här typen av arrangemang tillhör det amerikanska folket och utgör en del av statens offentliga verksamhet. Att lägga beslag på evenemanget för sin egen och det demokratiska partiets räkning är omoraliskt. Också republikaner – exempelvis Mitt Romney – betalar skatt, och står därmed för fiolerna när Obama raggar stålar för att besegra republikaner och Romney i höst.

Vid den här middagen var mer än fyrtio av Obamas mest generösa donatorer inbjudna, däribland Hollywoodproducenten Harvey Weinstein och Vogues chefredaktör Anna Wintour. Tillsammans har alla de 41 inbjudna donatorerna (tolv procent av gästerna) stått för minst 10,7 miljoner dollar, det vill säga omkring 5 procent, av den totala summa Obama och partiet hittills samlat in för att vinna valet.

Gott om pengar och med vänstersympatier? Köp dig en plats vid en amerikansk statsmiddag!

George Clooney fick Michelle Obama till bordet. Hur mycket kostade det?

 

 

 

 

 

First Lady Michelle Obama har fått kritik ibland för att vara lite som Rick Santorum – bitter, lättstött, polariserande. Och precis som med Santorum uppstår en del av hennes vrede av skäl som återfinns i hennes eget huvud, snarare än i omvärlden. Ett exempel är när hon beklagade sig hos Oprah över att hon beskrivs som en ”arg, svart kvinna”. Mediesökningar visade att den sortens kritik faktiskt inte riktas mot henne i sådana termer.

Men Michelle Obama har också fått tonvis med uppskattning för sin charmiga personlighet och hennes arbete för att göra amerikaner – särskilt barnen – friskare, och ingen kan väl undgå att se att hon är del av en stolt och vacker familj? När hon kallas för sin tids Jackie Kennedy är det detta som åsyftas (nå, med tanke på vad vi vet om JFK och Jackie i dag kanske epitetet inte verkar smickrande, men tro mig, det är avsett som en komplimang).

I måndags visade presidenthustrun upp sin bästa sida hos David Letterman, när hon pratade om familjens middagskonversationer, hur man lär barnen rätt värderingar trots att de betjänas av butlers, och nästan började gråta när hon pratade om sin MS-sjuke fars betydelse för henne.

Demagogen Michael Moore har sett Occupy Wall Street-rörelsen som ett utmärkt tillfälle att dra uppmärksamhet till sig själv. Gång på gång dyker han upp vid demonstrationer för att låta sig hyllas. Men som det här videoklippet visar går det inte alltid riktigt som man tänkt sig. Multimiljonären häcklades istället av demonstranter för sitt, well, det måste väl kallas för hyckleri.

Barack Obama har fortsatt svårt att samla in pengar – även om han sammantaget lyckas bättre än sina republikanska motståndare. Och då undrar du: på vilket sätt har då det svårt? Jo, om man jämför med hur han själv lyckades för fyra år sedan.

Faktum är att Obama än så länge lyckats sämre än Mitt Romney med att locka donatorer som ger mer än tvåtusen dollar, trots att historien visar att en sittande president brukar vara stark i det segmentet. Särskilt Obama hade förväntats vara överlägsen sin utmanare när det gäller stora donationer. Dels hade han vid den här tiden för fyra år sedan fått den sortens donationer från 23 000 personer, att jämföra med 11 000 i år. Dels har Obama tidigare varit mycket stark när det gäller att locka bidrag från de starka och mäktiga.

Han försöker kompensera genom att samla ihop jättemånga små donationer. Hittills har dock bara 1,4 miljoner amerikaner gett en handfull dollar till presidentens omvalskampanj. Låter det mycket? Det är det inte. 1,4 miljoner människor är lika med  0,45 procent av befolkningen – alltså, som om du bor i en liten stad med 10 000 invånare och får 45 personer att skänka pengar till din kampanj.

En svårmätt aspekt är hur Obamas Super Pac påverkar hans egen kampanjs förmåga att dra in pengar. En förklaring till att det går trögt kan vara att pengarna går till den ”oberoende” organisationen. Det tar en tag innan vi kan veta om det är fallet.

En annan aspekt av den här saken är att den utdragna primärvalskampanjen kostar Romney väldigt mycket. Om det efter sommaren visar sig att Obama har betydligt mer pengar än Romney (vilket troligen kommer att vara fallet), då har han vunnit den viktiga matchen, även om han förlorat mot sig själv för fyra år sedan.

Det har skrivits en del de senaste dagarna om hur två män som kysste varandra blev utkastade från ett valmöte som hölls av Rick Santorum. Undertexten är given: Santorum är homofob och när homosexuella män upptäcks bland hans anhängare kastas de ut.

Så är givetvis inte fallet.

Vad som hände var att två politiska motståndare som inte accepterar den demokratiska processen hade nästlat sig in på ett valmöte. När Santorum höll sitt tal ställde de sig upp och började hångla, för att på så vis förhindra utbytet av ord för att lösa politiska meningsskiljaktigheter. Ordningsvakter sökte upp dem och ledde dem vänligt och bestämt ut ur lokalen.

Det här händer med jämna mellanrum på republikanska valmöten (jag har aldrig sett det på demokratiska valmöten, men ge mig gärna exempel om det är något uppenbart tillfälle jag missat). Vanligtvis är det någon som börjar kasta tillmälen mot den politiker som framträder, men ibland avbryter man med mer spektakulära medel.

Det har spontant utvecklats en strategi för att tysta skränfockarna: publiken börjar skandera ”USA, USA”, eller möjligen den aktuella kandidatens namn. Det är därför ni ibland kan höra publiken till synes oförklarligt börja hylla sitt land när ni tittar på politiska tal eller debatter från USA. Någon har, till exempel, klätt av sig naken och springer genom publikgångarna och skriker ”Alla republikaner vill döda barn”. TV-producenterna filmar inte dessa lökjeppar, för att inte ge dem uppmärksamhet. Publiken skanderar ”USA, USA” för att de inte ska höras – och för den svenska tittaren tycks det som om denna högerpublik helt plötsligt övermannats av en så stark patriotisk känsla att de inte kan undertrycka sitt jubel.

Mitt tips att Mitt Romney skulle vinna Puerto Rico var tydligen inte så osäkert som jag trodde. Med mer än femtio procent av rösterna blev fördelningen av delegater dessutom ”winner takes all”, vilket betyder att de 20 som fördelas genom valet alla går till Romney.

Roligaste och elakaste kommentaren gavs av Romneys nära medarbetare, strategen Eric Fehrnstrom, som twittrade: ”Santorum förlorade stort i Puerto Rico; han kampanjade där och påstod att han i kongressen kallades för ’Senador Puertorriqueño’.”

Romney har nu 521 delegater, medan Rick Santorum har 253. Vidare till Illinois på tisdag och Louisiana på lördag.  Mätningarna visar att Romney leder i Illinois, medan Louisiana är hugget som stucket. Återigen står vi inför (vilken gång i ordningen?) en vecka som ”kan avgöra saken”.