Efter Paul Ryans tal skrev många kommentatorer till vänster om hur Ryan ljög sig igenom talet. I själva verket har man inte lyckats beslå honom med en tydlig lögn, dock några glidningar och lite hyckleri. Par for the course i sammanhanget, tyvärr, men vi får trösta oss med att han inte kom i närheten av Bill Clintons lättfotade förhållande till sanningen.

Läs Washington Posts granskning av innehållet i Clintons påståenden.

Det är förstås det enda sättet att få det att låta som om president Barack Obama gjort ett bra jobb med krishanteringen av ekonomin.

När Bill Clinton höll sitt tal i går gjorde han exakt det som förutspåtts – och han gjorde det bra. Entrén fick publiken på plats att jubla, och sedan fortsatte den med det, under hela det långa talet.

En del kommentatorer på högerkanten har försökt vinkla mottagandet på att Clinton höll ett hyllningstal till sig själv, snarare än till president Barack Obama, andra har gjort sig lustiga över att det var ett alldeles för långt tal.

Jag tycker att båda invändningarna är svaga. Självklart hyllar Clinton sig själv – det är vad han gör – men dels var det halva poängen, han ville ju sedan berätta att Obama är the second coming, dels rådde det inget tvivel om att detta var ett starkt stöd för Obama. Det är en helt annan sak att Clinton inte menade hälften av vad han sa i går. Han tror, vilket ofta sagts, helhjärtat på sina lögner när han säger dem, och det ger intryck.

Att talet var långt, nå, om Clinton fått bestämma hade han stått där fortfarande. Och visst blev det lite segt på slutet (”… och låt mig nu säga några ord om hur man bäst sopsorterar”), men det var mycket som skulle sägas i komplexa ämnen. Fyrtio minuter är inget konstigt i det avseendet.

Däremot tyckte jag inte att talet var den fantastiska framgång som segerrusiga demokrater ville hävda omedelbart efteråt. Clinton har en hög lägstanivå, och föll inte under den. Men han har också en fantastisk högstanivå, och där befann han sig så gott som aldrig – möjligen med undantag för inledningen, då man fick känslan av att en klassiker var under uppsegling.

Det är talet kommer inte att ta stor plats under de kommande åtta veckorna. Faktum är att jag redan börjar glömma det.

Guvernören fär New Jersey, Chris Christie, fick en hel del kritik för sitt tal vid GOP:s konvent: för självcentrerat, sade man.

Nå, Christie är i alla avseenden lager than life. Att han inte låtit sig nedslås visade han i går på Jimmie Fallons show, där han gav en trovärdig version av Bruce Springsteens Thunder Road.

I natt var det Michelle Obamas tur att prisa sin make från scenen. Efter Ann Romneys starka framträdande i Tampa i förra veckan var the First Lady utsatt för viss press – hon kunde inte tillåta att Romneys fru gjorde ett bättre jobb.

Hon hade inte behövt oroa sig. Det gick inte att peka på ett enda misstag i Michelle Obamas tal, varken innehållsmässigt eller hur hon utförde sin uppgift.

Just detta var mitt problem med showen. Medan Ann Romney intog scenen som en (väldigt duktig) amatör, framstod Michelle Obama som ett fullfjädrat politikerproffs. Det har talats om hur hon vill satsa på en egen politikerkarriär efter Obamas tid i Vita Huset, och det talas om hur viktig hon är som Obamas rådgivare. Efter att ha sett hennes tal i natt får man känslan att båda dessa spekulationer äger stor sanning.

Ann Romney var känslosam, trevande, personlig. Michelle Obama var perfekt. Jag är ingen stor supporter av Michelle Obama – hon har gjort en del uttalanden som verkligen stört mig – och är såklart påverkad av det, men hennes försvar för Obama kändes som ett försvar levererat av en mycket skicklig politisk supporter. Därför gav det heller inte lika starkt intryck som Ann Romneys.

Jag noterar dock att många kommentatorer i USA – också på högerkanten – inte gjort samma observation. Man framhäver hur oerhört skicklig Michelle Obama var, men drar inte samma negativa slutsats som jag. Vi får se hur eftersnacket utvecklas.

Jag hade för övrigt samma intryck av San Antonios (en dryg timme från Wimberley, där jag bor) borgmästare Julian Castro. Han log ungefär som de bilförsäljare vi träffat de senaste veckorna i jakt på en ny bil, och kändes ungefär lika intresserad av mitt bästa. Om en politiker någonsin gått upp på scenen med målsättningen att göra något riktigt bra för sig själv, så var det Castro i går – och det lyste igenom i varje avfyrat leende.

Den åsikten, noterar jag, är det fler kommentatorer som delar.

Det pratas en hel del om vad Bill Clinton kommer att säga när han håller sitt tal på prime time på onsdag, kvällen innan Barack Obama. Ska han ta tillfället i akt och positionera sig själv och i förlängningen Hillary Clinton på bekostnad av Obama? Har Obamas kampanj skäl att oroa sig? Svaren på frågorna är ’nej’ och ’ja’.

Självklart kommer Clinton att göra vad han kan för att framställa Obama i god dager. Presidenten är inte särskilt populär i sitt parti – insiders tycker att han är för mycket solospelare, gräsrötter att han svikit hope and change – men just nu gäller det att vinna presidentval. Om det sprids en uppfattning att Clinton agerat illojalt skulle det skada honom mycket, och den risken överväger inte ens den förre presidenten.

Han kommer att förklara med så mycket trovärdighet som han kan uppbåda att Obama gjort ett bättre jobb än vad folk begriper för att bekämpa den ekonomiska krisen. Han kommer att berömma stimulanspaketet och räddningsaktionen för bilindustrin. Han kommer att prata om Obamacare i historiska termer. Och så vidare. Genomgående tema: tro inte på vad republikanerna slår i er om detta, lita på mig (som styrde landet genom det fantastiskt framgånsrika 1990-talet), Obama gör det bättre än vad någon har rätt att hoppas.

Frågan är sedan hur det budskapet går hem. Risken finns alltid att avståndet mellan en rosenskimrande beskrivning och folkets upplevelse är så stor att man inte köper budskapet. Och tro inte annat än att folket i USA fortfarande lider av krisen. Det finns inte någon som inte är direkt drabbad eller känner någon som är drabbad – ett förlorat jobb, ett sålt hus, aktier eller pensionssparande som minskat kraftigt i värde, bensinpriser, ingen semester, &c. Då måste man vara försiktig med budskapet att Obama varit fantastisk och att alla bör vara tacksamma.

Det är inget omöjligt budskap Clinton ska förmedla, men det bär alltså med sig risker.

En annan sådan risk är att Clinton allt för hårt säljer stimulanspaketet och Obamacare, med tanke på att båda är impopulära hos väljarna.

Men den största risken är en helt annan. Alla kommentatorer kommer att nagelfara varenda ord, varenda gest, för att hitta en dold förolämpning mot Obama. Jag är som sagt säker på att Clinton kommer att göra allt för att undvika detta, men det betyder inte att han lyckas. Media lever på konflikter, och det är en mycket illa dold hemlighet att Clinton och Obama inte tycker om varandra. (Skälet till att Clinton fått Joe Bidens hederplats som keynote speaker dagen innan presidenten sägs exempelvis vara att Clinton förklarade att han skulle stanna hemma om han inte fick den platsen.) Man kommer att tolka in en konflikt, en förolämpning, ett hån, en utmaning, om det är möjligt. Om den är avsedd spelar ingen roll.

Hur Clinton sedan hanterar det i efterspelet är oförutsägbart. Så, för att återvända till frågorna i inledningen: Nej, Clinton kommer inte att försöka ställa till det för Obama. Han kommer att använda all sin betydande skicklighet för att hjälpa denne till ett lyckat konvent.

Ja, Obama har all anledning att vara orolig för hur Clintons framträdande kommer att tas emot.

Två dagar efter Clint Eastwoods framträdande vid republikanernas konvent har alla inom media och det demokratiska partiet förklarat hur pinsamt det var hur denna presenila gubbe närmast systematiskt förstörde sitt eftermäle. Till och med president Barack Obama fann sig föranledd att twittra om saken.

Problemet med detta? Att Clint Eastwoods framträdande var en monumental succé.

Hur vet jag det? Well, i själva verket har jag inte en susning om saken. Att han gick hem i själva kongresshallen var uppenbart. Men vad tyckte folket framför TV:n? Reagerade de som kommentatorerna – en pinsam tönt – eller reagerade de som publiken?

Detta är vad jag tror. Clint Eastwood är en amerikansk ikon, älskad av folk i alla läger (minns hur demokrater omfamnade honom efter Super Bowl-reklamen i vintras). Han har mycket stort utrymme att inte vara perfekt innan folk börjar bli kritiska. Han framträdande var inte, enligt varje rimlig bedömning, så uselt att den genomsnittlige Eastwoodfantasten hade skäl att reagera.

I politikens välregisserade värld tror jag att många tvärtom tyckte det var befriande och roligt att se Eastwood komma in och tänka högt i tio minuter. Det rimmade perfekt med bilden av honom som rebell och sanningssägare. Han bryr sig inte särskilt mycket om det ena eller andra, men står för det goda – den ikoniske gode i Sergio Leones dollarfilmer. Det var Blonde som blivit gammal som stod på scenen. Ingen missade det – förutom kommentatorerna.

Varför missade de vad som egentligen pågick på scen? På grund av att de är förprogrammerade att betrakta allt genom samma lins, och det som syns på andra sidan ska vara mätt och fokusgrupptestat och regisserat och passa som en nedslipad pusselbit i den tradiga bild som kampanjpolitik så ofta utgör – och när de ser något som inte passar in då blir det automatiskt pinsamt och uselt.

Att inte passa in = pinsamt och uselt

Det var inte ett politiskt strömlinjeformat tal, alltså förstod de inte vad som pågick. De drabbades av den förvirring som genrebrottet kan ge inskränkta betraktare.

Men de allra flesta människor befinner sig inte på avsändarsidan i politiska kampanjer. De såg Clint Eastwood komma in på scen och ha roligt. De älskade avbrottet från den show de vet bara är till för att manipulera dem, och de älskade honom för det.

Det har skrivits en del om vad tittarna tyckte om framträdandet. Det råder ingen tvekan om att vanligt folk på twitter i hög utsträckning älskade Eastwoods no nonsense, lätt absurda, klacksparksaktiga framträdande. (”Varför ska vi stänga Gitmo när det kostat så mycket pengar?”) Men ytterst har jag såklart ingen aning om huruvida jag har rätt. Låt mig dock understryka en sak med så mycket emfas som jag kan uppbåda:

Att professionella kommentatorer säger att Clint Eastwoods framträdande var pinsamt och uselt är fullständigt irrelevant för bedömningen av sagda framträdande bland människor som inte är professionella kommentatorer.

Tal vid konvent är en speciell genre, ofta sentimentala, på gränsen till bombastiska. De ska fungera för en publik som består av de största entusiasterna på sitt mest entusiastiska humör. Samtidigt ska de gå hem hos skeptiker hemma i soffan. Det som drar de största jublen på golvet är ofta samma som får sofftittaren att vrida på sig en smula av obehag.

Ann Romney levererade det nästan perfekta talet i går, med tanke på den utmaningen.

Hon avhöll sig från politiken, och berättade istället en del om sin egen erfarenhet, som hon relaterade till alla de amerikanska kvinnor som har det svårt på grund av den dåliga ekonomin i landet. Poäng: jag förstår hur ni har det, och Mitt förstår hur nu har det, och det handlar om ekonomin, inte de frågor som demokraterna försöker placera i centrum av debatten.

Resten av talet handlade om Mitt Romneys karaktär. Poäng: han är en riktig människa, som drivs av riktiga känslor, men han pratar inte om sådant; dock, han löser de verkliga problemen, och de handlar om ekonomin, inte de frågor som demokraterna försöker placera i centrum av debatten.

Mitt intryck är detsamma som jag gett uttryck för tidigare. Problemet för Mitt Romney är kommunikativt, övervinner han det kommer han att vinna valet. Det är såklart inte alls säkert att han övervinner det.

FoxNews är en högerkanal och många av dess program och journalister betraktas som språkrör för det republikanska partiet. Men kanalen erbjuder också en del högklassig journalistik. Chris Wallace är en av de personer som åtnjuter respekt från hela det politiska spektrat för sin yrkesskicklighet och sitt oberoende.

Här intervjuar han presidentkandidaten Mitt Romney inför GOP:s konvent i Tampa. Här gör han samma sak med maken och pappan Mitt Romney, och hans hustru Ann.

Och här kan ni läsa Andrew Fergusons artikel om varför han får allt svårare att tycka illa om Mitt Romney.

Om Romney lyckas få ut den här bilden till det amerikanska folket – och den är mycket mer sann än falsk – då blir han svårslagen i november. Det är givetvis ett av skälen till varför Obamas kampanj handlar mer än något annat om att framställa Romney som en dålig människa.

Sedan Mitt Romneys inträde på den nationella scenen för fem år sedan har han ständigt givits ett och samma sorts råd från en viss sorts kommentatorer: bjud mer på dig själv; var mer privat, &c.

Min egen uppfattning har varit den motsatta, att han inte ska ändra något beträffande sin framtoning, förutom den naturliga evolution som följer av att bli mer och mer van vid en situation.

Mitt Romney är knastrig när han skämtar. Han äger manér som för tankarna till Andy Griffith. Om han ska ge någon en spontan kram tappar han bort viktiga element, som spontaniteten och kramen.

This is Mitt. Lev med det.

Det finns två starka skäl till varför Romney bör fortsätta vara sig själv. Det första är att jag har svårt att tänka mig något mera pinsamt än Mitt Romney när denne försöker vara en cool och easy-going snubbe. (Eller, förresten, John Kerry, när denne inledde sitt tal vid 2004 års demokratiska partiokonvent med orden, ”My name is John Kerry, and I’m reporting for service”, åtföljt av en frejdig honnör – det var mer pinsamt. Men sedan kommer Romney som cool och easy-going snubbe.)

Att vara sig själv är alltid det bättre alternativet, om man inte är en mycket skicklig fejkare.

För det andra, jag tror att det går att med tiden börja tycka om personen Mitt Romney för exakt den otidsenlige man han är. Här skriver Andrew Ferguson om detta, och det är exakt den berättelse om Romney som hans kampanj bör försöka få ut till väljarna. Den är sann och ärlig. Dock, försök inte få Romney att sälja historien, låt andra göra det.

Lyckligtvis inser Romney själv detta. I en intervju med Politico gav han svar till de som vill att han ska visa mer av sig själv under konventet: ”Jag är den jag är.”

Tre gånger under intervjun påpekade han detta faktum, förklarade att han inte trodde att alla tycker om honom: ”Jag vet att det finns en del personer som är mycket bra på att spela en roll och låtsas att de är något annat än vad de faktiskt är. Men du får det du ser. Jag är den jag är.”

I längden vinner det. Och om det inte vinner, så förlorar det åtminstone inte lika mycket som om Romney skulle försöka vara Bill Clinton – mannen utan egenskaper.

Jag har varit bortrest några dagar, och inte hunnit uppdatera. Tillbaka måndag, under tiden kan ni läsa om hur jag hyllar Sverige i USA:s konservativa flaggskepp Weekly Standard.