Lite inhemsk polemik skadar inte. I dag, på ledarsidan, gör Expressen sålunda en analys av valet i USA som färgas mer av egna övertygelser och förhoppningar, än av den verklighet som är tänkt att beskrivas. Jag tänkte klaga en smula på detta.

Ledarsidan hejar på Barack Obama, vilket är självklart. Men skälen man gör det av är närmast irrelevanta. Först anger man att Mitt Romney har en vice president-kandidat, som, innan han rättade in sig i ledet och följde chefens order beträffande synen på abort, hade anslutit sig till ett symboliskt lagförslag, som förespråkas av en republikansk kandidat till senaten, som hela partiet tar avstånd ifrån, p.g.a. av dennes uttalanden i frågan.

Bortsett från att Expressen inte förstår konflikten i abortfrågan (man uppfattar att den som en arbetsmarknadsfråga), är detta en överskattning av abortfrågans betydelse som får Kristdemokraternas mest engagerade falang i slutet av 1960-talet att framstå som avmätt likgiltig.

På en direkt förfrågan från Weekly Standard om John Edwards är bjuden till Dem’s konvent i Charlotte var svaret från ansvarig arrangör: ”Nej.”

Följdfrågan, varför inte (Edwards var ju senator för NC), gavs inget svar. Men Daniel Halper vågar sig på en spekulation: det kan beror på att Edwards misstänks för att ha stulit pengar som donerats till honom av väljare för att underhålla den älskarinna han fick ett barn med under tiden som hans fru dog i cancer.

Men det är ju bara spekulationer.

Todd Akin, den republikanske kandidaten till Senaten i Missouri, fällde en dum kommentar om våldstäktsoffer. Sedan dess har han utsatts för hårt tryck från sitt parti att dra sig ur valet. Bland annat uppmanar Sarah Palin honom att kliva åt sidan.

Akin har emellertid förklarat att han inte kommer att hoppa av, och försöker nu framställa sig som den som slåss mot alla sorters etablissemang.

*****

Efter GOP:s konvent i Tampa är det dags för Demokraterna att samlas i Charlotte, North Carolina. Bland de bekräftade talarna återfinns ordföranden för Planned Parenthood, en organisation som (likt NAACP) började som en obunden rättighetsorganisation, men som sedan länge tillhör det demokratiska partiets vänsterfalang. Dessutom Lilly Ledbetter, symbolen för Obamas lag om lika lön för kvinnor; Tammy Baldwin, representant från Paul Ryans hemstat Wisconsin och out of the closet gay; Nancy Keenan, aborträttsaktivist; Barbara Mikulski, veteran i Senaten från Maryland; slutligen skådisen Eva Longoria, som en gång skrattade glatt åt mig.

*****

De senaste dagarna har både Standard & Poor och Kongressens budgetavdelning, CBO, varnat för ökad risk att USA går in i en ny lågkonjunktur: det fruktade double dip-scenariot.

Mätningar som försöker säga hur ställningen är mellan president Barack Obama och Mitt Romney nationellt är viktiga – men inte jätteviktiga. Dels är det för tidigt, dels, och framför allt, är det som bekant på delstatsnivå som valet avgörs i november.

Samtidigt säger läget nationellt något om stämningar som påverkar delstaterna och kampanjerna. Och det är också ett faktum att det är mycket ovanligt att den som får flest röster nationellt inte också vinner valet: George W Bushs seger 2000 var första gången sedan 1888 som kandidaten med flest röster inte också vann valet.

Om man studerar mätningarna under augusti och gör ett överslag leder Obama fortfarande knappt över Romney. Däremot leder ROmney enligt den senaste mätningen, som dessutom begränsar sig till ”troliga väljare” (ett bättre mått än ”registrerade väljare”, som dessutom vinner i exakthet ju närmare valet vi kommer). Det är Rasmussen som ger Romney 1 procentenhets ledning (Rasmussen 18-20 aug).

Det är inom felmarginalen, såklart, och den nästan lika färska (15-19 aug) LV-mätningen från Monmouth/SurveyUSA/Braun ger Obama ledningen med 1 procentenhet.

Gallups registrerade väljare från 14-20 aug ger Romney ledningen med 2 procentenheter.

Den enda slutsatsen man kan dra är att Paul Ryan inte var ett omedelbart sänke för Romney. Det såg nämligen bättre ut för Obama veckorna innan Ryan utsågs, och inget annat har hänt som kan förklara Romneys svaga uppgång.

En man anfaller högkvarteret för en konservativ, familjeorienterad organisation i New York – Family Research Counsil. En säkerhetsvakt skjuts ner, men lyckas stoppa skytten från att nå sitt mål: att storma in med laddat vapen och skjuta ihjäl människor som inte delar hans vänstervridna syn på samhället.

”Jag tycker inte om er politik”, var dådgörarens förklaring till brottet.

Två frågor. För det första, har detta, som hände i augusti, omnämnts i svensk press? För det andra, vad hade stått i svenska tidningar om det varit en antiabortaktivist som angripit en abortklinik?

I går påstod den republikanske kandidaten till Senaten för Missouri, Todd Akin, att kvinnor som våldtas automatiskt stänger av vissa biologiska funktioner, så att sannolikheten för att de ska bli gravida minskar drastiskt. Detta idiotiska uttalande, som gjordes i en intervju, har förlöjligast av demokrater och republikaner, och inom GOP diskuteras det om man ska byta ut Akin som partiets kandidat.

En fråga. Tror ni att denna icke-represenativa dårfinkskommentar uppmärksammas av svenska medier?

På 1990-talet förändrade Bill Clinton och kongressen det amerikanska socialhjälpssystemet, genom att begränsa det och ställa krav på mottagarna. Partivänstern reagerade då med ett ramaskri. Barn skulle dö på gatorna, de hemlösa mångdubblas, o.s.v.

Det gick precis tvärtom, och sedan dess hyllas denna reform som juvelen i Clintons krona.

Nu ligger ett förslag från Obama som något försvagar kraven på socialbidragsmottagare. Det är fullt av teknikaliteter, och det går att argumentera för att det snarare handlar om ökad flexibilitet än försvagade krav. Jag har ännu inte läst in mig på detaljerna, och nöjer mig därför med att konstatera att också i det här fallet är det en komplex historia.

Dock har Romneys kampanj gripit tillfället, och anklagar Obama för att vilja gå tillbaka till tiden före Clintons reform. Och om det är något amerikaner tycker illa om är det när människor lever på staten utan att själva försöka klara sin försörjning. Vem som helst kan råka illa ut i livet, men det är ingen ursäkt för att låta andra ta över ansvaret för ens liv.

Om Romney lyckas sätta denna frågan kommer den att skada Obama. Här är ett nysläppt försök.

Frågan om det ska krävas av väljare att de identifierar sig för att få avge sin röst har kommit och gått i halvtannat decennium i USA. På senaste tiden har den orsakat många och högljudda kommentarer från demokratiska politiker och tillhörande opinionsbildare.

De påstår att lagförslagen som lagts fram (och i flera fall röstats igenom) i diverse delstater syftar till att avhålla svarta och fattiga från att rösta, för att på så vis öka chanserna för republikanska kandidater att vinna val. En vanlig parallell till ID-lagarna är Jim Crow-systemet i sydstaterna, som förekom in på 1960-talet.

Så vad ska man tro om detta? Vill rika, vita högermän i USA åter inskränka rösträtten för svarta? Kommer det att sänka president Barack Obama om man lyckas?

Forskningen har faktiskt lagt ganska mycket energi på att försöka skapa modeller som förutsäger konsekvenserna av hårdare ID-lagar. Det mesta tyder på att republikanerna faktiskt kommer att gynnas, men i så marginell utsträckning att effekten kan uppvägas – och till och med vändas i sin motsats – av en smula upprördhet bland väljarna. Skälen till ID-lagarnas marginella effekter är flera: de väljare som inte skaffar ID röstar ändå inte; delstater som genomfört ID-lagar har ofta omfattande program för att hjälpa väljare att skaffa (gratis) ID; en väljargrupp som förmodas rösta i mindre utsträckning är fattiga, vita republikaner; i många fall får man rösta i avsaknad av ID – rösten räknas om valet är mycket jämnt.

En annan synpunkt på debatten är ju att det kan finnas lagförslag som missgynnar demokraterna och ändå är goda lagförslag – en ofta svår tanke för de i sig själva goda. Vad detta handlar om är ju ett sätt att garantera att röstningsförfarandet går rätt till. I tjugo delstater i USA kan man rösta utan att visa upp någon som helst ID – inte ens ett papper med adress. Intuitivt känns detta konstigt, med tanke på hur betydelsefulla politiska val är i öppna demokratier. Vi måste visa ID i alla möjliga sammanhang, men när vi röstar kvittar det? Mycket riktigt är opinionen i USA starkt för ID-lagar, omkring 75 procent anser att de bör införas, också bland demokrater ställer sig en majoritet positiv.

Behövs de? Fuskas det? Svaret på den andra frågan är på det hela taget ’nej’. Inte mycket tyder på att lagarna kommer till för att stävja ett existerande problem. Men vad är det för fel med att stämma i bäcken? I och med USA:s valsystem är det inte ovanligt att mycket få röster avgör utgången hela vägen upp till presidentvalet. Vad är det för fel i att införa ytterligare en enkel kontroll för att undvika framtida valfusk?

Återigen, detta handlar om att väljare ska kunna visa att de är den de utgör sig för med hjälp av ett ID som delas ut gratis av delstaten, som dessutom hjälper till både med information och praktiska hinder för att ingen ska behöva avstå från att rösta p.g.a. kravet.

Självklart är det en drivkraft bland republikaner att det finns en marginell mereffekt för partiets kandidiater. Inget konstigt med det. Demokraterna drivs på exakt samma sätt av motsatsen. Eller ska vi tro att Dem’s inte bryr sig om att det på marginalen är deras väljare som kanske påverkas? Att de varit lika obönhörliga motståndare om forskningen visat att demokraternas kandidater fått en halv procentenhet fler röster p.g.a. ID-lagar?

Liknelsen med Jim Crow är för övrigt oanständig. Under dessa lagar behandlades svarta annorlunda än vita. Det finns inget sådant inslag i ID-lagarna. Överhuvudtaget är det mycket obehagligt att se och höra hur demokrater i växande utsträckning försöker addera hudfärg som en faktor i 2012 års val. Lärde man sig inget av Bill Clintons racebaiting för fyra år sedan?

Kampen mellan Mitt Romneys kampanj och Barack Obamas kampanj (och jag använder ”kampanj” i vid mening här) har börjat om, nu med utnämningen av Paul Ryan som startskott. Redan innan vice president Joe Bidens bisarra varning till en delvis afrikanamerikansk publik (att Romney tänker slå fattiga i kedjor igen, som en följd av förändrade regleringar av Wall Street) hade Romney planerat ett betydligt tuffare uttalande om Obamas kampanj, än vad han tillåtit sig hittills.

I tisdags bad han sålunda Obama att åka hem till Chicago (stad känd för demokratiska smutskastningstrick) med sin ”splittrande, arga och hatfyllda” kampanj:
[Presidentens] kampanj och dess surrogater har kommit med vilda och huvudlösa anklagelser, som vanärar hans ämbete. […] Vita Huset sjunker ytterligare något lägre.”

”Detta är ett val då vi borde prata om vägen framåt, men ni hör inga svar från president Obamas återvalskampanj. Det beror på att han är intellektuellt tom, utan idéer och utan energi. Och därför har hans kampanj förfallit till att så split och rikta uppmärksamheten åt fel håll, till demagogi och att smutskasta andra. Det är ett gammalt politiskt spel, det nya är att det är presidenten som sätter det nya lågvattenmärket.”

Detta är såklart ett negativ budskap och ett personangrepp i sig, men det är inte alls nödvändigtvis fel eller ineffektivt. Den etablerade sanningen är att sådant fungerar om det är sant och relevant, och det är i varje fall ingen tvekan om att Romney och hans folk upplever beskrivningen som sådan. Och att försvara det man tror på är alltid lättare.

Från Obamas kampanj svarade man dels att Romney tycks vara ur balans, dels att det inte finns någon som på allvar kan tycka att Obama är negativ i sitt budskap.

Det är alltså exakt den konfliktlinje som spåddes här i bloggen häromdagen: Romney vill sätta bilden av att Obama bara ägnar sig åt smutskastning för att vända uppmärksamheten bort från sitt eget misslyckande, medan Romney själv vill tala om de stora framtidsfrågorna.

Obama svarar med att förneka anklagelsen, och fortsätta hävda att Romney är en marionett för de rika.

Men givetvis är detta inget simpelt påhopp från Romneys sida. Ett bevis för det är att Obama är ute och försvarar sig mot anklagelsen att föra en smutsig kampanj, ett annat är att det finns falanger inom demokratiska partiet, som delas i frågan, ett tredje är att main stream media rapporterar om saken.

Det finns uppenbara risker med Romneys strategi. För det första, ingen tycker om en gnällspik. För det andra, han är den mindre populäre personen, som anklagar den mer populäre personen. För det tredje, om debatten kommer att handla om debatten, då har Obama nått sitt mål: att inte debattera de stora frågorna.

Samtidigt ser jag ingen annan väg för Romney än att gå till den här sortens motangrepp. Två saker är viktiga, menar jag. Dels att försöka sätta en allmän bild av Obama som utan idéer och desperat, till skillnad från att gå in i enskilda debatter om uttalanden. Dels att hitta en balans mellan dessa motangrepp och det egna, positiva budskapet – och det senare ska ta upp mycket mer tid och plats än det förra.

Den möjliga vinsten med Romneys strategi – och jag tror inte alls det är uteslutet att han lyckas – är att han avväpnar Obama. Om han verkligen lyckas etablera uppfattningen att Obama, och dennes omgivande entourage, enbart ägnar sig åt desperat smutskastning, då blir det svårt för Obama att fortsätta vara ohämmat negativ. Och det är faktiskt hans grundläggande väg till seger, hans närmast uttalade strategi (”Vi måste döda Romney”, som en av Obamas medarbetare uttryckte det i vintras). Obama kan hamna i ett läge där Romney kan bemöta all kritik med ett Reaganeskt ”there you go again”. Redan har vi sett tendenser till att Obamas kampanjfolk klantat bort frågan om Romneys deklarationer, och givit Romney möjligheten att vända det vapnet mot Obama istället.

Jag hade ett lång, intressant samtal med en garvad republikansk strateg i går. Hans åsikt, och jag delar den, var att Obamas kampanj rullat ut bombmattan av smutskastning alldeles för massivt och för tidigt. Det finns inte en chans, menade han, att Obama ska kunna gå på så här i elva veckor till. Någon gång mellan i dag och valet kommer han att tystna eller tvingas diskutera det Romney vill prata om.

*****

En annan intressant observation är att de opinionsmätningar som kommit ut sedan Paul Ryan utnämndes till Romneys running mate inte i något enda stycke tyder på att det skadat Romney. Man kan lätt läsa in motsatsen, men det tänker jag inte göra. Jag håller mig till den gamla sanningen, att vice president-valet kan skada huvudkandidaten, men inte hjälpa honom.

Sedan är det en annan sak att alltmer tyder på att Ryan kommer att bli den mest betydelsefulla vice presidentkandidaten sedan valet 1960, mellan Richard Nixon och John F Kennedy, då Lyndon B Johnson vann sydstaterna och framför allt Texas åt Kennedy – vilket avgjorde valet.

Minns ni Joe the Plummer? Han var rörmokaren som mötte Barack Obama på gatan, inför TV-kameror, och förklarade att han funderade på att utvidga sin business, men att Obamas skatteplan fick honom att tveka. Det var ett färgstarkt exempel på hur Obamas politik för småföretag motverkar den tillväxt som USA är beroende av.

Nå, i går ville vice president Joe Biden stanna och äta kakor på Crumb and Get It, ett nyöppnat bageri i Radford, Virginia. Men när Bidens advance team hälsade på förklarade konditorn Chris McMurray att han inte tänkte ta emot det celebra sällskapet.

Bidens folk påpekade att det skulle innebära mycket press och god PR. Men Chris lät sig inte påverkas. Han och hans fru öppnade sin business för tre månader sedan och har slitit hårt för att kunna försörja sig genom sitt lilla företag.

”I går var min fru bokstavligen uppe hela natten, hon arbetade 24 timmar utan sömn”, sa Chris.

Och hur rimmar det med presidentens upplysning till människor som Chris och hans fru: ”Det var inte du som byggde din business.”

Inte alls, tyckte Chris.

Medan Biden senare smorde kråset på en annan restaurang fick Chris besök av vice presidentens säkerhetsvakter, som tackade honom för att han sagt ifrån, och gjorde en poäng av att handla ordentligt av paret McMurray innan de återgick till jobbet.

Det här har alla glömt om ett par dagar. Eller så blir det en stark ordinary people-invändning mot Obama, som vi får höra de närmaste tre månaderna. Eller mittemellan.

En sak är dock klar. När politiskt ointresserade, vanliga människor reagerar spontant på det här viset, då är det värt mer än hundra reklamfilmer i TV.

Artur Davis kommer att hålla tal vid republikanernas konvent i Tampa om två veckor.

Den f.d. demokratiske kongressmannen från Alabama gav Barack Obama tidigt stöd inför 2008, och var en support en god bit in i Obamas första period – innan han lämnade Dem’s och blev medlem i GOP.

Jag förmodar att han i Tampa ska berätta om hur han upplever att Obama svikit förväntningarna. Tankarna går till Zell Miller, f.d. demokratiskt  guvernör och senator från Georgia, som höll ett bejublat anförande vid republikanernas konvent 2004.